”Jag har utforskat mina demoner”

Inger Edelfeldt har skrivit böcker i snart femtio år. På 90-talet var hon omskriven och syntes ofta i media. Sen har hon fått verka lite i skymundan. Tills nu med boken "Skönheten". Som handlar om det skamliga i att bry sig om sitt utseende – inte minst som äldre kvinna.

Så mycket uppmärksamhet som Inger Edelfeldt har fått för sin senaste bok Skönheten har hon inte fått på väldigt länge, säger hon själv.
– På 90-talet var det mycket intervjuer i olika tidningar när jag kom ut med böcker. Då fick jag också ryktet om mig att vara svår att intervjua, säger hon och ler lite finurligt.

Skönheten handlar om 60-åriga Laura Wilkinson som har börjat tycka att det är jobbigt att möta sin egen spegelbild. Ansiktet där känner hon inte längre någon gemenskap med. Känslan ställs ytterligare på sin spets när hon möter en man hon varit förälskad i tidigare och som är flera år yngre och mycket attraktiv. Mötet med honom får henne ”ur balans”.
”Oundvikligen var det också en påminnelse om att åren hade gått. De hade satt sina ofrånkomliga spår även i mitt ansikte och min kropp, hur välbevarad jag än brukade få höra att jag var.”

Debatten hamnade helt fel.

Idén till boken fick Inger när ett antal kända mediekvinnor för några år sedan gick ut och berättade om hur de inte längre kände sig bekväma i tv-rutan på grund av sitt utseende och dess förfall.
– Jag tyckte att debatten efter det hamnade helt fel. I stället för att prata om hur det ser ut i vårt samhälle och hur utseendefixerat det faktiskt är var det som att de här kvinnorna blev anklagade och snudd på hånade. Det är därför jag helst inte vill nämna deras namn, för jag tror inte att det där är så roligt för dem att tänka tillbaka på.
Hon ville skriva en debattbok kring ämnet. Men nu är just debatt inte Inger Edelfeldts genre. Sedan debuten vid 21 års ålder har hon gett ut en strid ström av romaner, noveller, serieböcker, ungdomsböcker och egenillustrerade bilderböcker. Parallellt är hon verksam som konstnär och illustratör och har bland annat illustrerat Tolkiens verk.

Det fick bli roman

Men debattbok, nej, det gick inte. Det fick bli en roman i stället. Där vi får följa Laura Wilkinsons process i förhållandet till sitt utseende. Från att vilja sätta på sig läppstift direkt när hon vaknar till att en dag känna något slags befrielse. Att ansiktet egentligen är något annat, frikopplat från hennes egen person.
”Och plötsligt hände något, ungefär som vid ett trolleri; i det ögonblick när något man trodde sig veta vad det är visar sig vara något helt annat.”
Känslan stannar kvar i Laura som en märklig tröst. Visst, ansiktet åldras, kroppen likaså. Men det som är hon är något helt annat.
– Laura är ganska cool när boken börjar. Men när den här mannen lämnar henne, egentligen av skäl som har enbart med honom att göra, faller hon ner som i ett mörkt hål.

Hon känner sig osedd och kanske också förbrukad, som en vissnad blomma.
– Man kan säga att det finns två portaler i berättelsen: dels när Laura känner att ansiktet är frikopplat från henne själv, dels när hennes bästa väninnas man dör. Ibland händer det saker i livet som ger oss existentiell svindel. Och att man tampas med något så mycket att man till slut tröttnar på det och bara släpper det. Det är väl det Laura gör på slutet i den här boken.
Skönhetsideal har alltid funnits men sociala medier och telefonerna med sina filter har dragit det till nya dimensioner. Att kommentera andras utseende blir numera också alltför lätt offentligt tack vare, eller snarare på grund av, sociala medier.

Bäst är väl om man blir förbannad.

– Se bara på hur Carina Bergfelt blev påhoppad och kritiserad för att hon hade ärmlöst i sitt tv-program. Och så sitter Boris Johnson bredvid, bredbent och okammad och med kavajen på sniskan. Men det är det ingen som kommenterar.
Alla dessa kommentarer man kan få genom ett liv. Som kan verka oförargliga i stunden men lever kvar i en i år framöver, kanske ett helt liv.
– Har man minsta lilla osäkerhet i sig är det fruktansvärt när någon säger något kritiskt om en. Man blir sänkt, tills man blir förbannad. Bäst är väl om man blir förbannad och sedan lugnar ner sig. Det är väl det jag försökt göra i Skönheten, ta upp olika aspekter på utseendefixeringen och se helheten.

Aktuell med två böcker

I den andra boken hon är aktuell med, Porträtt av en hungrig flicka, skildras en kvinna i medelåldern som känt sig lite udda. Som inte fått sina relationer att fungera och en dag får en vampyr som inneboende och som hon inleder en relation med.
– En del tycker att jag skriver om udda personer men det tycker inte jag. De som säger: ”Jag är en vanlig person”, vad menar de egentligen? Vad är att vara vanlig?Att världen runt omkring är gåtfull och inte minst människorna som befolkar den är en känsla hon burit med sig sen hon var liten. Och parallellt med det en vilja att undersöka och förstå såväl världen som människorna.

Nyfiken och introvert

Hennes sätt att undersöka har sedan begynnelsen bestått i att rita och skriva.
– Jag uppmuntrades till det redan som barn. Båda mina föräldrar var duktiga på att rita. Pappa hittade på sagor och blandade in vetenskaplig information i dem och mamma brukade läsa högt.
– Det faktum att vi människor över huvud taget existerar tyckte jag verkligen var gåtfullt när jag var barn. Mina huvudsakliga frågor var: Vem är jag och vad är verklighet?
Hon var ett livligt och nyfiket barn, samtidigt som hon var introvert.
– Jag var mycket inne i min egen fantasi. Ritade gjorde jag från två, tre års ålder. Men det dröjde länge innan det fanns några tankar på att bli författare. Först ville jag bli hårfrisörska. Sen ville jag bli världens häftigaste konstnär. Jag var nog ganska grandios där i tonåren. Numera tycker jag att det är otroligt roligt att jag har fått jobba med det jag tycker är kul hela livet.
Har hon fått offra något för det?
– Ja, jag städar inte, säger hon och skrattar. Eller jag städar i alla fall väldigt lite. Men annars ser jag till att träffa människor, umgås och ha trevligt också. Sen vill jag förstås vara ensam när jag skriver.

 Jag var mycket inne i min egen fantasi.

Ingers debutbok Duktig pojke räknas numera som en modern klassiker. Om tonårskillen Jim som är duktig i skolan men mer och mer känner att han inte är som andra för att han dras till killar. Boken räknas som den första svenska komma ut-romanen. Men en av recensionerna hade rubriken ”Inte så duktigt”. Två år senare blev den radioteater och kom sedan att bli lite av en kultbok.
Kändes det som en revansch?
– Inte revansch kanske, men jag kände att det var viktigt det jag höll på med. Det är klart att man tvivlar på sig själv om det man gör blir dåligt mottaget, eller inte alls mottaget.

Inget firande

Den här gången har hon i alla fall blivit mottagen, i allra högsta grad.
– Ja, jag hade absolut inte trott att det skulle bli så här mycket uppståndelse. Kanske är det för att jag fyller 70 i sommar ..?
Nu har det till och med hänt, precis som på 90-talet, att hon blir igenkänd på gatan.
– För inte så länge sen frågade jag en person på gatan vad det var som hände, eftersom det var avspärrat på en plats. Personen såg på mig och sa: ”Tack för alla böcker”. Det kändes fint.
Så hur ska hon fira 70-årsdagen i sommar? Mitt i juli, mitt i högsommaren …
– Jag ska nog inte fira alls. Jag smet från min 60-årsdag. Till Orsa där jag har kära släktingar som firade mig på en restaurang i Mora. När jag kom tillbaka hem var det flera vänner som också ville fira mig. Det var ett ganska trevligt sätt att fira, med några i taget. Jag är dålig på att ordna fest. Även om jag kan tycka om att gå på fest.

Yogar varje dag

Hon vet vad som gör henne glad och vad som inte gör det. Att hon mår bra av sitt personligt utformade yogaprogram på cirka tjugo minuter som hon gör hemma varje dag.
– Idag hann jag inte och det känns faktiskt i kroppen, konstaterar hon.
Hon tror på personlig utveckling och att man kan förändra saker i sitt liv som inte är bra.
– Ingmar Bergman pratade om sina demoner. Jag har utforskat mina demoner så att de har blivit ganska snälla. Det är ett genuint intresse jag har – varför beter jag mig som jag gör, varför beter andra sig som de gör?
Transcendental meditation var något hon började med för en sisådär 35 år sedan. Idag medi­terar hon inte så ofta men behövs det finns den också där att ta till.
– Jag skulle beskriva mig själv som en ganska konstig liten bil som kan vara svår att köra. Men när man har lärt sig hantera den funkar den faktiskt väldigt bra. Jag har helt enkelt skaffat mig verktyg för att hantera mitt liv. Att undersöka och förstå har alltid varit det som drivit mig.
– I en bok jag skrev tidigare, Kamalas bok, upplever huvudpersonen att hon har ett monster i sig. Men i mig är det väldigt lite som jag upplever som hotfullt nu. Det är mycket jag nojar kring och jag kan nog vara rätt besvärlig ibland, men jag känner mig inte riden av mina demoner längre.

Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 4 / 2026. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.

Bli medlem i SPF Seniorerna|Prenumerera