Märta Tikkanen – ”Jag gillar att vara ensam”
Se & läs | Märta Tikkanen
Foto: Kari Pullinen

Märta Tikkanen – ”Jag gillar att vara ensam”

Det är 30 år sedan maken Henrik dog men Märta Tikkanen får fortfarande frågor om hur hon stod ut att leva med en tidvis så odräglig man. – Vi var på något sätt varandras apelsinhalvor och det handlade om en verklig passion, säger hon. Nu vill hon koncentrera sig på att skriva. Kanske en bok om brevväxlingen med nyligen bortgångna vännen Birgitta Stenberg.

Publicerad 2014-12-08

När vi har talats vid halvannan timme visar mig Märta Tikkanen sex skulpterade huvuden i lera på en hylla infälld i väggen ovanför soffan i hennes vardagsrum.
– Det är alla barnen, och så han och jag. Det är ju länge sedan, någon gång i början av 1970-talet. Så där kommer jag aldrig att se ut, tyckte jag då …
Han som gjorde skulpturerna hette Henrik Tikkanen. Han var hennes man, hennes livs passion och kärlek och nog känner man igen henne. Det gör man också i en annan liten skulptur på samma hylla. Den föreställer en naken, havande kvinna i helfigur.
– Ja, det är jag när jag väntar vårt första barn. Ja, jag fick stå modell.
Inte mer med det, men ännu ett tecken på hur svårt det kan vara att hålla Henrik Tikkanen, som dog i leukemi för trettio år sedan och som skulle ha fyllt nittio i september i år, på ens armslängds avstånd i ett samtal med Märta Tikkanen även om man föresatt sig att i första hand tala om henne, hennes författarskap, hennes liv och vad hon gör nu, i sitt åttionde levnadsår.
Man kan inte heller undgå de två Tikkanen-teckningarna över soffan i hennes vardagsrum. Den ena föreställer en naken kvinna på väg upp ur ett svartvitt rutigt köksgolv som lika gärna, eller kanske inte, kan vara en sjö eller ett hav. Hon vänder sig om och ser mot en skogig ö.

Den andra teckningen visar en man med oändligt sorgsna ögon. Han har ett drag över munnen som Märta Tikkanen beskriver som grymt, brutalt. Mannen bär också ett långt skägg som liknar ett rotsystem. Bakom skägget/rötterna skymtar en naken kvinna. Nedanför skägget ligger en hund, en boxer.
– Henrik gjorde en hel serie sådana här teckningar sommaren 1975. De var alla väldigt symboliska, men det ville han inte erkänna. Han prövade bara en ny, mjuk blyertspenna, sa han, säger Märta Tikkanen torrt, vant och med en viss ironi.

En röst för jämställdhet
1975. Detta år fick Märta Tikkanen sitt stora genombrott som författare med Män kan inte våldtas, där hon ställde jämställdheten på sin spets. Boken uppskattades till en början inte alls i Finland. Den blev nedgjord och Märta Tikkanen betecknades som pervers, galen, hysterisk och sexfixerad. Men det var det Internationella kvinnoåret och i Sverige och många andra länder kopplades den snabbt till en amerikansk studie om män, kvinnor och våldtäkt. Märta Tikkanen blev en viktig röst i kvinnans kamp för jämställdhet.
Henrik och Märta hade träffats nitton år tidigare i Helsingfors, 1956 då hon ännu hette Cavonius i efternamn och var ung reporter på Hufvudstadsbladet, den ledande finlandssvenska tidningen. Han var inte bara etablerad och känd som konstnär, framför allt tecknare i samma tidning, utan också gift och i hennes ögon lastgammal, 32.

De blev ett par. De kom att älska varandra mycket, inte minst fysiskt och det så till den grad att Henrik Tikkanen utnämnde deras kärlekssaga till århundradets. Det blev titeln på den bok hon så småningom skrev om detta, Århundradets kärlekssaga (1978), en bok som inte bara handlade om deras kärlek och passion utan också om ett beroende, hans vämjeliga, illaluktande alkoholism – och en kärlek och en passion som kunde överleva även detta.

Aggressiv bok
Nå. Sommaren 1975 skrev Märta Tikkanen alltså Män kan inte våldtas, som hon själv beskriver som sin mest aggressiva bok. De teckningar hennes man gjorde samma sommar kan också betecknas som aggressiva, mycket aggressiva. Dialogen mellan dem fick ett nytt inslag, skrev hon i sin bok Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap (2004).
»Henrik läste sidorna i ›Män kan inte våldtas‹ allteftersom de kom till och teckningar av ett helt nytt slag växte småningom fram på hans skissblock. Det var inte längre kobbar och skär och horisonter han fångade i eleganta tuschlinjer – med tjocka mjuka blyertsstift tecknade han nu unga oftast nakna kvinnogestalter med vackra uttryckslösa drag och fasansfulla monster, blodtörstiga rovdjur som dreglade över dem eller höll på att sluka dem. – Dessvärre var det i allmänhet inte svårt för mig att känna när udden i Henriks pilar var riktade mot mig.«
Teckningen av kvinnan på väg upp ur köksgolvet/havet var en av de minst aggressiva av Henrik Tikkanens teckningar denna sommar. Hon använde den senare som utgångspunkt för sin roman Rödluvan, som kom ut 1986, två år efter Henrik Tikkanens död.
Han framstår ju som väldigt odräglig? Hur stod du ut?
– Ja, han var alldeles förskräckligt odräglig. Han kunde vara outhärdlig – men han var det på ett briljant sätt. Det var ju så att vi inte bara hade orden gemensamt, vi hade också kolossalt mycket annat gemensamt. Vi var på något sätt varandras apelsinhalvor, och det handlade om en verklig passion.
Hon sammanfattade elegant, öppet och en aning brutalt sin syn på Henrik Tikkanen i två korta slutmeningar i sin bok Två:
»Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.«
Men i tv-programmet Djävulsdansen tidigare i höst mildrade hon sin uppfattning:
– Det kanske måste gå trettio år innan man kan betvivla ett sådant uttalande. Nu skulle jag tycka att det vore vansinnigt roligt att få honom tillbaka, åtminstone tidvis …
Hon får ofta frågan om hon hade blivit författare utan Henrik Tikkanen i sitt liv. Självklart hade hon blivit det. I själva verket bestämde hon sig för yrket redan som fyraåring.
– Språket har alltid varit min förtjusning. Utan Henrik hade jag blivit författare tidigare, jag hade ju haft mer tid. Nu var jag ju 35 år gammal när jag debuterade. Men å andra sidan hade jag haft betydligt mindre att skriva om. Eftersom jag fick leva med en så speciell och hemskt begåvad och vansinnigt inspirerande person som Henrik fick jag väldigt många impulser och dessutom stor anledning till att fundera över hur jag själv skulle klara mig. Det blev en utmaning, och det har nog passat mig.

Lever ensam 
Efter Henriks död gick Märta Tikkanen inte precis i kloster, som hon uttrycker saken, men hon har levt ensam och inte gjort några försök att ersätta honom men någon annan. Det skulle ju inte gå, Henrik kan inte ersättas, säger hon. Men visst har hon haft andra relationer.

– Lite av och till, men inte någon så där alldeles avgörande, så där att jag blivit alldeles ifrån mig … Nåja, någon gång då, men inte så där …
Det glimmar till i hennes blå ögon och man kan möjligen ana en rodnad på hennes kind.
För några år sedan flyttade Märta Tikkanen från en stor våning mitt emot Nationalmuseet på Mannerheimvägen till en mindre våning i ett servicehus tio minuter österut med spårvagn nr 10 längs samma väg. Hon ägnar mycket tid åt sin familj, framför allt åt sin yngsta dotter Sofia, som är lätt utvecklingsstörd och har damp och bor i samma hus, och sina åtta barnbarn. Två av dem sov över på madrasser i vardagsrummet häromkvällen.

Älskar Fröding
Förtjust och stolt berättar hon att hennes äldsta dotter Susanna, som hon fick i det korta äktenskap hon ingick med en annan man eftersom Henrik Tikkanen inte ville ha barn med henne, nu har en hög post på Hufvudstadsbladet – där hon själv var anställd, bland annat under den tid då hon väntade Susanna.
För några veckor sedan talade Märta Tikkanen om skuld, skam och berusning hos Malou von Sivers på TV4 med Gustaf Norén, en av sångarna i Mando Diao. Hon hade helst velat tala mera om Gustaf Fröding, som hon skrev sin magisteruppsats om i litteraturhistoria för länge sedan och som Mando Diao ägnade en hel skiva, Infruset, förra året.
– Men vi hann aldrig komma in på Fröding, som jag älskar för hans rytm och hans rim och för att han kan vara så oerhört glad och samtidigt så fantastiskt sorgsen. Han har så många bottnar. Gråbergssångerna …

 

Efter nära vännen Birgitta Stenbergs död har många hört av sig till Märta Tikkanen om samma sak.

– De säger att den och den kan redigera breven vi skrev, någon som kan avgöra utifrån vad som är intressant och relevant. Men om någon ska göra det är det jag själv.
Vid sidan av detta eventuella projekt längtar Märta Tikkanen efter att komma igång med nästa egna bok. Det är inte helt lätt. Dels håller hon på att återhämta sig efter »en elak åkomma« i somras, bältros. Dels är hon mycket eftersökt som föreläsare och för medverkan i radio och tv. Det är bra för ekonomin, men det medför också att hon får »kuta runt något alldeles förfärligt«, som hon säger.
– Det är väldigt frustrerande att inte få något skrivet. Jag har idéer, men när man sätter sig ned för att skriva är det ju alltid en fråga om idéerna är värda några ord. De tysta tiderna är de värsta tiderna. Det svåra är att hitta in i det man vill skriva.

Text Kurt Mälarstedt

Det här är en förkortad version av en längre intervju från Veteranen nr 8, 2014, där du bland annat kan läsa mer om maken Henriks frieri, och Märta Tikkanens vänskap med Birgitta Stenberg.
Vill du inte missa någonting från Veteranen? Gå med i SPF, så får du tidningen som medlemsförmån. 

Märta Tikkanen

Född: 1935 i Helsingfors
Bor: I Helsingfors och så ofta som möjligt i sitt hus i skärgården.
Gör: Skriver, läser, tar hand om sin familj.
Yrken: Journalist på Hufvudstadsbladet, modersmålslärare, rektor för Helsingfors svenska arbetarinstitut 1972-79, författare på heltid sedan 1979.
Böcker i urval: Nu imorron 1970, Vem bryr sig om Doris Mihailov 1974, Män kan inte våldtas 1975, Århundradets kärlekssaga 1978, Sofias egen bok 1982, Rödluvan 1986, Två 2004, Emma & Uno 2010.
Läser: Nyutkommen skönlitteratur på svenska, både finlandssvensk och svensk, senast Sara Stridsbergs Beckomberga. Gillar hennes texter mycket. Läste om allt av Bo Carpelan i somras.
Lyssnar på: Olika Bellman-inspelningar, kanske allra helst instrumentalmusik fast hans ord och hans språkliga rytm är en njutning. Jazz. Billie Holiday. Miles Davis.
Gillar: »Ensamhet, vilket är hemskt att säja när man vet att mänskor dör av ensamhet. Men jag har alltid känt mig omgiven av en känsloträngsel som gör att jag ibland nästan flyr ut till skärgårdens ensamhet höstar, vintrar, vårar. Om somrarna är där fullt.«
Äter: Fisk. Gös, abborre, flundra, strömming. Men svårt få tag i numera till och med ute i skärgården.
Dricker: Earl Grey-te med en tesked jasmin i plus en slurk honung om mornarna. »Ett glas kallt torrt vitt vin ute på trappan när jag har skrivit mig genom halva skärgårdsnatten.«

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.