Novell – Jag kommer tillbaka en annan dag
Novelltävling | Läsning
Illustration: Iva Troy

Novell – Jag kommer tillbaka en annan dag

Pär Lifvergrens novell vann juryns gillande och slutade på en hedrande andra plats i Seniorens novelltävling.

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-07-01

Nacken hade han kysst många gånger och han kunde känna doften i näsborrarna, anade smaken av naken hud och rosor och bara lite, lite vanilj på sina läppar. Han blev stående stum i dörröppningen, blundade för ett ögonblick. Han behövde inte se. Såg den vackra kvinnan gjorde han ändå, nästan lika andäktigt som första gången betraktade han henne.

Nacken. I luften framför sig låtsades han närma sig den. Det pirrade i kroppen, som om han gjorde något förbjudet, en eld som brann någonstans inom honom fick nytt bränsle. Han lät fingrarna försiktigt lätta på de rödblonda slingorna. De hade blivit gråare nu. Fyrtiosju år senare – eller var det fyrtioåtta? rent av fyrtionio? – glänste de dämpat som borstad metall. Det var håret närmast nacken som var mjukast. Det var där rosorna doftade som mest, det var där han kunde stilla sitt vaniljbegär. Tyst stängde han dörren bakom sig med ett dovt klick och steg in en bit i rummet. Kvinnan verkade inte ha hört något. Kanske var hon inte ens där? Golvet hade en hopplöst tråkig färg, en blandning av himmelsblått och turkost och de där mintgröna halstabletterna som klibbat ihop i hans byxficka. Vagnarna och rullatorerna och gåstolarna, alla hade de gjort gummimärken i det och om man lyssnade kunde man praktiskt taget höra ljudet av gummi som möter linoleum. Det doftade egentligen alltför rent i rummet på Prästkragen, en svag aning av desinficerande klorin och grönsåpa, som stickande tallbarr for det rena runt i munnen som en flaska billigt munskölj som blivit kvar i toalettskåpet, en alltför stark tandkräm. Prästkragen, vad var egentligen det för namn? Vem hade kommit på den befängda idén att döpa hennes hem till det? Här fanns ingenting, verkligen ingenting, som minde om en blomstrande sommaräng.

Hon stod som alltid vid sitt älskade staffli. På fötterna hade hon som vanligt sina röda träskor, dem hon själv målat blåvita violer på. Någon vänlig själ hade öppnat fönstret lite för att släppa in den första vårsolen, en liten springa ut mot en annan verklighet. Där pågick tillvaron i en annan lunk. Där kämpade det brungula gräset för att få nytt liv; här och var stack vita och gula och lila krokusknoppar upp som busiga toppar och om några veckor skulle de första påskliljorna göra rabatterna rapsgula. Ett bofinkspar kvittrade och några rödhakar stämde in i sången. Istapparna hängde och droppade våren välkommen och det både luktade och ångade av våt asfalt – alla de där välbekanta dofterna och synerna de båda älskat att uppleva tillsammans. Hur många år hade de egentligen gjort det nu? Han hade som sagt tappat räkningen. På parkeringen lekte barnen precis som de alltid gjort, körde i gruset, sladdade med sina stödhjul så att det yrde, kiknade av lycka och tjoade vårrusigt. Den lunken var inte deras längre, bara hans. Kvinnans liv var härinne. Vid staffliet, vid det runda bordet, i enkelsängen med lapptäcket, i fåtöljen med den varma sköna ullpläden. Ett par grådaskiga och fantasilösa gardiner rörde på sig lite lätt i vinddraget och påminde hans dåliga samvete om att han måste köpa nya. Det skulle hon säkert tycka om. På väggarna satt fotografierna, hågkomsterna från närmare femtio år.

Vad visste ynglingen på fotot om livet som väntade? Var han man nog att klara av det?

Hans blick fastnade på det gulnade bröllopsfotot i den svarta ramen. En fantastisk hövålmsfrisyr och längst upp på skullen fasters förgyllda silverkrona. Den hade alla kvinnor i släkten burit, hade fastern förklarat och nu var det hennes tur. Slöjan en liten bit ned på ryggen och spetsarna på klänningen var här och var så tunna att hennes hud lyste igenom. Ett par kritvita skor med tår spetsiga som spjut. På kvällen hade han hällt champagne i en av skorna och druckit och hon hade legat på sängen och gapskrattat och sagt att han inte var klok. Så hade hon rest sig upp och tittat allvarligt på honom med stora ögon och sagt ”Jag älskar dig.” Han beundrade försommardrömmen på fotot, buketten av krispiga tulpaner, anemoner, kungängsliljor och lövkojor. Hon hade själv plockat den hemma i föräldrarnas trädgård och när de gick kyrkgången ned hade blomsterprakten så gott som tagit pusten av de finklädda gästerna i bänkraderna. Han hade varit den lyckligaste mannen på jorden och trodde verkligen att lyckan aldrig skulle sluta le. Trots det svartvita fotot såg han färgerna hur tydligt som helst och han log och kände hur han blev alldeles varm. Han hade varit lika stolt som en nymornad tupp den där dagen men när han nu såg sig själv på väggen såg han mest en lång och osäker räkel med för korta byxben, alltför stora skor och misslyckad Beatles-frisyr. Vad visste ynglingen på fotot om livet som väntade? Var han man nog att klara av det?

Kvinnan hade stannat upp i en rörelse, som i en avvärjande gest, och hon stod blickstilla. Bara penseln verkade röra sig, nästan sväva i luften. Hon vred en aning på huvudet, granskade sitt motiv. Han kunde ana ett sommarlandskap, en stor sol, en äng, kanske en strand vid en sjö. Hon brukade måla sådant. Kanske var det Norrholma hon målade, eller i alla fall det hon mindes därifrån. Norrholma. Stugan de köpt och betalat av på i tre decennier, den gemensamma drömmen de snickrat och målat på i tid och otid, vars rabatter hon lyckligt rensat och vars gräsmatta han idogt klippt med den rostiga handjagaren. Höstlöven de räfsat ihop, äppelträdet de beskurit, bryggan svärfar byggt, allt var där ännu. Förra sommaren hade han tagit med sig henne dit. Barnen med familjer var redan där och väntade med sillunch nere på bryggan. Hon hade suttit förnöjd vid sidan av honom i bilen, spänd av förväntan. Han hade hämtat henne på Prästkragen och ingen av dem hade sagt något. Han hade kommit på sig själv att lyssna till hennes andetag och försiktigt sneglat på henne som om han varit nyförälskad. Visst kunde han ana ett leende? Visst mindes hon? Visst var hon där med honom igen? När de skumpat fram den sista biten över sten och grästuvor och fjädringen på deras gamla Citroën fått ordentligt med stryk hade hon plötsligt skrattat till och vänt sig mot honom. ”Men har du inte klippt gräset? Tänk om Göran och Maud dyker upp. Jag måste baka bullar så vi har något att bjuda på.” Hon hade först blivit lite förvirrad när alla kommit fram till bilen för att välkomna dem, lite orolig, hade han märkt, och han hade bestämt tagit hennes hand. Tillsammans hade de gått ned mot svärfars brygga som låg nyoljad i midsommarsolen. Det var hett som i en bastu och så gott som vindstilla. Den lilla ekan guppade omärkbart och vasstråna stod upp i givakt. De hade satt sig ned längst ut på kanten och hon hade genast tagit av sig strumporna och doppat fötterna i vattnet. Han hade sett att hon njöt och det hade gjort honom varm ända in i märgen. Sedan intogs lunchen under skrammel och skratt och sång och för ett ögonblick eller två hade han trott på att det bara var en mardröm han haft, att han nu vaknat igen. Så hade hon plötsligt farit upp och ängsligt ropat att hon måste hem. Hem till Göran som väntade. Hon måste hem och laga middag så att den var klar när han kom från kontoret. Hon måste hem nu. På vägen tillbaka till Prästkragen hade hon suttit spänd som en pilbåge och stirrat rakt fram med tom blick. När han stängt dörren till hennes rum hade han låtit allt komma, tårarna hade sprutat hela vägen tillbaka till Norrholma. Han hade suttit på bryggan och druckit whisky till långt inpå småtimmarna och varken brytt sig om myggen som vädrade blod och bet honom på armar och ben eller den kylslagna natten som sänkt sig över stugan och bryggan. Kerstin, yngsta dottern, hade kommit med en filt som hon lagt runt hans axlar. ”Pappa, det är bra nu. Kom och lägg dig. Du ska se att allt blir bättre imorgon. Då kommer Axel också och vi ska äta jordgubbstårta.”

Kerstin och Axel. Hon hade givit honom de mest fantastiska barn man kunde tänka sig. Lilla söta fina Kerstin, yrvädret som damp ner i deras liv nästan exakt nio månader efter bröllopsnatten och så Axel som blev en sladdis sent på sjuttiotalet, en efterlängtad sådan. De var lyckligt lottade som fått så rejäla och ärliga barn. Och friska. Det hade de sagt många gånger. De hade vänner som verkligen fått sin beskärda del av elände medan det för det mesta varit rosaskimrande för deras egen lilla familjeidyll. Kerstin och Axel var den största gåva hon skänkt honom och ibland visste han inte var han skulle göra av lyckan och tacksamheten. Förut brukade han lyfta upp henne i luften och dansa runt med henne på köksgolvet tills hon skrattande bönade och bad om att han skulle sätta ned henne på golvet igen. Han hade lust att göra det nu också men samtidigt ville han inte störa henne, inte skrämma henne. Hon var så vacker där hon stod och, förresten, när allt kom omkring kunde han stå här och njuta av hennes skönhet resten av eftermiddagen och kvällen. Han kunde stå här resten av livet.

Med en duns satte han sig ned på en av stolarna och det skrapade till i linoleumet. Hon vände sig om. Maud såg nu mot honom. Hans hustru och allra bästa vän såg mot honom. En enveten strimma av eftermiddagssolen tecknade sig över hennes fårade ansikte. Hon halvblundade en kort stund, likt en hund som ser rakt mot solen och kisar och blinkar om vartannat, verkade njuta av vårvärmen mot sin hud. Så otroligt vacker hon var. Hon skulle aldrig bli vackrare än just nu, det var han säker på. Han ville kyssa henne, varje rynka, ta henne i sin famn, aldrig släppa henne. Han ville pussa hennes fräkniga nästipp, varje linje och veck runt munnen, försiktigt låta läpparna nudda hennes ögonbryn och den lilla charmiga gropen mellan pannan och näsan där han älskade att vara. Han ville säga att ”livet är här och nu, min älskling, precis nu i detta ögonblick, mitt i denna solstråle. Jag älskar dig. Allt annat är oviktigt och det glömmer vi.”

Försiktigt öppnade hon ögonen och försökte se genom ljuset. Blicken som mötte honom var förvånad än något annat, inte rädd, bara förvånad.
”Vem är du?”
”Det är jag som är Göran. Jag sa att jag skulle komma idag. Nu är jag här. Så fint du målar förresten. Jag sitter gärna här en stund och ser på dig när du målar, om jag får. Eller ska jag komma tillbaka en annan dag?”

Han tyckte sig skönja ett leende och för en bråkdel av en sekund hoppades han att hon skulle vakna ur det töcken hon befunnit sig i de senaste tre åren, att hon skulle komma tillbaka till honom, till världen, till här och nu, till bofinkarna och rödhakarna och de spirande krokusarna, till den våta asfalten. Varje dag hoppades han. Han kunde aldrig sluta hoppas. Varje dag stod han här och stampade nervöst som en betuttad tonåring. Han hade lovat sig själv att aldrig ge upp, aldrig tappa modet. Kerstin och Axel sa att han inte fick tappa bort sig själv, att han måste fortsätta leva, men hur kunde han förmå sig till det? I nöd och lust, det var det löftet de givit varandra. Lusten hade dansat och lekt med dem, nu var det nöden som knackat på och då måste de klara det också. Ibland kunde det hända att han tiggde till sig en kram eller en lätt kyss på kinden, hud mot hud som en gång i det där andra livet. Idag skulle det inte bli någon kram, inte heller någon kyss, det förstod han. Han hade lärt sig att läsa hennes tankar.
”Göran …” sa hon och tycktes tugga långsamt och metodiskt på bokstäverna, likt en ko som idisslar, en och en tuggade hon på dem som om det skulle hjälpa henne att minnas. ”Blommorna…” pekade hon med penseln. ”Blommorna du håller i handen där, de är så vackra.”
Han tog av det sista av cellofanen och greppade vasen från det lilla bordet; det som de haft på Norrholma och som hon haft sådant sjå att luta av. Han mindes hur hon slitit en hel sommar. Hennes ansikte hade strålat ikapp med solen när hon till slut stolt visat upp det färdiga resultatet. De hade baxat ned det på bryggan och högtidligt invigt det en ljummen augustikväll med varsitt glas mousserande vin. Sedan hade de kastat av sig alla kläderna och hoppat i sjön. Han lät handen fara över den vackra bordsskivan och kände det nötta virket under fingrarna. Det kändes hemtamt, sorgligt och tryggt på en och samma gång.
”Du får dem, blommorna. Jag ska bara fylla på vatten. Fortsätt att måla du. Jag sitter här en stund och ser på dig. Sedan ska jag gå. Jag kommer tillbaka en annan dag.”

Novell: Pär Lifvergren
Illustration: Iva Troy

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-07-01
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.