Hur sammanfattar man en människas liv? Genom vad han eller hon jobbat med, om man varit gift, hur många barn man fick? Eller är det allt det där osynliga, mellan raderna, som inte går att ta på eller ens beskriva som är själva kärnan i livet?
Jag läste en bok häromveckan som fick mig att tänka på det här. Stoner heter, den, och kom på svenska för ett par år sedan. Ni kanske har läst den, eller i alla fall hört talas om den. Men för er som inte har det så skrevs boken redan 1965 av en amerikansk författare vid namn John Williams. Den sålde i ungefär 2000 exemplar och gjorde inget större väsen av sig. Ett halvt sekel senare får en holländsk förläggare tag på boken, sträckläser den och blir förälskad. Den ges ut igen och gör nu braksuccé. Tyvärr för sent för författaren, som dog 1994.
Egentligen går boken inte att beskriva. Den handlar om – ingenting. I förordet till boken sammanfattas handlingen med sex ord: ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör.”
Huvudpersonen William Stoner föds i slutet av 1800-talet i Missouri som enda son till ett strävsamt jordbrukarpar. Hans liv ligger utstakat framför honom redan innan han tagit sitt första andetag. Det är givet att han ska ta över gården efter föräldrarna. Men han får i alla fall chansen att läsa till agronom, och på universitetet inser han att det är litteratur han älskar. Han kan inte förklara det han känner, men hans professor hjälper honom på traven: ”Det är kärlek, mr Stoner. Ni är förälskad. Så enkelt är det.”
Är ett liv inte mer än så?
Annars blir det inte mycket till kärlek i Stoners liv. Han blir förvisso lärare i litteratur på universitetet, han gifter sig, men äktenskapet blir aldrig någon förening, han och Edith förblir stela främlingar för varandra. Dottern Grace är han först nära, men i takt med att hon växer upp glider även hon iväg ifrån honom. Mitt i livet får han uppleva en kärlekshistoria med en annan kvinna, och inser då att kärleken inte är något absolut tillstånd, utan en process mellan två människor. Men även den kärleken glider iväg från Stoner. I slutändan är han ensam, nästan en kuf. Och så en dag dör han.
Det är vemodigt. Lite tomt, lite futtigt. Lite snopet kanske. Är det allt? Är ett liv inte mer än så? Samtidigt som det är sorgligt är det på något konstigt sätt också lite trösterikt. Inga konstigheter, liksom.
I förordet står också att ”Stoners liv blir inte storartat eftersom han aldrig hade förutsättningarna för ett storartat liv”. Han är vanlig. Han lever ett vanligt liv, vad nu det är.
Det är svårt att beskriva den här boken. Lika svårt som det är att beskriva ett liv. Särskilt om det är ett vanligt liv.
