Silverbestick och bärnstenssmycken försvann. Här skriver Seniorens chefredaktör Kristina Adolfsson om hur stölder drabbade hennes mamma.
En dag när jag var hemma hos min mamma vinkade hon in mig i vardagsrummet. Hon drog ut de två byrålådor där silverbesticken alltid legat väl inpackade i rosa silkespapper i sina vita etuier.
Nu var det en enda röra av rosa silkespapper. Några bestick glimrade till på botten på lådan. ”Har du gjort det här”, frågade hon. ”Va”, svarade jag som inte riktigt förstod vad jag tittade på. ”Ville bara kolla”, svarade hon.
Min mamma skulle få sin medicin av hemtjänsten klockan nio på morgonen. Eftersom kommunen inte bistod med annat än färdigmat fanns det ingen anledning att ha mer hemtjänst än så. Städade gjorde jag. I början på våren funkade det bra. Då var det undersköterskor. På hösten var det en katastrof. Mest unga killar. Morgonmedicinen kom klockan 11. Några gånger efter 13. Jag ringde jämt till företaget. De beklagade lite kränkt och gnälligt.
Hennes stora kollektion av bärnstenssmycken var borta.
Min mamma gissade vem som släppt in besticktjuven. Hon var säker på att hon sett någon gå förbi i hallen medan hemtjänstpersonen gjort sig stor i dörröppningen. När min mamma gått bort upptäckte vi att hennes stora kollektion av bärnstenssmycken var borta. De hade legat i en byrå precis vid trappan på ovanvåningen.
Stölder inom hemtjänsten är ett samhällsproblem som överraskande ingen vet omfattningen av. Seniorens undersökning pekar mot ett stort mörkertal. Och en resignation. Är det ens lönt att anmäla?
Kristina tipsar
SKAFFA: Att ha andra människors hem som sin arbetsplats är inte det lättaste och merparten av hemtjänstpersonalen gör ett alldeles utmärkt arbete. Många av dem önskar också att kommunerna står för värdeskåp så fort någon blir beviljad hemtjänst. För både deras och kundernas skull.
LÄS: Nidbildens historia av Johan Hakelius (Bokförlaget Stolpe) är gedigen genomgång av ett numera ganska smalt publicistiskt område men som varit ett historiskt viktigt propagandainstrument. Hakelius sätter bilder i kontext och bjuder på en rejäl historielektion på köpet. Dessutom lite extra roligt för oss från MAD-generationen.
LÄS: Vill i sammanhanget gärna också påminna om den franska satirtidningen Charlie Hebdos advokat Richard Malkas två böcker Rätten att jävlas med Gud och inte minst Traktat om intoleransen (Nopolar Publishing) som är hans slutplädering under rättegången mot terroristerna.
