Jobba till 69 – hån eller förmån?
Jobba
Anita Lindström. Foto Sofia Runarsdotter

Jobba till 69 – hån eller förmån?

Av dagens ca 1,7 miljoner pensionärer över 65 har 46 procent, eller 785 000 personer garantipension. 67 procent av dem är kvinnor. Veteranen har träffat tre kvinnor som valt mellan att jobba vidare för att klara ekonomin eller att gå tidigare och leva på mariginalen

Publicerad 2011-05-26

Anita Lindström, 67 år.
Änka sedan 10 år. Två barn och två barnbarn. Bor ensam i ett hus i Södertälje. Timvikariat på en psykiatrisk avdelning och inom hemtjänsten. Pension efter skatt: 10 500 kronor.

Anita Lindström kommer direkt från jobbet. Gick på passet 13.30 och slutade 20.30. Sedan tåg från Södertälje in till Gamla stan i Stockholm och jazzpuben Stampen.
– Först ringde de från hemtjänsten vid elvatiden och frågade om jag kunde jobba tisdag till fredag. Ja visst, sa jag. Efter det ringde de från psyk och ville att jag skulle jobba måndag till torsdag. Så det blev full vecka, säger Anita glatt och beställer en coca-cola.

Januari var en bra månad, Anita fick 21 dagars jobb inbokade. I februari blev det bara 14. Med tre olika timvikariat försöker hon pussla ihop timmarna till en heltid. Förra året fyllde hon 67. I och med det upphörde hennes lagliga rätt till att ha kvar sin fasta heltidstjänst som i stället blev ett timvikariat.

Hade Anita själv fått välja hade hon stannat till 69. Helt klart för pengarnas skull, för på pensionen klarar hon sig inte.
– Klart det är stress att ständigt tänka på hur jag ska få det att gå ihop, i stället för att koppla av och ha det skönt. Jag får ut 10 500 netto. Före pensionen fick jag ut 18 000–19 000. Och jag har exakt samma kostnader kvar. Bara elräkningen är på cirka 6 000. Ska jag tvingas lämna mitt hem som jag haft i 35 år? Jag tycker inte jag ska behöva det!

Anita sköljer ner ilskan med en klunk cola och berättar om ett nytt Fattigsverige hon sett växa fram. Hur hon i hemtjänsten kommer hem till pensionärer som precis som hon själv varit lågavlönade, slitit 40 år och mer i yrkeslivet. Som med sina låga pensioner inte har råd att göra någonting.

– Du vet, vissa pensionärer jag kommer hem till måste välja mellan att köpa mat eller medicin! ”Och det förstår du väl att jag måste välja mat”, säger de till mig. Sånt skär i hjärtat.

 

Majvor Andreasson, 63 år.
Arbetat heltid i 43 år inom äldreomsorgen. Ett barn och ett barnbarn. Bor med maken i bostadsrätt i Brandbergen söder om Stockholm. Beräknad pension efter skatt: 10 500 kronor.

Gamla hemtjänstkollegorna Majvor Andreasson och Karin Forsberg sitter på kondiset Vetebullen.
– Men du går väl vid 65 Majvor, inte stannar du längre?
– Nääe, det orkar jag bara inte. Jag är slut, ryggen med. Funderar på att gå ner till 80 procent i höst, men då blir det mindre i pension.
– Ja men vet du, det här med pension… Om du ringer nu om din pension, då vet dom litegrann till i morgon, och så nästa vecka är det nåt nytt. Då har de gjort nån ändring. Du vet, det enda som är lika, det är färgen på de där jävla kuvertet som kommer. Haa ha ha!

– Jävligt orättvist är det. En klassfråga.
– Ja det är det. Och ”Ju längre du jobbar ju mer får du”, se det stämmer inte riktigt heller. Vi som jobbar inom såna här yrken har ju ingen hög lön. Och ju längre vi jobbar ju tröttare blir vi bara därför att det här jobbet är så jävla jobbigt. Så de där kronorna mer du tror du får, om du jobbar till 67 eller 70 och sen ramlar ihop, har du ingen nytta av. Man får se det så också!

Karin Forsberg, 64 år.
Pensionär sedan 2007. Arbetat heltid i 45 år. Bor ensam i hyresrätt på Södermalm i Stockholm. Inga barn. Arbetat som frisör, barnskötare och vårdbiträde. Pension efter skatt: 10 600 kronor.

Det är fredag förmiddag och kön utanför entrén till Liljevalchs konsthall var lång redan före öppningsdags. Gråhåren dominerar och medelåldern är omkring de sextio.
– Men kolla, en sån du! säger Karin till sin väninna och pekar på en modifierad rullator som ser ut som en Harley-Davidson. ”Happy Chopper”, står det på plaketten.

Det rutinerade paret konstaterar att det är ovanligt mycket föreställande konst i årets Vårsalong på Liljevalchs. Efter en första runda slår de sig ner i cafeterian med var sin kopp kaffe.
– Man klarar sig, det går hur bra som helst. Det tar en liten stund att vänja sig första gångerna man får mindre. Men sen tycker jag att man lär sig leva efter det. Det var min väninna som inspirerade mig att gå i pension tidigare. Ja dels det och sen det där erbjudandet kommunen kom med.

Kommunen ville skära ner antalet kontorstjänster och erbjöd äldre anställda att gå i pension tidigare.
– Det var en fredag kommer jag ihåg. Chefen kallade in mig på kontoret och sa att jag hade fått det. Men vad läckert va! Jag gick som på moln resten av dan och firade med en stor whisky på kvällen.

Beslutet att gå tidigare innebar ett par tusen mindre i plånboken. Men Karin ville bort från arbetsmarknaden. Tänka lite mer på sig själv och bara njuta av tillvaron. Några fysiska hinder för ett fortsatt arbetsliv är det inte tal om.
– Jag har haft tur med generna, säger Karin och sträcker på sig.

Text: Cecilia Sjöberg
Foto: Sofia Runarsdotter

”Varje extra timme, varje extra dag du arbetar ger faktiskt lite högre pension”, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i SVTs Gomorron Sverige. Piska, morot eller bara tomt prat?

”Om fler människor kan påverka sin egen slutliga pension lite mera skulle det vara värt otroligt mycket för hela Sverige”, fortsätter Ulf Kristersson från andra sidan tv-rutan.

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.