Deras äktenskap är svensk litteraturs kanske viktigaste allians. Men ojämlikt behandlat under sin tid. Han behandlades med vördnad – hon med förakt. Ebba Witt-Brattström vill ge upprättelse till en av hennes följeslagare i livet.
När Ebba Witt-Brattström som tonåring arbetade extra som bokuppsättare på Stockholms Stadsbibliotek upptäckte hon att det inte bara fanns en hylla med många böcker av en författare Martinson, en Martinson H, som i Harry. Där fanns också en till och nästan tom hylla med böcker av en Martinson M.
– På den hyllan stod bara en tunn bok, diktsamlingen Motsols av Moa Martinson. Men på rullvagnarna med just inlämnade böcker stod flera Moa-böcker. Hon var så mycket utlånad, så mycket läst, men då hade jag ingen aning om vem hon var. Jag började läsa och jag blev som så här…
Ebba Witt-Brattström höjer rösten en aning och sträcker armarna mot taket i glädje vid minnet av sina tonårs stora läsupplevelse. Moa Martinson blev en av hennes följeslagare i livet.
– Ja, jag började läsa Moa. Framför allt gick läsningen hand i hand med min ökande feministiska medvetenhet. Hennes Östgöta-epos – Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor – om hundra års kvinnoliv runt Norrköping är som en föregångare till Kerstin Ekmans Katrineholms-svit. Hon var radikal och hon fanns i arbetarrörelsens historia där det i övrigt bara handlade om män, män, män. Hon fyllde på med kvinnorna och könskampen i hemmen.
Vi talar om Ebba Witt-Brattströms just utkomna bok med den fantasieggande titeln Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd (Historiska media). Den handlar om Moa och Harry Martinsons kärlekshistoria och om hur de samverkade och påverkade varandra i sina respektive författarskap, och detta även efter det att deras samliv i praktiken hade upphört 1939.
Harry Martinson var 24 år, nedgången, hemlös, lungsjuk och poet in spe med bara ett fåtal dikter publicerade när de möttes 1928. Moa, då med efternamnet Johansson, var 13 år äldre och änka med tre söner i livet sedan två andra söner drunknat och hennes man hade sprängt sig till döds. Hon hade gjort sig känd som skribent i olika vänstertidningar, bland annat med romanen Pigmamma som gick som följetong i tidningen Brand 1928.
Tycke uppstod, Harry flyttade in hos Moa i hennes torp Johannesdal i Sorunda på Södertörn och de gifte sig 1929. Kärlekssagan började med en litterär flört mellan två skribenter där Moa var nestorn och Harry gröngölingen som Ebba Witt-Brattström uttrycker saken i sin bok. Hon betonar att äktenskapet snabbt utvecklades till ett litterärt projekt och ett symbiotiskt författarskap där de båda inspirerade varandra tematiskt och där de, med deras egen terminologi ”renläste” varandras texter.
När man nu en vanlig förmiddag i februari samtalar med Ebba Witt-Brattström måste man ju ändå ställa frågan om hon och Horace Engdahl, hennes före detta man, båda flitiga skribenter i olika genrer, hade något liknande samarbete under sitt långa äktenskap som slutade i skilsmässa 2014.
Hon suckar.
– Jag var beredd på den frågan. Jag tänkte att jag inte skulle svara. Men de som läser honom nu kanske funderar över varför han var så mycket bättre som skribent när han var gift med mig.
Sedan beskriver hon sig som ”en väldigt bra redaktör” som hade lärt sig att redigera som redaktör för Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen dit folk skickade in texter. Hon tillägger att hon bara lät sin dåvarande man läsa hennes texter om hon var osäker om vad som var viktigast.
– När han sa att jag skulle stryka något visste jag vad jag skulle behålla.
Nej, de har ingen kontakt nuförtiden. Och hon vet inte om han läst hennes Århundradets kärlekskrig (2016) som handlar om en kärleksrelation.
Åter till Moa och Harry Martinson.
Ebba Witt-Brattström beskriver kärleken dem emellan som stor och äkta men också fylld av slitningar och komplikationer. Delvis underblåsta av att en del av Harry Martinsons manliga författarkolleger såg ned på Moa och hennes författarskap.
Harry hade också åtminstone en kärleksförbindelse utanför äktenskapet. Han försvann ibland, vid ett tillfälle så till den grad att Moa efterlyste honom i radio. Vid ett annat tillfälle anlitade hon en privatdetektiv för att försöka ta reda på vad Harry egentligen hade för sig när han var borta.
Äktenskapet avslutades i praktiken i juni 1939 då Harry skrevs ut från Södertälje sjukhus efter att ha behandlats i fem månader för ledgångsinflammation i ett knä. Han återvände inte till Moa och hemmet, han ansökte i stället om skilsmässa. Den gick igenom två år senare.
Åter till begynnelsen, till det författaräktenskap som ändå blev det kanske viktigaste i 1900-talets svenska litteraturhistoria.
Som ung litteraturforskare i slutet av 1970-talet upptäckte Ebba Witt-
Brattström att det var vattentäta skott i litteraturvetarnas behandling av Harry, ”finlitterär” och Moa, ”folklig”. Forskare, kritiker och andra författare gav uttryck för ”en avgrund av misogynt förtal” av Moa Martinson, skriver hon i efterordet till sin bok.
Litteraturprofessorn Gunnar Brandell avfärdade till exempel Moa Martinson ”snorkigt och okunnigt” på en halvsida i sitt standardverk om svensk litteratur 1900-1950 medan Harry Martinson ägnades ett dussin vördnadsfulla sidor.
Ebba-Witt-Brattström reagerade särskilt mot Brandells uppfattning att Moa kanske kunde ha blivit ”en verklig diktare om den påträngande verkligheten hade lämnat henne tillräcklig ro”. Denna ”skamskrivning”, med hennes ord, ledde till att hon började forska om Moa Martinson.
Hon noterar syrligt att handledaren Kjell Espmark (författare, professor, senare invald i Svenska Akademien) faktiskt avrådde henne från att föra in Moas relation med Harry Martinson i sin forskning eftersom Moa, enligt Espmarks uppfattning, till skillnad från Harry inte ingick i modernismen.
Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet kom ut 1988 och blev en bästsäljare i genren – och nu föreligger alltså också den biografi över 1900-talets mest kända svenska författarpar som hon velat skriva ända sedan 1970-talet.
– Jag inledde min karriär som akademiker med den där avhandlingen om Moa som många även utanför den akademiska världen läste. Nu sluter jag säcken med den här boken om Moa och Harry. Jag känner mig som inlagan i ett verk med Moa på omslaget och Moa och Harry på baksidan. Nu har jag gjort vad jag kan för dem.
Det hon beskriver som en inlaga kan sammanfattas så här: docent vid Stockholms universitet, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola, Dag Hammarskjöld-professor vid Humboldt-universitetet i Berlin, särskild utredare för regeringen, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet varifrån hon pensionerades 2021, 68 år gammal. Förutom Moa och Harry Martinson har hon forskat och skrivit om mycket annat, inte minst Edith Södergran, och hon har varit högst aktiv i bland annat Grupp 8 och Stödstrumporna.
Ebba Witt-Brattström inledde vårt samtal med två frågor.
– Tror du att min bok leder till uppror bland Harry-forskarna? Tycker du att jag står för mycket på Moas sida?
Jag hade inget svar på den första frågan. Den andra gav hon själv svar på:
– Det är svårt att inte vara på Moas sida. Men Harry ligger mitt hjärta ganska nära – för att han är så ofattbart olycklig från början till slut. Han var en smitare redan i barndomen, han var rädd. Han mådde dåligt och det blev ju inte bättre för att han blev så hyllad som författare. Han hade ett hål i sig, han sökte bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Ja, det var synd om honom, han väcker moderskänslor i mig. Jag har ju fyra söner.
Nu, efter boken om Moa och Harry, funderar Ebba Witt-Brattström åter på en bok om sitt ursprung i Estland och Tyskland. En bok hennes barn talar om som mormorsboken.
Text Kurt Mälarstedt
