Här finns havsörnar, berg att bestiga, vidunderliga vyer, stockfisk och en miljon turister. Som sannolikt blir ännu fler framöver. Lofoten är trendigt just nu.
Anekdoten är sliten. Den har använts för att skildra fler säregna platser än Lofoten. Det behövs bara underbefolkad vildmark. Och närhet till vatten. När jag nu för femtioelfte gången hörde anekdoten var det på ett fik i ett fiskeläge med utsikt över Sortlandssundet och Vesterålsalpene i nordliga Norge, trettio mil norr om Polcirkeln, den samling öar som sträcker sig från skäret Røst ute i Atlanten drygt tjugo mil nordost upp mot Senja.
Lofoten är en ögrupp, aningen mindre än Åland. Den är både en fjällvärld och en skärgård. Den är uppskuren av trånga sund och smala fjordar. Topparna kan vara snöklädda även sommartid; högst av dem är Møysalen, 1 262 meter över havet. Omväxlande vill du klä dig som en seglare i gul galon eller som en fjällräv i fleece och med vandringsstav i handen.
Trädgårdarna är ansade och lyser av blomster.
Hur som helst – vi är alla ense om att detta är den vackraste platsen på jorden. Det är inget att dividera om. Den doftar friskhet. I vyerna blandar sig äventyr och idyll. Husen är nya eller nyrenoverade. Uthus och fiskebodar är nymålade. Trädgårdarna är ansade och lyser av blomster. Fast säsongen är kort finns på välklippta gräsmattor konstnärliga eller knäppa stenpartier. Byarna, som nästan alla är fiskelägen, utstrålar den norska nationens välmåga och rikedom. I fjordarna ligger fiskodlingarna tätt.
Och till de 25 000 året runt-boende invånarna riktar den årliga en miljon stora mängden turister naturligtvis frågan – och äntligen är vi framme vid anekdoten:
”… och hur lever ni här?”
Svaret enligt anekdoten:
”På sommaren fiskar vi och älskar.”
”Och på vintern?”
”Då fiskar vi inte.”
Stämningen blir ett ögonblick lätt generad när en turist utifrån Europa gnäller över att det inte finns en flaska rödvin under 600 kronor ”och en stor stark kan kosta 200 spänn”.
Norge är – enligt The Economist och i konkurrens med Singapore och Schweiz – världens rikaste land. Norrmännen har sin Nordsjöolja att tacka för allt. Alla har råd att köra dyrbara elbilar. Pengarna räcker. I evighet. Och Norge är dyrt.
Man har råd att acceptera att ungdomsarbetslösheten är hög. I de arbeten som behövs fyller invandrare tomrummen: inom norsk sjukvård är lönerna mycket högre än inom svensk. Skatterna är höga. En ny förmögenhetsskatt skrämmer iväg norska företagare utomlands och det var den danske politikern Lars Løkke Rasmussen som sarkastiskt konstaterade:
”Skatten resulterar i att rika norrmän nu sitter i en schweizisk by och äter på Michelin-restauranger med menyer på norska”.
Norrmannen är hygglig, välutbildad men lite långsam (utom i skidspåret). Tack vare arkitekter som inte bara använder linjal utan också hjärna och estetik kombinerar flera städer, främst Bergen och Trondheim, sjöfarartradition med djärvt moderna byggnader medan Ålesund när det för hundra år sedan brann ner återuppbyggdes i jugend.
Så frågar man sig med rätta: Vad finns i Norge att bjäbba om?
Geografiskt är landet i det fjällhöga nord egentligen en omöjlighet som får en att fråga: Varför bor människor här över huvud taget? Fjordarna från
Atlanten i väst klyver hundrafalt landet nästan fram
till svenska gränsen i öst. Deras odlingar på mossiga bergssluttningar har en lutning om trettio grader som bäst. Betande kossor lever under risken att snubbla och rulla två kilometer ner i en dalbotten. Tack vare Hurtigrutten och milslånga vägtunnlar hålls landet ändå samman.
I debatt och instruktioner blir norrmannen övertydlig. Vid rödljus räcker inte det röda ljuset. Intill står texten: ”Ved rødt lys stopp her”. Det är som att läsa Karl Ove Knausgaard: detaljerat, tydligt, slow motion. Gäsp. Och gatulivet i Trondheim efter klockan 19 är inte livligare än i min barndoms Ängelholm på femtiotalet.
Följ med på en arktisk fisketur.
Dock är Lofotens attraktioner många. Du gästar konstnärer som arbetar med glas och keramik. Det finns ett vikingamuseum. Du kan lära dig att hantera metspön. Du kan besöka ett kanelbullebageri. Och hundspann behöver ingen snö. De kan dras på hjul. Lofoten Links är en midnattsgolftävling på, säger Golf Magazine, ”one of the world’s best 100 courses”.
Följ med på en arktisk fisketur eller paddla kajak mellan höga granitklippor. På Senja, ön norr om Lofotens nordligaste, kan du ge dig ut på en viltsafari genom turkosa fjordar och vita sandstränder. Spana efter sälar, havsörnar och skarvar. I Reine ser du berömda, röda rorbuer, enkla stugor som fiskarna hade för säsongsboende.
Man bör inte missa att stanna till på fastlandet i Tromsø (slogan: Porten till Arktis) och utforska museet Polaria och Ishavskatedralen.Men den ädlaste turismen är att ta stockfisk på allvar. Stockfisk är i princip samma sak som lutfisk, osaltad fisk som torkas naturligt av sol och vind på torkställningar (stockar). På norska är det vanligare att säga tørrfisk, det vill säga torr fisk. Lofotens tørrfisk är i Europa, precis som Champagne, en ”skyddad geografisk beteckning”.
Att torka mat är den äldsta konserveringsmetoden; torkad fisk håller i flera år. Det är en årlig vinterritual att hundratals fiskebåtar vintertid tar sig till Nordnorge och fiskar skrei, torsken som från Barents hav vandrar sydpå för att leka. Stockfisken blötläggs i lut och hamnar på norrmannens julbord.
På Lofoten kan du bestiga berg. Men det har sina risker. En av mina bästa vänner, den nyligen avlidne Sigurd Glans, skrev för något år sedan om sin Lofotenvistelse:
”Jag hade spanat upp mot högsta bergstoppen flera gånger och ville fotledes ta mig dit. Stigen blev smalare och smalare. Det var ingen stig längre. Jag gick med ryggen mot bergväggen och flyttade benen i sidled. Försiktigt. Till slut fann jag att inte ens hela fotsulan hade ett underlag i berget. Tåspetsarna var utanför. Nedanför ett stup där döden lurade. Jag upptäckte det vanvettiga jag företog mig. Jag darrade i hela kroppen. Sakta sökte jag ta mig tillbaka på den minimala avsatsen med stöd bara för hälarna och lite till av fotsulan. Det tog en evighet. Jag nådde en avsats, kanske en halv meter bred, och kunde lägga mig ner och återhämta mig. Lärdom: även mod kräver behärskning, bedömning.”
Behärskning och bedömning är receptet även för turismens framtid.
Lofoten tar per år emot en miljon turister från hela världen. Är det för många? Ja, säger den vanliga kören som talar om överturism och visar statistik från Nordnorska reiselivsstatistik: antalet bokade nätter på Airbnb gick upp med 50 procent mellan 2023 och 2024. De pekar på fulla sandstränder och trängseln på p-platser.
I mina ögon fanns ingen överturism. Men det är trendigt att turista arktiskt. Vi är fler än någonsin. Jag bilade in i Nusfjord, ett fiskeläge grant som ett gammaldags vykort. Folkmängd: 22 personer. Antalet turister per år: 90 000.
I Flakstad sa borgmästaren Einar Benjaminson: ”För tio år sedan sa kanske två procent av mina medborgare att de inte ville veta av turismen. Nu är dom säkert 25 procent. Naturen lider när gäster lämnar skräp och avföring lite varstans. Lokalbefolkningen lider då den ser turister tälta på kyrkogårdar”.
”Turismen”, sa Siri Hansen, en resebyråkvinna, ”ger nitton procent av Lofotens befolkning deras jobb. Bra.” Medan hon hyrde ut surfingbrädor tillade hon: ”Men låt oss slippa att bli Arktis egen Disneyworld.”
Text: Staffan Heimerson Foto: Marianne Pihl
Guide till Lofoten
Resa dit: Charmigast är att komma med kustfärjorna Hurtigruten och Havila vilka har samma rutter men går omväxlande dagar. Kolla hamn till hamn-resorna till Svolvær eller Stamsund, inte ”paketen”. Flyg är det snabbaste sättet att ta sig till Lofoten. Det logiska är att från Sverige flyga till Oslo och vidare till Bodö med Norwegian eller SAS. Där byter ni till Widerøes 39-sitsiga propellerplan som landar i Svolvær eller Leknes. Det går också att flyga till Evenes nära Narvik och sedan vidare med bil.
Med bil: Sikta mot Bodö. E6:an från Oslo norrut är långt bättre än sitt rykte. I Bodö går alltför sällan en trevlig färja till Lofotens sydvästspets. Snabbare är att köra genom Norrland, via Kiruna och Torne träsk till Narvik.
Nattåget Stockholm – Kiruna – Narvik skulle kunna vara Vägen med stort V, speciellt när turismen norr om polcirkeln växer starkt. Men tåget är i händerna på SJ, misskött. Det städas slarvigt och stinker av urin. På sista delen av sträckan, Malmbanan Kiruna – Narvik har trafiken halverats på grund av dåligt underhåll.
Valuta: För 100 svenska kronor får du 106 norska.
Tidszon: Samma som Sverige.
Prisläge: Ett hotellrum i mellanklass kostade i fjol i snitt 1 508 norska kronor, exklusive moms och frukost. Det är mer än 50 procent högre än samma period 2019, då priset låg under 1 000 kronor. Men tälta eller bo i sjöbod. Billigare men fortfarande dyrt.
Bästa tiden: Sent i maj till tidigt i september. Midnattssol i juni-juli. Vädret är lynnigt, det kan blåsa och regna dagar i sträck. Hösten kan vara regnig och ruggig. Golfströmmen ger ett relativt milt klimat med tanke på läget långt uppe i norr.
Språk: Norska. Inget språk är mera likt svenska.
Passar för: Alla åldrar.
Missa inte: Valutflykt. Hurtigruttens museum. Ett lutfiskmuseum. Mängder hel- och halvdagsutflykter med buss och båt. Priserna gör att ni måste välja övertänkt; en halvdags-utflykt kostar ofta 1 600 kronor.
Shopping: Lusekoftor, vantar och annat stickat.
Seniorvänligt: Ja. Men dagarna är långa, vandringarna ter sig ännu längre; ha benen i gott skick.
Varning för: Inget. De du möter, både bofasta och turister, är hyggligt, hederligt folk.
Läsning: Broschyrer finns i övermått, de tipsar och överdriver. Kartan är enkel, det finns egentligen bara en väg att åka; i söder är det E10 (175 kilometer över de fem största öarna), i norr kallas den 85.
Information: visitlofoten.com. För specifika frågor om destinationer och resplaner – kontakta lokala turistbyråer.
