Redaktionen | Tankar om vården

Ska detta kallas vård?

Publicerad 2016-08-05

Birte Holmin2Betraktelse från en sjuksal sommaren 2016

Det är fredagen den 8 juli, eller närmare bestämt natten mot den 9 juli och andra natten efter min åtta timmar långa operation av en kraschad höftprotes och fyra lårbensbrott. Två missade trappsteg på sommargrannens uteplats orsakade stor skada.

Nu ligger jag i förnedringens och intimitetens mörkaste rum med fönstret öppet mot sommaren. Det är varmt, måsarna tjattrar högljutt utanför. På salen, som är ett fyrbäddsrum, ligger vi fyra olyckssystrar. Kvinnan bredvid är en ung senior på 62 som gallskriker med jämna mellanrum av smärta i lårbenets muskulatur. Hon blir fruktansvärt arg på nattpersonalen som hon anser gör allt fel och behandlar henne ovarsamt. Mittemot ligger en dement kvinna i 70-årsåldern med opererat lårbensbrott och blottad underkropp med avföring som rinner ur henne och sprider en förfärlig lukt. Hennes ångest hörs lång väg, men trots att jag ringer på personal tar det en halvtimme innan någon kan komma. Den fjärde kvinnan är 92 år och sover oavbrutet med tunga snarkliknande andetag ända från lunch den 8 juli, med korta avbrott då de försöker få i henne mat och medicin, vilket hon vägrar. Hon är en svårt sjuk strokepatient som ligger på denna ortopedavdelning på grund av sammanslagningar av avdelningar under sommaren. Det är både personal- och platsbrist!

Inget är vackert, allt känns förnedrande och fult.

Och så jag då, som än så länge fungerar hyggligt bara det att jag inte kan ta mig ur sängen. Att sova är omöjligt trots öronproppar och ”näsknipa” när det luktar som värst. Sköter mig själv så långt det är möjligt annars skulle blåsträningen som ska ske var fjärde timme utebli, eller vätskebalanslistan, som sköts helt värdelöst, inte räknas. (Jag har en hemlig korrekt lista). Redan klockan fem på morgonen när tystnaden lagt sig något ”dånar” nattpersonalen in. De har fortfarande inte hälsat men kallar alla för ”lilla gumman”. Utom mig, av någon anledning, som kallas för mitt andra namn Kristin. Klockan fem blir det bäddning, slarvig (enligt mitt tycke) provtagning av blodtryck, puls, andning, syresättning och blod. Därefter hoppas man på att få tvätta av sig men för det finns ingen rutin. Antingen blir det inget eller så får man tjata sig till ett handfat. Egen våtservett är egentligen enda alternativet. En gång duschad före operationen, sedan inget mer före hemgång.

Så klockan sju kommer den positiva och glada dagpersonalen in och tar upp frukostbeställning och överlämnar en våt tvättlapp för att torka av ansiktet. Alltid något!

Jag har hamnat på geriatriken. Jag är gammal nu! Inget är vackert, allt känns förnedrande och fult. Mina känslor är upprörda och jag känner att jag vill, måste, göra något för att se till att vi får ett värdigt avslut på ett långt liv.

Avskildhet när det är det bästa, och gemenskap när man vill och behöver! Suck, det kan inte tyckas oöverstigligt 2016 och ändå är det så. Vi i vår generation är alldeles för tåliga och anpassade och klagar sällan. Det är dags att säga ifrån nu till den generation som politiskt bestämmer över äldres villkor. De får passa sig! Snart är de själva där. Det går fortare än man tror.

Text: Birte Holmin, snart 78 år

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.