Ojämlikheten bland äldre blir allt större. Sverige är på väg att bli ett klassamhälle. I framtiden kan många 80-åringar vara rena fattigpensionärer. Det spår Lars Andersson, professor i gerontologi.
Lars Andersson är en av redaktörerna för antologin Jämlik ålderdom? I samtiden och framtiden. Här samlar nio forskare den kunskap som finns på området. De konstaterar att landets äldre, till skillnad mot vad många tycks tro och tänka, inte är en enhetlig grupp. På område efter område finns en tydlig skiktning utifrån sociala förhållanden som utbildning, socialgrupp och etnicitet.
Du menar att det nya pensionssystemet är orättvist?
– Det gäller att arbeta så länge som möjligt, för att få en bra pension. Men i vissa yrken orkar man inte ens jobba till den gamla gränsen 65 år. De som minst behöver arbeta länge – de med hög lön och därmed pension – har störst möjlighet att göra det. Jag har just fyllt 65 och kan som professor fortsatta jobba för att det är kul, den högre pensionen blir en bonus.
Vilka är förlorarna?
– Kvinnorna och invandrarna. Kvinnor tar större ansvar för familjen och jobbar mer deltid än män. Invandrare kommer sent in på arbetsmarknaden.
Pensionerna blir därefter. Det är stor risk att fattigdomen i framtiden blir etniskt definierad, som i USA. Med mörkare hudfärg är sannolikheten större att man blir fattigpensionär, vilket kan definieras som att ha mindre än hälften av medianinkomsten i landet.
Märks uppdelningen även inom äldreomsorgen?
– Den blir allt mer skiktad. Högavlönade utnyttjar rut-avdraget och köper omsorgstjänster. Lågutbildade sköts av sina medelålders döttrar, som antingen stressar ihjäl sig eller går ner på deltid. I det senare fallet får de sämre pension, och fattigdomen går i arv. Värst är det för invandrarkvinnor. De kan få ett litet bidrag för att vara anhörigvårdare – och hålls därmed helt borta från den ordinarie arbetsmarknaden.
Är skillnaderna en väntad konsekvens av politiska beslut, eller kommer de som en överraskning?
– Inget tillkommer av en slump. Men det är svårt att säga om det finns en stor plan eller om ojämlikheten är en följd av små dagliga beslut, där bit läggs till bit.
Har synen på jämlikhet och rättvisa ändrats – godtar vi större skillnader?
– Snarare tycks vi ha ungefär samma inställning som vi haft i decennier; det ska finnas en jämlik bas, sedan får folk ordna sina liv efter egen förmåga. En annan fråga är om riksdagen beslutar i linje med vad folk tycker.
Kan och bör något göras för att minska ojämlikheten bland dagens och framtidens äldre?
– I den ena änden måste de unga få komma in på arbetsmarknaden, i den andra måste vi satsa på äldreomsorgen.
Till syvende och sist handlar det om vår människosyn. Trappas människovärdet ner med åldern? Annars måste omsorgen få kosta, det kommer vi inte runt. Det verkar också som att pensionssystemet behöver ses över. Men det lämnar jag med glädje åt politikerna att besluta om.
Sten Arndt
sten.arndt@veteranen.se
Ålderism
Lars Andersson är 65 år och professor i åldrande och lärande, vid Linköpings universitet.
Han myntade 1997 ordet ålderism, som betyder diskriminering av äldre.
