Sten Nilsson brukar få beröm för sin varma och positiva utstrålning. Så är han också noga med att ta väl hand om sig själv och se till att han mår bra. Det behövs inte minst nu när Sten & Stanley åker landet runt på turné.
Det finns troligen ingen svensk som inte kan nynna på låten Jag vill vara din Margareta med Sten & Stanley. I år är det 50 år sen den kom till och blev den av gruppens alla runt 800 (!) låtar som slog allra starkast. Åtminstone för gemene man. I deras hängivna skara fans finns förstås många andra favoriter som önskas när de är ute och spelar.
– Den publik vi har nu har hängt med länge. Det är nästan lite rörande faktiskt, säger Sten. En del kommer fram och berättar om olika tillfällen i deras liv när de har sett oss och vilka minnen det har skapat. När vi var i Gävle nyligen var det några där som var från Härnösand och som ville försäkra sig om att vi skulle spela vissa låtar när vi senare skulle komma till just Härnösand.
Det går helt enkelt inte att de förnyar sig alltför mycket. Publiken vill höra låtarna de älskar, sina gamla favoriter som följt med dem genom åren. Ett dilemma, om det nu är ett sådant, som Sten & Stanley delar med många andra artister.
– Tom Jones hade sin son som manager och han försökte ett tag att förnya honom lite. Men det gick inte. Det var inte vad publiken ville ha. De ville höra låtarna de gillade.
Sten Nilsson
Bor: Hus i Karlskoga
Familj: Hustrun Ulla. Bror Ebbe med familj.
Läser just nu: Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny. Jag tycker om att läsa om andra människors liv, det är så intressant!
Lyssnar på: Mycket jazz, men jag är allätare. ”Jag lyssnar på det mesta bara det är bra” som Duke Ellington sa.
Drömmer om: Jag har alltid haft en dröm om att göra en resa genom USA i egen bil. Det tror jag skulle vara spännande att se alla de olika sociala förutsättningar som finns där.
Kuriosa: Sten & Stanley finns på frimärke! Ett bevis om något på att man är folkkär.
Aktuell med: Sten & Stanley är på turné med föreställningen En kväll att minnas, ett slags odyssé över gruppens långa karriär och också för att fira att låten Jag vill vara din Margareta fyller 50 år. Turnéplan på www.stenochstanley.se
Hela våren har de varit ute på turné med anledning av 50-årsjubileet för Margareta-låten. I höst fortsätter de från Östersund ner till Ystad. De var längre norrut i våras.
När Sten och hans bror Ebbe för ett tag sedan var med i tv-programmet Sverige Live frågade programledaren Farah Abadi bröderna som är 84 och 86 år gamla – hur de egentligen orkar vara ute och spela.
– Det är ju ingen fråga man gillar och Ebbe röt ifrån och undrade varför vi skulle sluta. Man håller väl på så länge man tycker det är roligt och musiken är vårt livselixir, så är det. I USA hyllar man äldre på ett annat sätt än här. Tony Bennett hade en show när han fyllde 90 där han bjöd in Lady Gaga och andra gäster. Vi tycker bara det är otroligt att vi får den uppmärksamhet vi får. Det är ju i stort sett utsålda hus överallt nu när vi är ute.
Tre bröder startade
De var tre bröder från början: Per, Ebbe och Sten. Äldsta brodern Per var med när de startade bandet 1962 och spelade bas i bandet fram till 1987 då han bestämde sig för att bli pilot i stället. Men han fortsatte att hoppa in då och då om någon var sjuk eller behövde vara ledig. Men 2010 dog han tyvärr i cancer, 74 år gammal. Innan dess hade han gett sin bas till Ebbes son Alexander som tog över och nu spelar bas i bandet.
– Det är fint att Alexander är med. Han har funnits med ända sedan han var en liten knatte och fick linda sladd och hjälpa till med lite olika saker. Och man får en kick nu när man ser hans ungdomliga entusiasm, säger Sten.
Uppvuxna i musikhem
Musiken var alltid närvarande i familjen Nilsson hemma i Karlskoga.
– Våra föräldrar var aktiva, de sjöng i kyrkor och på bröllop och i lite andra sammanhang. Så vi är verkligen uppvuxna i ett musikhem. Jag spelade piano och fiol först som alla barn gjorde då. Men sen ville vi börja lira jazz ihop och eftersom mina bröder spelade cello och bas fick jag ta saxofon. Jag började i musikskolan och fick en bra lärare som begrep att avsikten var att jag skulle bli jazzmusiker, inte sitta och traggla med en massa övningar. Jag fick en väldigt bra start där. Hemma i vardagsrummet hängde vi upp en mikrofon i taket och så spelade vi in på en sån där gammal Tandberg-bandspelare. Jag har de där rullbanden någonstans, men jag har ju tyvärr ingen rullbandspelare så jag kan inte lyssna på dem.
Man vet vad man kan och vad man inte kan.
Allt gick fort redan från start. En talangscout rekommenderade Sten för skivbolaget Decca och tyckte att han skulle gå dit och sjunga.
– En pianist som hette Arvid Sundin som var känd då skulle kompa mig. Det tyckte jag var stort. Och sen råkade det vara så att min kompis Stanley Granström spelade med Little Gerhard och deras saxofonist skulle sluta. Så då fick jag spela med dem ett tag.
1962 spelade bröderna och Stanley Granström in sin första skiva och det var PR-chefen på Decca som tyckte att de kunde kalla sig för Sten & Stanley.
– Kan man heta Sven-Ingvars kan man väl heta Sten & Stanley resonerade han, säger Sten och skrattar.
Och trots att kompisen Stanley faktiskt hoppade av bandet ganska tidigt har namnet bestått sedan dess. Vissa bandmedlemmar har kommit och gått, men Sten och Ebbe har stått stadigt hela vägen.
Är det skillnad på när ni är ute och turnerar nu jämfört med när ni var lite över tjugo?
– Skillnaden är väl att det är ett annat läge mentalt nu. Man är lugnare på något vis, man vet vad man kan och vad man inte kan.
Aldrig gillat kroglivet
Att de är bröder tror Sten också hjälpt till. De har kunnat vara ärliga mot varandra och inte behövt vara rädda för att säga vad de tycker till varandra. Sen har de också varit noga med att se till att må bra hela tiden. Inget vilt festande med för lite sömn.
– Vi har aldrig gillat det där kroglivet. Man är ju rätt trött när man har spelat. Det fanns en tid på 60- och 70-talet när vi turnerade ganska hejdlöst och man faktiskt tänkte: ”Hur ska jag orka?” Trots att vi var så mycket yngre då. Men då råkade jag hitta en bok i en bokhandel i Ljungby som hette Yoga för envar. Den blev min bibel. Yoga har hjälpt mig att varva ner och må bra.
Tennis och gympa
Hela tiden har Sten varit noga med att behålla en viss dos av balans i tillvaron.
– Jag är noga med att hålla mig i form, spelar tennis varje vecka och är med i en gympagrupp hemma i Karlskoga. Man måste få röra på sig. Min kollega Ingmar Nordström sa en gång: ”Om jag inte får springa känner jag mig skitig inombords på något vis!” Det ligger verkligen något i det, man måste få vädra ut. Om jag går ut och springer vill jag inte göra det i grupp. Jag vill vara ensam och få tänka.
När de är ute på turné är de också noga med att inte åka på nätterna om de inte absolut måste. Då ska man ju sova!
Under turnerandet i våras blev Sten ändå ”tvärförkyld” en gång och de fick skjuta upp ett par spelningar. Då kom yogan in i bilden. Som den alltid gör när balansen bryts.
– Det står så mycket bra i den där boken som jag har lärt mig, om olika triggerpunkter på kroppen också. Det finns vissa punkter under fötterna man ska trycka på så sätter immunförsvaret i gång och jobbar.
Tänkte bli socionom
De där punkterna fick hustrun Ulla trycka på. Hon om någon kan det där vid det här laget. Sten och hon har gått sida vid sida sen början av 60-talet när de träffades som studenter.
För trots att det gick så bra från start med musiken tänkte Sten att det här kunde man väl ändå inte leva på? Man måste väl ha ett ”riktigt” jobb också?
– Ja, jag tänkte så och började plugga till socionom. Det var ett försök att vara förståndig. Vi skulle ut på praktik, men bara fem dagar in på den ringde min bror och sa att vi skulle få spela in en skiva. Så det blev inte så mycket med det där sen.
Träffades unga
Tur i alla fall att det blev lite plugg för det var som sagt där han träffade sin Ulla. Som är hans livskamrat och ”den bästa rådgivaren” man kan tänka sig. Ibland är hon med ute på turnéerna, ibland inte. Är hon inte med ringer de varandra flera gånger om dagen.
– Det är en trygghet att få prata med henne, vi känner varandra så otroligt bra. Vi var ju så unga när vi träffades och har i princip format varandra.
Att det har funnits en massa beundrarinnor kring Sten är inget som stört hans och Ullas tillit till varandra.
– Nej, det är inget som bekymrar oss. Det hör ju lite till spelet det där. Ulla vet hur mycket jag älskar musiken. Sen har vi trädgård som ett gemensamt intresse och är jag är hemma i Karlskoga är vi ofta ute och jobbar i den.
En gång i tiden fanns drömmen om barn men den slog aldrig in. En sorg, men ändå något de kunde lämna bakom sig och gå vidare ifrån.
– Vi har sett så många andra par som nästan går ner sig i det där och till varje pris ska ha ett barn. Vi har ju haft så många barn omkring oss ändå, syskonbarn och andra. Vi accepterade att läget var så.
Innan man ska på scen är man som cirkushäst
Nu under sommaren blir det ganska mycket ledigt, förutom några spelningar och evenemang de tackat ja till. En vecka brukar han och Ulla åka till Bohuslän och bada salta havsbad.
– Det är en tradition vi har som vi inte vill vara utan.
Sen blir det alltså dags att dra ut på vägarna igen i oktober och november.
– Det blir kul det också! Innan man ska in på scen är man lite som en cirkushäst som står och stampar och ska in där i manegen och springa. Det är säkert bra att man känner så, det blir adrenalin i kroppen.
Njuter mer idag
Musiken är och har alltid varit en enorm glädje och ett livselixir för Sten. Och självklart kommer de att hålla på så länge det känns roligt. Men kanske att det ändå finns en viss liten skillnad jämfört med tidigare.
– Jag tror att känslan är lite djupare idag när vi står på scen. Jag tror nog att jag tar vara på tillvaron lite bättre nu. Det är det här med tumstocken… Om man tittar på en tumstock som är 100 cm lång och ser var man själv befinner sig på den. Då blir man ändå lite medveten om tidens gång.
Han säger det utan sentimentalitet, mer som ett konstaterande.
– Jag är bara tacksam att jag fortfarande har så roligt. Jag tror faktiskt att jag njuter mer nu än tidigare.
Röster om Sten
Ebbe Nilsson, bror och kollega:
”Sten är ju min lillebror men också min kollega. Han är min artist också kan man säga eftersom jag varit hans skivproducent i alla år. Visst är det en fördel att vara bröder när man jobbar ihop, när vi står på scen räcker det med en blick eller nick för att man ska förstå vad det handlar om. Sten är väldigt musikalisk och duktig. Kanske mer musikalisk än vad som framgår av den offentliga bilden. Och han har alltid varit en väldigt snäll lillebror.”
Monica Forsberg, vän och kollega:
”Vi är ju båda från Karlskoga och Sten var allas idol där! Vi har showat ihop, jag har skrivit många texter till Sten & Stanley. En gång tävlade vi i Nashville med en låt vi hade skrivit ihop. När jag tänker efter har vi gjort en hel del ihop. Men mest är vi fina vänner, både med Sten och hans fru Ulla. Jag beundrar Sten för att han alltid tar hand om sin hälsa och håller sig i toppform. Han är ödmjuk och inkännande och bryr sig om sina medmänniskor. Och så är han kreativ och supermusikalisk, men det vet ju alla!”
