När man ger upp
Nyheter | Chefredaktören

När man ger upp

I åratal har jag försökt göra livet drägligare för en nära anhörig som lider av en demensjukdom. Jag har försökt skjuta till lite guldkant. Mycket har varit bra, många som passerar förbi har ett äkta engagemang och gör fantastiska insatser med omtanke och värme. Men oj så många de har varit.

Publicerad 2014-12-18

Och ja, det är det bättre nu än på 70-talet, när långvården bestod av mörka sjukhussalar där dementa låg och skrek ut sin ångest. Det glömmer jag aldrig.
Så visst är egen lägenhet, bingo, bibel, promenader och sångstunder så otroligt mycket bättre.
Men det är ändå något som är så fruktansvärt fel. Anhöriga mals ner, ses som besvärliga om de kräver mer än vad som kan levereras. Den gamla bollas mellan landsting och kommun. Den ständiga oförmågan att kommunicera mellan olika pass, där hemtjänst eller vårdare inte vet vad som skett tidigare på dagen, för att ingen hinner berätta. Alla desss vikarier, alla dessa underbetalda kvinnor och invandrare som gör så gott de kan. Utan dem, hur skulle det då se ut? Alla dessa duktiga chefer, oftast kvinnliga, som sliter för att få en verksamhet att fungera. Med krympande budgetar, men varför klagar de inte mer?

Min dotter på elva år förstår inte varför de dementa inte bor med sina anhöriga. Jag försöker förklara, hur skulle det gå till, vem ska ta hand om dem, ska jag sluta jobba? Ska kvinnorna ta ansvaret?
Men jag kan dela rum med mina syskon, tycker hon, så varför inte?
Inom mig känner jag att hon har rätt på något vis.
Det är något märkligt att vi alla bara accepterar sakernas tillstånd. Att vi inte låsas om att våra mammor och pappor lämnas ensamma med ångest om natten för att personal saknas. Vi har viktigare saker att göra.
Men jag vet också hur svårt det är att vårda dementa. I andra länder importerar man care-givers från Filippinerna som bor med den gamla hemma, men det är inte heller bra. De allra rikaste i Sverige anlitar privata sköterskor som går i skift. Hur vill vi andra ha det?

I Veteranen nummer 9 har vi ett reportage från Hattstugan på Gotland, ett av många boenden som sticker ut, och vi skriver återigen om kraven på bemanning nattetid som förhalats av SKL, vilket SPF starkt kritiserat.
Men själv har jag gett upp. Det blir ingen mer guldkant.
Jag håller min anhörigas hand i det fina rummet. Ser alla tavlor, blommor och fotografier och hör tystnaden eka omkring mig. Ute i korridoren irrar några av de andra omkring. Det är inte så långt kvar nu, och jag hoppas bara jag får vara med då – att någon ringer – och att den dagen jag själv blir dement, att det på något sätt blivit annorlunda.
Med detta tar jag paus från Veteranen för tjänstledigt och önskar trevlig läsning framöver med Gunilla Lindahl vid rodret som chefredaktör.

Ylva Bergman
chefredaktör Veteranen

Vill du inte missa någonting ur Veteranen? Bli medlem i SPF! Då får du tidningen som medlemsförmån.

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.