Veteraner i köket

En grupp män i Håbo träffas en kväll var tredje vecka för att laga mat och äta tillsammans. Det har de gjort i många år nu och det finns inga planer på att avveckla. Det är det alldeles för trevligt för.

Män i köket – på egen hand. Så heter kursen som SPF Seniorerna Håbo haft i många år och som Bo Lundgren håller i. En gång i tiden var han själv en av deltagarna och när mannen som då ledde kursen skulle sluta tog han över. Att de inte längre skulle få ses och laga mat ihop gick inte ens att tänka sig.
– Vi var ett sammansvetsat gäng redan då och har blivit det ännu mer vid det här laget. Några av oss har varit med sen starten som var runt 2007. Andra har kommit till lite senare men har ändå varit med i flera år nu, säger Bo Lundgren.
De är sju totalt i gruppen, fast en är inte på plats just idag. Fler blir det svårt att vara tycker de. Då blir det för trångt i köket och alla kan inte få en uppgift. Köket de får disponera ligger i en lokal som föreningen har och som tidigare var en förskola. Därmed finns ett välutrustat kök.

Från början var syftet med kursen att lära ”gubbarna”, som Bo säger, att laga mat så att de inte bara skulle köpa färdigmat.
– Men nu är det inte riktigt så längre. Nu är man med mest för att det är så kul. Både att ses och att laga mat ihop. Vi ses var tredje vecka både höst och vår och varje termin avslutar vi med en lite finare middag där fruar och sambos bjuds in. Då anstränger vi oss lite extra och gör en trerätters, berättar Bo.
Vid varje tillfälle är det två personer som väljer recept och sköter inhandlingen inför kvällens matlagning. Sedan delar man på kostnaderna sinsemellan. Idag är det Bo och Allan som kommer med fyllda kassar från mataffären. De andra väntar med spänning på att få veta vad det blir. För det hör också till att man inte ska veta i förväg.
– Det blir en tvårätters idag, säger Bo och börjar plocka upp lök, köttfärs, dill och annat från kassarna. Gubbröra till förrätt och sen en baconinlindad köttfärslimpa till varmrätt. Det är väl riktig karlamat, tänkte vi.
Han har tagit kopior på recepten som är hämtade ur kokböcker – en av Stefan Ekengren och en av Tom Sjöstedt – så att alla kan ha varsitt framför sig och också ta med hem ifall man vill laga maten hemma någon gång också.

Jag är en jäkel på att skala potatis.

Koncentrationen lägger sig ganska snart över köket. Alla hugger tag i något och snart är alla sysselsatta.
Hur vet de vem som ska göra vad?
– Nä, vi kör på bara, det brukar gå bra, säger Bo.
Karl-Åke ställer sig direkt och skalar potatis.
– Jag är en jäkel på att skala potatis, så det brukar jag göra, säger han och skrattar.
– Glöm inte att läsa hela receptet först, manar Bo. Det är en konst att läsa recept faktiskt.
Ett klassiskt fel är att man sätter i gång innan man läst igenom hela och upptäcker efter ett tag att det fattas grejer eller att man missat att förbereda något …
Kent Lundqvist läser igenom receptet till köttfärslimpan och ser att det ska vara krossad is i.
– Jaha, då måste jag försöka krossa lite is på nåt sätt. Undrar varför det ska vara i egentligen?
En snabb googling på telefonen visar att hackad is i köttfärs gör att protei­nerna binder vätska och att det blir saftigare på så sätt.
– Då har vi lärt oss ett bra kockknep, konstaterar Kent.

Kent Lundqvist får hjälp av den andra Kent, Magnusson, med att få i ordning köttfärsen som ska rullas ihop till en limpa så småningom. Ströbröd ska svälla med grädde och det ska saltas och peppras innan allt rörs ihop.
Kjell skär morötter, palsternacka och lök i bitar. De ska in i ugnen tillsammans med köttfärslimpan. Det ska vara en senapssås till också, den står Bo och lagar till i pannan vid spisen. Ett riktigt teamwork.
Allan hackar dill och ansjovis till gubbröran som sedan rullas ihop i plastfolie och ställs i kylen för att bli kall. I vanliga fall är det han som är efterrättsspecialisten, informerar de andra beundrande om. Allan visar stolt några bilder i telefonen på hembakta chokladbiskvier och pannacotta. Men idag blir det ingen efterrätt. Det är därför han tagit sig an förrätten.

Vi känner ju varandra bra nu.

Arbetet i köket flyter på lugnt och smidigt. Alla verkar veta vad de ska göra och den som för tillfället inte har något för händerna erbjuder genast en hjälpande hand till någon annan. Som sagt, det är ett sammansvetsat gäng.
– Vi känner ju varandra bra nu, konstaterar Karl-Åke. Det här är den ”stora familjen”, utöver den man har hemma. Vi brukar träffas en del även utöver de här kvällarna. Några av oss lirar pingis, några gitarr. Och så händer det väl att man äter en middag ihop även vid sidan av det här. Särskilt på sommaren när man kan grilla.
– Då ringer man efter Bosse så får han komma och fixa maten, säger Kent och skrattar.
– Nä du, där går gränsen, säger Bo.
Dofterna sprider sig alltmer ut från köket till matrummet intill, där ett par av ”gubbarna” har dukat upp med vinglas och servetter. Dricka till maten tar var och en med sig själv. Nu är det snart bara det bästa av allt kvar – att sitta och äta och prata ihop. Ostört och länge.