Egentligen är han en rädd typ, Staffan Heimerson. Men aldrig i jobbet som krigskorrespondent. Trappor och badkar tycker han är bra mycket läskigare. I boken Jag tog taxi till kriget har han samlat minnen från alla krig han skildrat.
När Staffan Heimerson satt och berättade för ett barnbarn om några drastiska minnen från tiden som krigskorrespondent sa hon: ”Men då var du väl rädd, farfar?” ”Nej då, svarade Staffan bestämt, rädd var jag inte. Du har en farfar som aldrig är rädd!”
– Sen tänkte jag efter lite och försökte analysera varför jag inte är rädd i sådana situationer. Som när jag satt i baksätet i en bil i Afghanistan mellan två killar med Kalasjnikov eller när jag blev rånad i bergen i Guatemala. Man kopplar på något särskilt då och känner inte rädsla. Däremot är jag livrädd för trappor och badkar, rädd för vad som händer med min hustru om jag dör och rädd för att köra på någon cyklist som vinglar till på de slingriga vägarna upp till mitt hus här i Frankrike.
Han har en lång karriär som journalist och utrikesreporter bakom sig, har rapporterat från 34 krig och varit korrespondent i 13 länder på fem kontinenter.
Numera skriver han under vinjetten Mitt i Europa med Staffan Heimerson i Aftonbladet.
– Och att det står ”med” och inte ”av” är viktigt. Jag vill ta med läsaren på mina resor och kryssa omkring där i Europa och skildra dess mångfald och problematik.
När vi pratas vid är han nyss hemkommen från Belgien där han besökt NATO-högkvarteret, innan dess var han i Holland för att skriva om holländska bönders uppror och efter det blev det en vända till bokmässan i Göteborg.
Ganska hektiskt, eller?
– Nej, inte hektiskt, bara trevligt. Jag tycker väldigt mycket om att köra runt på vägarna i Europa.
Egentligen skulle han vara beredd att ta upp det igen, krigskorrespondentlivet som han berättar om i boken.
Det är det mest begripliga sättet att skriva om politik
– Jag sa till chefredaktören på Aftonbladet, att Lena nu är det dags, jag vill resa 210 mil från Tjernobyl i norr till Odessa i söder och skriva dagbok från Ukraina. Jag passerar i sakta mak genom hela landet, Kiev och Poltava, ser efter om Karl XII kommer ur buskarna där… Men hon sa nej och hänvisade till att de har ett arbetsgivaransvar.
– Det är inte för pang-pangets skull jag kan sakna det lite. Men det är det mest begripliga sättet att skriva om politik och politikens konsekvenser.
Vid 87 års ålder tycker han att han faktiskt skriver bättre än förut.
– Bättre meningar, skönare ord, kortare, klokare och vackrare. I 50 år var det viktigt att vara först på storyn. Nu är det kortare, skönare och klokare som gäller.
