Johan Rabaeus: ”Jag har en blues i mitt hjärta”
Leva & uppleva | Intervju
Foto: Maria Rosenlöf

Johan Rabaeus: ”Jag har en blues i mitt hjärta”

Johan Rabaeus är en av våra mest välkända skådespelare. Framför allt har han gjort sig känd för sina mörka roller, som Harpagon i Den girige och som Salieri i Amadeus. – Det finns en svärta i mig som både är min drivkraft, men också det som hotar att rasera hela bygget.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2015-12-24

-Får jag bara ha hälsan i behåll har jag aldrig haft det bättre. Jag är fri att välja vilka sammanhang jag vill, och det är fantastiskt, säger Johan Rabaeus, apropå att han fyllde 67 förra året.
Just nu är han aktuell i musikalen Cabaret på Stadsteatern, där han spelar den judiske frukthandlaren, en roll han trivs med eftersom den innebär att han får sjunga, som han alltid har älskat att göra.
– Jag sjunger tre låtar, bland annat två duetter med Lill Lindfors, det är väldigt inspirerande.

Ondskan är mer spännande än godheten
Annars är väl själva rollkaraktären lite väl snäll för hans smak. Johan Rabaeus har gjort sig känd som den som ofta får de där mörka, riktigt läskiga rollerna. Många minns honom som den sadistiske styvfadern i filmen Ondskan, eller från teaterroller som den avundsjuke Salieri i Amadeus eller den snåle Harpagon i Den girige, som för övrigt var en riktig långkörare på Dramaten.
– Ja, det är inte hälften så kul att spela en schysst och trevlig person, ondskan är mer spännande än godheten, så är det bara, säger han.

Vill alltid mer
Som skådespelare måste man snabbt och smidigt kunna kliva in och ut ur olika världar, och hela tiden anpassa sig. Efter rollen, efter regissören, efter det som gäller just här och nu. Och är det något Johan Rabaeus kan, så är det just att anpassa sig. Det blev han ett riktigt proffs på under uppväxten, när han som son i en diplomatfamilj fick flytta runt mellan olika länder.
– Mina allra första år bodde vi i Prag, sedan var det Paris några år, sedan Stockholm och sedan New York innan vi flyttade tillbaka till Paris… Visst var det jobbigt på många sätt, det skapade en rotlöshet och oro som fortfarande finns hos mig. Men å andra sidan var det bra också, stimulerande. Jag fick uppleva många miljöer som jag bär med mig idag.
Oron och rastlösheten som slog rot i honom har aldrig riktigt gett med sig, även om han lärt sig hantera den. Hans käresta och sambo Camilla Thulin brukar säga att det infinner sig ett lugn hos Johan först när han sitter i en taxi ut till Arlanda och är ”på väg”.
– Ja, jag blir aldrig riktigt nöjd, jag vill alltid vidare, vill alltid något mer. Och det tror jag har att göra med min splittrade uppväxt. Men samtidigt är jag förtjust så här i efterhand över allt jag fick uppleva. Amerika på sent 50-tal, Paris på 60-talet… Man samlar ju på sig intryck under ett liv och jag har fått med mig väldigt mycket, det är jag tacksam över.

Om jag skulle förespråka något så är det att leva sitt liv, utsätta familj och vänner för den man är. Få ut det, inte hålla inne med saker.

Gjorde fadersuppror
När vi först tar kontakt med Johan Rabaeus skickar vi honom ett par nummer av Veteranen för att han ska få se vad det handlar om för tidning. På ett av omslagen lyder en rubrik: ”Försonas med din barndom”. Den faller honom i smaken direkt.
– Det är precis vad jag håller på med! Jag ser ju lite mer nyanserat på det hela nu, med åren.
Att han skulle bli skådespelare var långt ifrån givet, pappa Bengt som var diplomat hade nog tänkt sig att Johan skulle gå i hans fotspår. Inte något flum, ett riktigt yrke skulle det vara.
-Jag gjorde ett präktigt fadersuppror genom att välja en artistisk bana. Pappa Bengt hade tänkt sig en borgerlig karriär för min del, han hade nog velat att jag skulle bli diplomat jag också, fast inte bättre än han själv då… Men ju mer han ville att jag skulle göra något, desto mer tänkte jag att ”nej, tamejfan, det tänker jag inte!”
Det var många och hårda konflikter, skrik och bråk och saker som slängdes och vältes. Mamma Birgitta var den som försökte styra upp ”i detta hav av konflikter”, som Johan kallar det.
– Hon var väl den enda mogna människan i min omgivning. Ibland skrattar jag åt mig själv nu för tiden, när jag märker att jag nog är rätt lik min pappa i alla fall. Han hade ett hett temperament, och han var en sällskapsmänniska, en diva på många sätt. Det kanske finns vissa paralleller där…
Efter några kringflackande år placerades Johan på internatskolan Lundsberg vid bara tretton års ålder. Där satt han i de värmländska skogarna medan resten av familjen flyttade tillbaka till Paris, och så småningom vidare till Alger.
– Jag var som en rotlös gäst hos verkligheten, men jag anpassade mig. Vad annat kunde jag göra? Jag var också ganska mycket yngre än mina klasskamrater, för jag började gymnasiet redan då, vid tretton. Det blev så i och med att jag gått i skola utomlands och börjat tidigare.

Fick kämpa i motvind
Till en början gjorde han ett tappert försök att gå den snitslade bana som pappa ville, och började på Handelshögskolan. Men så blev han kär, i en skådespelare, och kom i kontakt med teatern. Han kände direkt att där fanns något han gillade, något han instinktivt drogs till.
Att vara diplomatunge och Lundsbergare var knappast någon merit i de fria teatergrupperna på 60- och 70-talet, så Johan fick kämpa i motvind. Men å andra sidan var han ju van vid det.

Efter bara ett halvår hade Johan gjort så bra ifrån sig att han fick spela huvudrollen i Sherlock Holmes sista fall, och därefter blev han engagerad av Riksteatern, och så småningom headhuntad över till Dramaten. Och på den vägen är det, därefter har rollerna avlöst varandra, och han har dessutom blivit bortskämd med att så gott som alltid få lysande recensioner.
När han spelade huvudrollen i Den girige, skrev till exempel Ingegärd Waaranperä i DN att hans insats var ”en triumf för skådespelarkonsten”.
Han kan än idag inte låta bli att läsa recensionerna, och blir fortfarande lika glad när det är översvallande. Bekräftelsebehovet finns där än, liksom nyfikenheten. Och det gör nervositeten också.
– Inför varje premiär, det där ögonblicket när man står där och ska in på scen, frågar jag mig varför jag gör det här. Varför GÖR jag det här, varför utsätter jag mig själv för det gång på gång? Men sedan kliver man in på scen, och då finns bara här och nu.

Svårt för det auktoritära
En auktoritär uppväxt och den påföljande revolten mot ”patriarkatet”, har gjort att Johan än idag har svårt för det auktoritära.
– Jag tål det inte, det där när någon ska mästra med andra. Om en regissör säger åt mig att vinka med höger hand, ja, då vinkar jag med vänster.
Innan hans pappa dog försonades han och Johan.
– Inte så att vi satt i några långa samtal och förlät varandra, det var mer på ett intuitivt sätt, jag kände ett lugn mellan oss. Men jag har ändå en blues i mitt hjärta av allt som varit. En svärta som jag bär med mig.
Den här svärtan är både drivkraften i hans liv, men samtidigt ”det som kan stjälpa hela bygget”. Det gäller att hålla saker och ting i balans, och det gör han, mycket tack vare sitt yrke.
– Skådespeleriet ger en möjlighet att få utlopp för en massa energi, det är bra. Idag är jag inte lika rädd för svärtan i mig, den är som en ädelsten, en svart diamant. Som Gollums ring. Jag har inte lika mycket ångest idag som jag hade tidigare, vilket inte betyder att jag inte har ångest. Camilla har inte alls den där svärtan som jag har, gud vet var den kommer ifrån. Men jag har ju liksom aldrig haft någon röd liten stuga.

Bäst när man ”klickar”
Numera väljer Johan människor snarare än pjäser. Det blir bäst när man ”klickar” med sina motspelare. Och med tanke på alla positiva recensioner verkar det finnas ganska många han klickar med nu för tiden.

Text: Ulrika Palmcrantz

Den här texten är en förkortad version hämtad ur Veteranen nr 9 2015. Veteranen byter namn till Senioren. Vill du inte missa något nummer av tidningen? Bli medlem i SPF Seniorerna så får du den som medlemsförmån.

Johan Rabaeus

Ålder: 68.
Familj: Camilla Thulin.
Gör: Skådespelare.
Bor: Rymlig lägenhet på
Södermalm i Stockholm.
Gillar: Bra recensioner,
franska ostar och att bli äldre.
Gillar inte: Svensk ängslighet.
Läser just nu: En biografi om Elvis Presley, och Kriget har inget kvinnligt ansikte av
Svetlana Aleksijevitj.
Lyssnar på: Godmorgon, världen i P1 och tystnaden, en lyx idag.
Drömmer om: Att mina PSA-värden håller sig i schack.
Aktuell med: Musikalen
Cabaret på Stadsteatern.

Tre röster om Johan Rabaeus
Bengt Ohlsson, 52,
författare och vän:
– Johan är en av dem som jag pratar med och träffar ganska regelbundet. Ibland går vi på teater, ibland på krogen, men mest rings vi. Vi kan prata om allt; politik, teater, litteratur. Och så skvallrar vi.
– En gemensam nämnare för de människor jag fattar tycke för är att de inte är »färdiga«, utan lite sökande, men ändå högst vitala. Johan är i allra högsta grad en sådan person. Jag kan knappt komma på någon annan svensk skådespelare som är i hans viktklass, ändå slår han sig aldrig till ro. Han slutar aldrig att ifrågasätta det han håller på med. En nyfiken och komplex person.

Marie-Louise Ekman, 71, konstnär och f d chef på Dramaten:
– Johan är en av de stora skådespelarna i den bemärkelsen att han aldrig vill upprepa sig, han vill alltid utsätta sig på nytt. Han är ett barn utklätt till vuxen, och ibland kan man få associationer till djur också … Han är alltså allt-i-ett om man förstår att använda sig av honom på ett sådant sätt.

Ronny Danielsson, 66,
har regisserat musikalen Cabaret som Johan är aktuell med:
– Johan är en galen och kreativ skådespelare, som mitt i sin totala förvirring har full kontroll på det mesta. Jag trivs bra med att arbeta med honom – han lockar fram den kreative regissören hos mig –
likväl som den stränge läraren. Han är inte alltid lydig. Han är en ensamvarg med stor social kompetens.

Dölj faktaruta

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2015-12-24
senioren-nr-9
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 9 / 2015. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.