Han har några jobbiga år bakom sig, Tommy Körberg. Två tuffa sjukdomsperioder har satt sina spår. Eller så har de inte det. Nu är han i alla fall tillbaka och ute på turné igen. Och gör det han älskar mest av allt – sjunger för sin stora publik.
När vi ses i Trosa dit Tommy och hans hustru Ann-Charlotte flyttar så fort dottern Elviras skolår tar slut är det snart dags för premiär på sommarturnén Tommy Körberg med sextet.
– Det ska bli lite folkparksfeeling i den, säger Tommy. De gamla dängorna är med fast i lite ny tappning. Fattig bonddräng låter nästan lite afrikansk nu i den här versionen.
Det blir konsert varje helg och några strödagar här och var under sommaren. Det är Ann-Charlotte som fixar och donar med planering och bokningar och håller koll på allt. Men hon stämmer alltid av med Tommy först. Om det inte är något hon vet att han inte vill göra, då kan hon säga nej direkt. Utan att fråga honom.
– Let’s Dance får jag inte vara med i för henne. Fast Jan Malmsjö har föreslagit att vi skulle vara med som ett par, han i rullstol och jag med kryckor, säger Tommy och skrattar.
Tommy Körberg
Familj: Hustrun Ann-Charlotte, gemensamma dottern Elvira, 17, bonusdottern Linn, sönerna Anton, 49, och Erlend, 30, från tidigare äktenskap.
Bor: Lägenhet i Stockholm, landställe i Trosa.
Läser just nu: Ian McEwan Vad vi kan veta och Mörkret och människan av Jonas Enander – om svarta hål och vår plats på jorden.
Lyssnar på: Steely Dan. Jag gillar musik som stimulerar intellektet också. Det är så mycket skval idag. Lyssnade på radio och blev i alla fall glad när de spelade Coldplays Viva la vida.
Drömmer om: Att vakna, solen skiner och jag sträcker mig mot skyn. Och säger: Tack för ännu en dag!
Aktuell med: I höst lite mer intima spelningar med Unplugged, Tommy med tre musiker på scen. I november och december blir det julkonsert – Julen är här!
Humorn har han alltid där i bakfickan. Kanske var den också en hjälp när han var rejält sjuk i två omgångar. För sex år sedan drabbades han av resistenta streptokocker i hjärtat och låg i respirator i fyra dygn. Det blev operation, pacemaker och nya klaffar. Tre år senare tog sig elaka bakterier in i kotorna i ländryggen och orsakade stor smärta. Han fick ställa in sin sommarturné Grande finale då. Helt återhämtad är han inte än.
– Nej, jag behöver träna upp mina ben lite mer. Jag har inte fått tillbaka styrkan riktigt. Första omgången var läskig, då höll jag på att stryka med. Jag tror till och med att jag skrev ett testamente. Men mest var jag arg. Arg på döden. Kom inte här och häng över mig för tidigt! Sen tänkte jag att jag ska ur det här. Så var det bara.
Han säger att han säkert var lite jobbig för personalen på sjukhuset. Ville ha vatten fast det inte var bra för njurarna, ville gå i trappor och behövde någon som höll i, och så vidare.
– Huvudet funkade men inte kroppen, det var kämpigt. Men morfin är i alla fall ett jäkligt potent läkemedel. Men jag är ju gammal fritidspundare så jag vet att man måste vara försiktig också.
Man är inte ett jag utan tusen.
Han syftar på en annan tid, då när han hade huvudrollen i succémusikalen Chess i London och det var en hel del festande och även en del kokain. Men det var länge sen och Tommy är en annan idag.
– Man är inte ett jag utan tusen, som kineserna säger. Den unge Tommy finns inte kvar längre, konstaterar han.
– Tack och lov, flikar Ann-Charlotte in och ler.
Den Tommy hon lever med sedan de träffades när han hade en spelning på Orust en sommar för många år sen är någon helt annan. En som fortfarande älskar att sjunga men också läser mycket, gärna filosofi. Som funderar över tillvaron och absolut inte är sugen på krogen efter att ha stått på scen.
Det han var allra mest orolig över när han var sjuk var om rösten skulle finnas kvar. Skulle han kunna sjunga igen? Just då kunde han bara gå upp i falsett. Något mellanregister fanns inte.
– Men jag gick till en öron-näsa-hals-doktor som tittade på stämbanden och sa att det där skulle bli bra, det såg så fint ut.
Jag är musikant i själen.
En enorm lättnad för någon som lever för musiken och som mår som bäst när han får sjunga.
– Det blir ett lugn i mig när jag sjunger. Jag blir som hel då. Jag kan vara nervös innan men när jag börjar sjunga faller allt på plats. Jag är musikant i själen, att få sjunga är mitt själsliga levebröd också.
Sjungandet håller mörkret inom honom på avstånd. För det finns där, han säger sig dras mer åt det mörka än det ljusa. Varför det är så vet han inte riktigt.
– Det har väl med barndomen att göra. Jag var ensam som barn. Upp till skolåldern hade jag ingen och jag var inte rotad någonstans.
Hans mamma var bara 18 år och ogift när hon fick honom. Han hamnade hos fosterföräldrar i ett halvår, sen fick han komma till sina morföräldrar eftersom de trodde att det inte var så bra där han var. När han var fem fick han komma tillbaka till sin mamma som då hade gift sig med en gitarrist på Nalen där hon själv sjöng. Han hade dock en del problem med alkohol och de skilde sig när Tommy var i tioårsåldern. Vid det här laget hade Tommy fått två yngre halvsystrar och när mamman sedan gifte om sig med Ingvar Körberg adopterade han alla hennes tre barn.
Sin biologiska pappa träffade Tommy först när han var i 40-årsåldern och skulle gifta sig. Då dök han plötsligt upp till bröllopet.
– Jag hade ju försökt hitta honom, tänkte att mina söner skulle få träffa sin farfar. Men det var inte lätt att hitta honom, han hade bytt namn också. Han var en stökig typ. Jag tog hit honom till Trosa en gång också när jag skulle sjunga här på Bomans hotell. Han satt och drack konjak och rökte cigarr, sen började han flirta med hemtjänstpersonalen som var med. Nåja, vi tog kort och mina barn hade fått träffa honom och se vem han var. Det blev inte så mycket mer än så.
Han tycker inte att man ska älta det gamla så mycket. Det kommer man ingen vart med. Inte heller ska man försöka döva sin ångest eller hålla koll på den genom att ta till en massa knep.
– Det ska bort bara, det mörka, tar man till knep är det fortfarande kvar. Det är som med ondskan, ta den i hand och låt den sen gå. Människans behov av att berusa sig har funnits i evigheter. Annars skulle vi förgås av förtvivlan och raseri. Ibland känns det som att vi inte är skapade för att vara här. De flesta spelar teater genom hela livet. Det är därför man ska tänka som Camus: Ska jag vara kvar här? Så har jag tänkt ibland när mörkret blivit överväldigande. Men nu säger jag som Clint Eastwood: ”Don’t let the old man in” (släpp inte in gamlingen).
Den där kvällen på Orust för länge sen när Ann-Charlotte och han träffades för första gången, vad var det egentligen som hände då?
Spelningen var på glasverandan på Slussens pensionat där Tommy brukar uppträda någon gång varje sommar. Ann-Charlotte satt i publiken med en väninna. En förfriskad man ställde sig i vägen så att hon inte längre kunde se Tommy. Och han kunde inte heller se henne.
– Jag har för mig att jag sa till honom att så länge han inte flyttade på sig tänkte jag inte sjunga, säger Tommy och skrattar.
I flera månader efter det här första mötet pratade Ann-Charlotte och Tommy i telefon, många och långa samtal innan det ”blev något”.
– Han var en offentlig person. Det gjorde det hela lite speciellt. Han var ju ”Tommy Körberg”.
– Man blir en affisch och det stör ibland, konstaterar Tommy.
Kändisskapet kan ligga som ett filter mellan honom och verkligheten. Men då handlar det mer om oförutsedda situationer, som när någon får syn på honom och kommer fram och vill säga något.
Under spelningarna är det något annat. Då uppstår ofta magi. Som när han nyligen uppträdde på Brännbollsyran i Umeå och 14 000 personer stämde upp i allsång under Stad i ljus, Tommys stora hit som han vann Melodifestivalen 1988 med och som sedan 2021 finns med i psalmboken.
Ann-Charlotte spelar upp en liten film på sin mobil där man ser publikhavet och hör dem sjunga.
– Jag blev överröstad av publiken. Det var magiskt! Till och med Elvira fick rysningar, säger Tommy och ler.
Vi går ut i trädgården utanför Bomans hotell som är ett stamställe för paret Körberg. Här i trädgården brukar Tommy också uppträda. Det gjorde han även under pandemin när man fick vara högst 50 i publiken.
– När jag spelar här brukar Benny (Andersson, reds anm) sitta här med Mona, säger han och pekar mot ett bord nära husväggen. Kristina Lugn brukade också vara här på sin tid, hon kunde somna ibland. Men en gång skickade hon en text till en låt hon skrivit till mig, det blev Krissie Kools julsång. Den är väldigt fin.
Ann-Charlottes telefon ringer. Det är dottern Elvira som snart är på väg från Stockholm. De behöver handla också, midsommar står för dörren.
Gamle vännen Kjell Bergqvist kommer med barn och barnbarn. En gång i tiden var de två anställda samtidigt på Dramaten. Och när Tommys son Anton var liten brukade Kjelles mamma hjälpa till och passa honom ibland. Nu har de firat midsommar ihop i många år, närmare trettio.
– Det blir fyra sorters sill och gravlax, den enda lax jag äter. Och så Skagenröra, helstekt entrecôte och potatis. Glass och jordgubbar till efterrätt.
Kanske blir det en sväng runt midsommarstången också, vem vet.
