Vicky von der Lancken tänder stjärnorna
Leva & uppleva
Vicky von der Lancken. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

Vicky von der Lancken tänder stjärnorna

Vicky von der Lancken är hela Sveriges underhållningsdrottning. Ansvarig för många av landets mest framgångsrika revyer, teatrar och turnéer. Men hon har inte alltid levt på solsidan. Fängelse och ekonomiska problem har även kantat vägen.

Tidningen Senioren
Publicerad 2018-10-22

För tretton år sedan hade jag anledning att följa Vicky von der Lancken under en hel dag. Jag minns hennes glittrande ögon, hennes nyfikenhet och till synes stressfria entusiasm och värme hon spred omkring sig. Hon var 63 år och det var full fart och hon sade att hon nog inte skulle börja trappa ned förrän om sju år, när hon fyllt 70.

Samma entusiasm

Nu har hon fyllt 76 och sitter i sitt kontor på baksidan av Oscarsteatern som hon äger tillsammans med 2Entertain. Med samma glittrande, nyfikna ögon och samma entusiasm. Väggarna är fulla av miniatyraffischer för hennes produktioner. Med åren har de blivit så många att det inte finns plats för fler.

Planer fram till 2021

I mitten av september var det premiär på den senaste produktionen på Oscars, en musikalversion av Kay Pollaks film Så som i himmelen (2004). Dagen därefter hade hon premiär på Ghost på China teatern, där hon också är hälftenägare.
– Och den 20 september hade Peter Jöback premiär på Cirkus och sedan drar Tomas Ledin ut på sin arenaturné och därefter spelar Robert Gustafsson på Rondo i Göteborg med Rolandz.
Och därefter?
– Jag kan inte berätta vad vi ska sätta upp på Oscars nästa gång, men vi har planer fram till 2021. Och jag skulle vilja hylla Povel Ramel med en produktion 2022, då han skulle ha fyllt 100. Och jag fortsätter med sommarteatern i Kalmar…

Unnar sig sovmorgon

Det senare handlar om Krusenstiernska teatern som Vicky von der Lancken sedan tio år äger och driver tillsammans med skådespelaren och komikern Robert Gustafsson.
Hon har just tecknat ett nytt avtal på sex år…

Det är ett sätt att leva, att arbeta med kreativa människor.

Av beslutet att trappa ned blev det alltså möjligen en tumme.
– Men jag kostar på mig att nästan aldrig komma till kontoret förrän vid halvelvatiden. Jag vaknar sakta, tar en lång frukost, läser tidningarna ordentligt, tittar på nyheterna…

Så länge det är roligt

Hon tillbringar också ganska mycket tid i Palma på Mallorca där hon numera äger en lägenhet och ägnar mycket tid åt läsning. Just nu betar hon av 70 memoarer och biografier över skådespelare, en samling böcker hon fick av några nära vänner när hon fyllde 70. Hon bodde i Palma några år redan på 1960-talet under sitt äktenskap med Ernst von der Lancken, som hon hade träffat när hon jobbade i en möbelaffär. Tycke uppstod, han bjöd henne på Nalen, de föll i varandras armar, levde ihop i totalt sju år men gick så småningom skilda vägar.

Vad driver dig?
– Jag fortsätter så länge jag tycker att det är roligt, och det är det, hela tiden. Det är lika roligt nu som när jag började 1971. Det är ett sätt att leva, att arbeta med kreativa människor. Detta att bestämma sig för en uppsättning, en produktion, och sedan se den färdig på scenen. Det är så underbart att gå ner där, snart kommer publiken och de kommer att kasta huvudet bakåt och skratta… När vi gjorde Singin,in the rain kunde man se hur de gick ut med ett leende på läpparna och höra hur de gnolade på melodin. Det är en sån lycka.

Sonen har klivit in

Hon betonar att hennes son Johan, som har en bakgrund inom filmproduktion, numera är den drivande i verksamheten som han kom in i för drygt tio år sedan, ”och det är underbart”.
–Vi kompletterar varandra. Johan är väldigt bra på att läsa och analysera manus, det är jag inte riktigt lika bra på. När jag läser manus tänker jag mest på vilka skådespelare och sångare vi ska ha i de olika rollerna.

Matchar skådespelare

Hon har alltid gillat att rollbesätta. Ofta väljer hon att sätta upp en föreställning just för att kunna engagera en viss skådespelare. Rain man producerade hon till exempel 2013 för att hon ville att Robert Gustafsson skulle göra en mer allvarlig roll. Uppsättningen av Gentlemannen på Oscars våren 2018 hade sitt ursprung i att hon såg den i New York och att Henrik Dorsin hörde av sig och ville göra huvudrollen, eller rättare sagt alla huvudrollerna.

Vicky von der Lancken

Ålder: 76 år
Familj: Sonen Johan
Gör: Teaterdirektör
Bor: Lägenhet vid Östermalmstorg, lägenhet i Palma de Mallorca
Gillar: Att umgås med familj och vänner över en härlig middag.
Gillar inte: Orättvisor
Läser just nu: Har precis börjat läsa Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg.
Gör en vanlig dag: Börjar med en långfrukost, läser tidningarna och ser på nyheterna. Åker till teatern där jag oftast har några möten. Därefter lunch med kollegerna. Jag är ofta kvar en stund på teatern och hälsar på alla i ensemblen. Sen kan det bli en middag med ett par vänner.
Drömmer om: Att få vara frisk och kunna fortsätta arbeta.
Aktuell med: Musikalen Så som i himmelen på Oscarsteatern, musikalen Ghost på China Teatern samt Med hjärtat som insats, en show med Peter Jöback på Cirkus.

Dölj faktaruta

Väntar på rätt tillfälle

Ibland väntar hon med att sätta upp en pjäs tills de rätta skådespelarna blir lediga. Det hände till exempel med My fair lady på Oscars 2008, där hon absolut ville ha Helen Sjöholm i rollen som blomsterflickan Eliza, och med Elling på Vasateatern 2004 för att hon ville ha Rolf Lassgård och Johan Ulveson i de bärande rollerna.

Ingen dans på rosor

Vicky von der Lancken har varit framgångsrik. Hon låter förstå att hennes bolag nu går med bra vinst. Men hennes liv i nöjesbranschen har förstås inte alltid varit en dans på rosor. Vid något tillfälle var hon tvungen att pantsätta sin bostadsrätt för att kunna fortsätta. I mars 2003 dömdes hon till fängelse för grovt skattebrott; hon hade tagit ut 600 000 kronor ur sitt eget bolag mot en falsk faktura, enligt egen uppgift i syfte att hjälpa en god vän med ekonomiska problem. Hon avtjänade fem månader på den öppna anstalten Sagsjön utanför Göteborg, och det berikade hennes liv sade hon i sitt sommarprogram 2008.

Besök på anstalten

– Många av mina vänner kom på besök. Leif Mannerström kom och gjorde julmat till alla tjejernas stora förtjusning. Povel Ramel kom för tidigt och fick huttrande i kylan stå och vänta in det exakta klockslaget för att få träffa mig. Robert Gustafsson blev bortlurad till en helt annan avdelning av en av medfångarna. Robert Wells kom med hela sin orkester och spelade för oss i vår gymnastiksal. Jag fick verkligen känna på vad äkta vänskap är och vilken fantastisk familj jag har. Jag fick möta människor och livsöden jag aldrig skulle ha mött annars. Hur jobbigt det än var så berikade de upplevelserna mitt liv. Jag vill inte vara utan den tiden. Jag upptäckte att jag verkligen lever på solsidan.

Hur jobbigt det än var så berikade de upplevelserna mitt liv.

Turbulent start på livet

Men hon har inte alltid levt på solsidan. Lillemor Birgitta föddes 1942 och blev bortadopterad vid åtta månaders ålder. När hon var åtta år gammal dog hennes adoptivmor Ella. Adoptivfadern Erland, vapenarbetare i Huskvarna, gifte så småningom om sig. Birgitta – som numera kallades Vicky för att hon liknade seriefiguren Vicke, fick en styvmor som inte tyckte om henne, och visade det.

Försonades

– Ja, det var tufft, sorgligt. Men jag tror att det kanske har gett mig något slags styrka och en förmåga att ta till mig glädje. Även när det varit jobbigt har jag försökt se glädjen i tillvaron, och låtit den ta överhanden. Och jag försonades till slut med min styvmor. När pappa hade gått bort tyckte hon att hon i alla fall hade mig… Det var synd att pappa inte fick uppleva detta.
Det blänker till lite extra i Vicky von der Lanckens glittrande ögon när hon berättar vad hennes pappa sade till henne sista gången de träffades. Hon hade besökt honom tillsammans med sin son Johan, tre månader gammal. Hon skulle veta, hade fadern sagt, att hon hade varit solstrålen i hans liv.

Började som sångerska

Vicky von der Lancken började sin karriär i nöjesvärlden som sångerska, avancerade från att vara ”Huskvarnas Brita Borg” till revy hos Sten Åke Cederhök i Göteborg och reklamfilmsjobb i Stockholm, där hon som ensamstående mamma i Rågsved (hon skilde sig från sin man när sonen Johan var tre) dock var tvungen att försörja sig på att arbeta i diverse butiker. Det passade henne inte, tyckte hennes vän Bengt Sändh. ”Kom ner till Gyldene Freden så får vi tala om saken”.

Lill-Babs sekreterare

Där satt Evert Taube men viktigare för Vicky von der Lancken var att hon där träffade Sändh, Fred Åkerström, Finn Zetterholm och andra vissångare. Och att de behövde någon för att starta Yrkestrubadurernas förening (YTF).
Hon skötte YTF med framgång i tre år. Sedan började hon som sekreterare hos Barbro Svensson, Lill-Babs.

Blev producent

– Jag gick från mörka källare med öldrickande människor till fina salonger där man drack champagne. Barbro lärde mig så mycket. Hon lät mig växa. Jag började som sekreterare men när jag slutade efter tolv år var jag producent.

Två röster om Vicky

Robert Gustafsson,
skådespelare:
– Vicky liknar ingen annan människa på jorden. Den skarpa affärskvinnan, den busiga tjejen, den nära vännen, den stora musikaldrottningen och teaterdirektören. Hon är kvinnan som inte fattar att hon passerat 70 och tur är väl det. Hon står mig mycket nära, både som kompanjon och kollega men framförallt som vän. Vi har skrattat så mycket tillsammans att vi till och med blev en säkerhetsrisk på flyget till Göteborg. Hon satte klorna i mig redan i början av 90-talet och sa: ”Jag vill jobba med dig” och på den vägen är det. Hon är halva min karriär. Jag hade aldrig blivit den jag är utan Vicky och jag är mycket rädd om henne. Riktigt nära vänner delas endast ut i enstaka exemplar per liv. Hon är originalet, resten är dåliga kopior.

Anita Bornebusch Galli, vän:
– Vicky är en nära och kär vän. Vi har funnits i varandras liv i snart 40 år. Oj, vad vi har skrattat tillsammans, men också gråtit.
Kanske är det just detta som gör vår vänskap så djup. Det är viktigt att ha en vän som man kan dela allt med, och minnen. Det är en lycka. Och det är roligt.

Dölj faktaruta

Från en inramad bild i kontorsfönstret ler Lill-Babs, som dog i april, liksom uppmuntrande med ett skratt i sina ögon.
En av Vicky von der Lanckens första stora framgångar som producent var att intressera poeten och akademiledamoten Lars Forssell att skriva något för Lill-Babs. Det blev inte bara en text, det blev en hel show med premiär på Bacchi Wapen i november 1980.

Jag har alltid öppen dörr, man behöver inte beställa tid hos mig.

Mycket att vara stolt över

Den egna producentverksamheten tog fart på allvar i slutet av 1980-talet. På frågan om vad hon är mest stolt över svarar hon Tingel Tangel, Povel Ramels och Hasse Alfredsons nyskapande revy på Tyrol 1989, det långa samarbetet med Robert Gustafsson från 1992, att hon efter stor tvekan och efter att ha övertalats av Jarl Kulle och Lars Schmidt tog över Oscarsteatern 1997 samt den vågade, komplicerade uppsättningen av Singin,in the rain på Oscars 2006.

Vad drömmer du om?
– Tidigare hade jag en dröm om att sätta upp Lejonkungen, men det är så stort att man nog inte kan få till det. Självklart skulle det vara roligt om Björn och Benny (Ulvaeus och Andersson) skrev något nytt som jag kunde få producera… Men i övrigt drömmer jag om att få fortsätta som jag gör. Och att få vara frisk.

Vad gör dig till en bra chef?
– Jag tror att jag är väldigt uppmuntrande. Jag har alltid öppen dörr, man behöver inte beställa tid hos mig. Vi har högt i tak, vi pratar om allt i företaget. Och så tycker jag om att ställa till fest och det uppskattas.
Ofta blir det vad hon kallar ”spring-smörgås” – vin, öl, ost, korvar, tapenade, oliver – som inte behöver ta så lång tid för dem som måste hämta barn eller har andra åtaganden, i jobbet eller privat.

Familjär känsla

Vicky von der Lancken nämner lite blygsamt att de flesta av hennes medarbetare har arbetat länge hos henne, 25 år eller längre.
–Det är underbart, det blir liksom en familjär känsla på jobbet.
”Huskvarnas Brita Borg” saknar inte att sjunga, inte ett dugg, säger hon. Men på avslutningsfesterna en gång om året brukar hon framföra I can,t give you any-thing but love.
Ögonen glittrar.

Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Vicky von der Lancken, teaterdirektör för Oscarsteatern. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

 

Tidningen Senioren
Publicerad 2018-10-22
senioren-nr-7
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 7 / 2018. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.