”Jag tillåter mig att ha egna åsikter”

Hans Blix är en av våra mest kända svenskar internationellt och har under sin långa karriär verkat för fred och demokrati i världen. Han menar att antalet väpnade konflikter i världen minskat. Kriget i Ukraina är en ”avvikelse” från den historiska utvecklingen. En fruktansvärd sådan. Text Kurt Mälarstedt

En dag i slutet av september 1950 flög den 22-årige juridikstuderanden Hans Blix till New York för att tillbringa en månad i FN. Det var det pris han vunnit i en internationell uppsatstävling. Därmed inleddes en lång och framgångsrik karriär som kretsat kring internationell rätt, folkrätt, nedrustning, vapeninspektioner, kärnkraft och miljöfrågor.
Han fyller 94 i sommar. Den 18 maj får han ännu en hedersbetygelse. Då invigs Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia vid Stockholms universitet. Denna vår lägger han också sista handen vid en ny bok, A farewell to wars. Arton kapitel är färdigskrivna. Nu arbetar han med en omfattande notapparat tillsammans med två assistenter, en engelsman och en amerikan.
”Farväl till krigen”? Inga mer krig? Samtidigt som det blodigaste och mest förfärande kriget på många decennier rasar i Ukraina?
– Ja, jag kan förstås inte avsluta boken helt förrän kriget i Ukraina är över, säger Hans Blix.

Men han finner ändå ingen anledning att nu ifrågasätta den grunduppfattning han för fram i sin bok: att antalet krig och väpnade interventioner i världen har minskat under det senaste halvseklet. Till en del beror det på att stormakterna med de vapen som nu finns – kärnvapen, cyber- och rymdvapen – finner krig alltför förutsebart och farligt. De använder därför alltmer andra påtryckningsmedel än vapen, som ekonomi och finans.
Mot den bakgrunden betecknar Hans Blix kriget i Ukraina som en ”aberration”, en avvikelse från den historiska utvecklingen, ett undantag. Han använder gärna engelska uttryck.
– Krig kan förstås uppstå av misstag, eller för att en ledare är galen. Men jag tror inte att Putin är galen. Jag tror att han är fixerad av det där med Rysslands storhet, att hålla alla ryssar nära modersfamnen. Jag tror att han är drömsk, men jag tror inte att han har stöd i detta av eliten i landet. De drömmer sig inte tillbaka till Katarina den storas tid.
Men varför ingriper då inte eliten och stoppar Putin?
– Bland annat för att Ryssland inte har några partier. En fördel med demokrati och partier är att man kan få en ordnad och fredlig växling vid makten, med val.

Hans Blix fördömer förstås Putins agerande: detta blånekande om att kriget i Ukraina skulle vara ett krig, dessa förgiftningar av meningsmotståndare, denna skenhelighet. Han tycker att Putin är ”reckless”, ansvarslös när han hotar med kärnvapen.
Men samtidigt, tycker han, måste man försöka begripa Putins skäl till att gå i krig mot Ukraina – även om man därmed riskerar att bli kritiserad för att vara ”en nyttig idiot” för Putin.
Så han ansluter sig i stort sett till den uppfattning som till exempel den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer ofta framfört och som går ut på att USA och NATO genom sitt agerande gentemot Ukraina mer eller mindre bäddat för Rysslands och Putins aggressiva beteende.
– Det började med den första Nato-utvidgningen, efter murens fall, då de tidigare Warszawa-paktsländerna blev Nato-länder. Detta irriterade förstås Ryssland. Sedan kom ytterligare Nato-utvidgningar med de baltiska staterna. Det är jag positiv till, dessa länder låg i farozonen, det är bra att de kom med.
Hans Blix ser Nato-paktens toppmöte i Bukarest 2008 som en början till den nuvarande krisen. Då pressade den amerikanske presidenten George W Bush på organisationen för att släppa in Georgien och Ukraina. Tyskland och Frankrike motsatte sig detta. Resultatet blev en kompromiss. I protokollet står att Georgien och Ukraina ska bli medlemmar, men det sägs inte när detta ska ske.

I konflikter av det här slaget finns det smärtpunkter på båda sidor

– Och ganska snart därefter invaderade Ryssland Georgien. Jag och många andra anser att detta var en signal från Rysslands sida att man inte accepterar några Nato-installationer nära den ryska gränsen.
Det ryska överfallet på Ukraina var sällsynt skurkaktigt, men Hans Blix tolkar Putins agerande även i detta fall som att han ytterst inte vill ha Nato vid gränsen till Ryssland.

Hur kommer det att sluta? Han jämför med en tidigare stor internationell kris, Kubakonflikten 1962, då Sovjetunionen sände fartyg med kärnvapen till Kuba och president John F Kennedy reagerade mycket starkt.
– Det som verkligen löste problemet var att Kennedy utfäste sig att dra tillbaka vapen från Turkiet och att inte angripa Kuba. Det räddade ansiktet på Chrustjov, den sovjetiske partiledaren, och det var tillräckligt. Psykologi och stolthet avgör; man måste hitta något liknande även här.
– I konflikter av det här slaget finns det smärtpunkter på båda sidor. Smärtpunkten för Putin har kommit närmare eftersom det har gått dåligt för de ryska trupperna. Man inser att Putin har felkalkylerat och att han tror på sin egen propaganda, att det bara är fascister som styr i Ukraina. Det första offret för propaganda är den som utför den, som Gunnar Myrdal sa.
Hans Blix gick tidigt med i det dåvarande Folkpartiet och var utrikesminister 1978-79 i Ola Ullstens folkpartistiska regering. Han är fortfarande liberal, socialliberal i fp-ledaren Bertil Ohlins anda.
Han anser att kärnan i liberalismen är decentralisering av makt medan den instinktiva kärnan i socialdemokratin – ”där det finns mycket som jag tycker om” – fortfarande är mera stat, mera gemensamt.

– All makt kan missbrukas, kyrkans makt, militärens makt, statens makt. Därför ska man vara varsam med att överföra befogenheter till staten och välkomna marknadsekonomin. Privat ägande ser jag som en decentralisering av makt. Jag vill inte att byråkrater och politiker i centrum ska bestämma över oss alla. Det är jag rädd för.
Men i en viktig fråga är han inte alls överens med sitt parti. Det gäller den nu så intensiva debatten om svenskt medlemskap i Nato.
– Jag tycker att Liberalerna går helt fel där. Och när jag för några år sedan i en debatt på utrikespolitiska institutet sa att det ju ändå var Nato som hade expanderat efter kalla krigets slut, inte Ryssland, utnämndes jag i Dagens Nyheter till en av de nyttiga idioterna…

Kritiken tycks inte bekymra Hans Blix särskilt mycket, lika lite som att han av en del miljövänner kritiseras för att han är för kärnkraft.
– Jag tillåter mig att ha egna åsikter. Jag gick med i Miljövänner för kärnkraft 1997 när jag flyttade hem från Wien, (där han var chef för atomenergiorganet IAEA). Det var en fantastisk lyckträff att forskarna fann en annan, outsinlig energikälla när man hade upptäckt att de fossila bränslen som höjt mänsklighetens levnadsstandard i 150-200 år inte är bra för miljön. Det är patetiskt att vi inte lyckats övertyga alla om detta, att det fortfarande finns ett så stort motstånd.
Men riskerna? Hans Blix spelar ned dem.
– Ser man till olyckorna handlar det om tre. Three Mile Island i USA 1979 ledde inte till några utsläpp över huvud taget. Härdsmältan i Tjernobyl 1986 ledde till ett fyrtiotal döda i akut strålningssjuka och därutöver förtidiga dödsfall i cancer. Kärnkraftsmotståndare har talat om kanske 100 000, men jag vill minnas att UNSCEAR, FNs vetenskapliga kommitté för strålning, har talat om upp till 20 000 förtidiga cancerfall. Och i Fukushima i Japan 2011 har man inte påvisat några dödsfall till följd av själva olyckan. Dödsfallen berodde på att man hade byggt bostäder så nära vattnet.

Lika lugnt ser Hans Blix nu på den ofta förnedrande kritik och smutskastning han utsattes för från amerikanskt håll när han var chef för FNs vapeninspektörer i Irak 2000-03. Försvarsministern Dick Cheney antydde vid ett tillfälle att han var beredd att diskreditera Hans Blix om inspektörerna inte hittade några massförstörelsevapen i Irak. I en del amerikanska tidningar betecknades han som en ”wimp” (mes). Hans gamle partikollega Per Ahlmark beskrev honom i en rad artiklar som naiv, och värre.
Men efteråt, då det visade sig att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak fick Hans Blix mycket erkännande. Vid några tillfällen hände det att taxichaufförer i New York vägrade att ta betalt för hans resor. Förnöjt återger han en händelse när han åt middag med vänner på en restaurang i New York. När de skulle betala fanns inte den vinflaska de beställt med på notan. Ett annat sällskap i restaurangen hade betalat den, utan att ge sig till känna.

Han sammanfattar sin långa karriär uppseendeväckande enkelt:
– Jag har haft tur i livet som fått syssla med internationella frågor inom två centrala områden. Å ena sidan kärnkraft, kärnvapen och nedrustning. Å andra sidan utvecklingen av internationell rätt.
Varför valde han juridiken från början?
– Under min ungdom på 1940-talet tänkte jag på det internationella fältet. Det var väl lite romantiskt och drömskt. Jag har fortfarande kvar en bok som heter Jordens folk som stod i pappas bibliotek. Jag låg på magen och tittade på bilder på infödingar på Nya Guinea. Men i tonåren handlade det nog mera om en reaktion mot andra världskriget.
Han valde juridik och internationell rätt, studerade i Uppsala, vid Columbia University i New York, där han också var forskningsassistent under en period, och i Cambridge i England, där han doktorerade. Han lade också fram en avhandling i Stockholm om traktaträtt, vilket ledde till att han gjordes till medlem av den svenska delegationen vid FNs generalförsamling med ansvar för rättsfrågor och senare en karriär i UD som kröntes av utrikesministerposten.
Under sin karriär har Hans Blix ofta varit chef för stora organisationer – UD, IAEA (med 2 000 anställda), vapeninspektörerna. Teamwork, alltså. När han under studieåren i Uppsala sysslade med studentteater uppmanade en god vän honom att bli något inom teatern. I så fall hade han nog blivit regissör, säger Hans Blix nu. Han regisserade bland annat en pjäs av den amerikanske författaren William Saroyan, Hallå där ute, och han spelade också en del roller, bland annat i Shakespeares Stormen och Sigfrid Siwerts Ett brott.
– Jag tyckte inte att jag var tillräckligt bra som skådespelare, men jag lärde mig att stå på en scen. Och att man ska tala tydligt och tillräckligt högt. Tänk så många talare jag har hört i FNs generalförsamling som talat så att man inte hör vad de haft att säga.

Och nu? Hans Blix fyller alltså 94 i sommar. I september förra året fick han ett fästingbett som gav honom TBE.
– Jag ramlade och kunde inte ta mig upp, min son förde mig till sjukhuset. Intensiven, antibiotika och sen minns jag ingenting på en vecka. Två månader på sjukhus – men nu går jag med rullator.
I maj flyttar han och hans hustru nog ut till Gräsö utanför Öregrund, som vanligt. Där har han tillbringat varje sommar sedan 1939.

Kommentera