Varför sminkas de som ska föreställa 70-åringar på film så att de ser uråldriga ut, frågar sig filmskribenten Jeanette Gentele.
Hur skildras åldrande på tv och film? Jag förstår att det uppstår problem när man ska gestalta samma person i olika åldrar. Hur ska publiken förstå att nu befinner vi oss i skilda tidsplan; här är en och samma person ung, medelålders och gammal.
Är de hundrafemtio?
Det är vid ”gammal” det uppstår problem. I Jonas Gardells tv-serie De dagar som blommorna blomma i SVT i regi av Simon Kaiser är det framför allt de båda mammorna, spelade av Anja Lundqvist och Eva Röse, som på ålderns höst har förvandlats till något ur Mumien vaknar. Så dammiga var det länge sedan några såg ut i en tv-serie. Man undrar verkligen; hur gamla är dessa människor? Hundrafemtio? Jag gissar att de ska vara i 70-årsåldern eftersom serien börjar med att de bildar familj på 70-talet. Alltså i min egen ålder. Jag känner inte igen mig.
Och nuförtiden sägs det ju att 70 är det nya 50?
Verkar täckt av spindelnät
Samma sak med den tredje säsongen av amerikanska serien True Detective i HBO där vi också träffar de båda huvudpersonerna Hays (Mahershala Ali) och West (Stephen Dorff) under tre tidsepoker, som unga, medelålders och åldrade. Det är just när de blir gamla som jag börjar undra; hur gamla är de egentligen? Stephen Dorff verkar täckt av spindelnät, Mahershala Ali tultar fram som om han gick på ägg (hans rollfigur lider av en tidig demens så lite får man förlåta) men hela karln är så hjulbent och böjd att han inte verkar ha långt kvar. Hur gammal är han? 70 påstås det. Hur ska i så fall människor som fyllt nittio skildras på film? Och nuförtiden sägs det ju att 70 är det nya 50?
Åldras helt naturligt på film
Man får trösta sig med att skådespelerskor som Glenn Close, Meryl Streep och Helen Mirren åldras helt naturligt på film och inte heller räds att spela äldre än de är med några diskreta tillägg. En snygging som inte heller ger sig är Robert Redford (född 1936), som kommer i Den siste gentlemannen med premiär 19 april där han spelar mot Sissy Spacek. Visst ser Robert Redford gammal ut, men nog ser man att det är han. Personligheten finns ju kvar. Samma gäller förstås hans motspelerska Sissy Spacek, på sitt sjuttionde.
Text: Jeanette Gentele
Håller du med? Kommentera gärna nedan.
Filmtips
Helan & Halvan.
Regi: Jon S. Baird.
Vem älskar inte Stan & Ollie som paret hette på engelska? I denna biografiska film spelar Steve Coogan Halvan (Stan Laurel) och John C. Reilly Helan (Oliver Hardy) så porträttlikt att man glömmer att de inte är originalen. Halvan var den som skrev alla sketcher men utan Helan fungerade han inte. De två hade en arbetsgemenskap som höll livet ut. Här får vi se dem under en farväl-turné i England när deras filmkarriär var i dalande och förhållandet börjar knaka i fogarna. Men de kom igen!
Vincent Van Gogh – vid evighetens port.
Regi: Julian Schnabel.
Hur många filmer har det inte gjorts om Vincent Van Gogh? Han har spelats av Kirk Douglas, John Hurt, Jacques Dutronc, Tim Roth och Benedict Cumberbatch för att nämna några. Nu är det Willem Dafoes tur. Julian Schnabel, som gjorde Fjärilen i glaskupan, har valt Dafoe för att gestalta den tunna linjen mellan geni och galenskap.
Red Joan.
Regi: Trevor Nunn.
Judi Dench lägger inte av i första taget. Vid fyllda 84 spelar hon den pensionerade bibliotekarien Joan Stanley som arresteras för spioneri. Det blir en chock för såväl Joan som hennes son och vänner. Vi följer henne från det att hon på trettiotalet får jobb vid ett topphemligt forskningsprojekt om atomvapen fram till nutid. Historien är inspirerad av ett verkligt fall, den brittiska KGB-spionen Melita Norwood som avslöjades vid 87 års ålder.
