Rusta vården rättvist!

Äldre sköra patienter fortsätter att vara vårdens stora förlorare. Politikernas felprioriteringar är orsaken. Det menar läkaren Akil Awad, initiativtagare till Sjukvårdsuppropet vid Södersjukhuset i Stockholm.

Akil Awad arbetar oftast på intensiven, men också på vårdavdelningar och akuten. Han har sett mycket under sina drygt tio år som läkare.
Redan före pandemin drog han och några kollegor i Stockholm i gång ett upprop till politikerna om att sluta spara på sjukhusvården.
Sverige mötte pandemin med lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och med nästan lägst antal intensivvårdsplatser.
– Att vi var så dåligt förberedda är illa. Men att man efter två långa år med pandemin fortsätter att tala om att vården måste skyddas säger något om hur svagt rustad den fortfarande är, säger Akil Awad.

En annan diskussion i början av pandemin gällde dokument med bortprioriteringar och hårt dragna övre åldersgränser.
– Den som påstår att vi inom intensivvården aldrig behövde prioritera under pandemin har fel.
Sårbarheten är fortfarande stor trots att trycket från pandemin har gått ner. Det blir snabbt fullt.
– Då tvingas vi välja mellan att säga nej eller att skriva ut någon tidigare än planerat. Det blir en en-in en-ut-situation. De patienter som bedöms ha störst chans att överleva intensivvården får företräde. Utifrån de premisserna får äldre och multisjuka oftare vårdas på lägre vårdnivå jämfört med yngre patienter med motsvarande sjukdomar, säger han.
Akil Awad förklarar att han inte motsätter sig sättet man prioriterar på. Han tror att de flesta förstår det logiska i att ge företräde till dem med störst chans.
– Det jag motsätter mig är att vi tvingas göra det så pass ofta och att det kan variera från dag till dag utifrån platsläget.
Hur kan det se ut?
– Äldre patienter kan bli liggande på akuten över ett dygn. Trots att de har minst marginal. Ofta blir de utan sina ordinarie läkemedel eftersom de inte finns att tillgå på akuten. Tillsynen är dessutom sämre än på en vårdavdelning men där finns sällan platser nog.
De äldsta som far mest illa i sjukvården är röstsvaga och deras lidande försvinner i tysthet.
– Det är långt ifrån alla som har starka anhöriga som kan bevaka deras rättigheter och själva orkar de inte. Det är djupt orättfärdigt.
Roten till det onda är bristen på personal som i sin tur leder till brist på vårdplatser.
– De äldsta har dessutom ofta en komplex och svårbedömd sjukdomsbild vilket gör det extra utmanande att hitta en avdelning som kan ta emot dem. De sköraste blir verkligen vårdens Svarte Petter, säger Akil Awad.
Det här blir plågsamt också för personalen. Många sjuksköterskor, undersköterskor och läkare sätts under stark etisk stress.
– Det tror jag är den enskilt viktigaste orsaken till att vårdpersonal säger upp sig. Att tvingas se ett lidande som inte skulle behöva vara är något man i längden inte orkar med.

Akil Awad poängterar att intensivvård långt ifrån alltid är rätt för en skör och sjuk äldre person. Kanske inte en vårdavdelning på ett sjukhus heller.
Men den svenska strategin om god och nära vård ute i primärvården förutsätter fler distriktssjuksköterskor och allmänläkare på våra vårdcentraler. Får man inte till det förblir arbetsmiljön ohållbar även där.
– Problemet att multisjuka äldre hamnar mellan stolarna har påtalats under flera decennier. Men i stället för att åtgärda systemfelen har vi gjort andra förändringar som innebär att vi i praktiken till och med riskerar samhällskontraktet mellan vården och medborgarna.

Utbudsvården stänger ute de äldsta

Hur menar du?
– De senaste tio åren ges det mer vård efter efterfrågan på bekostnad av vård efter behov. När man överger principen om vård efter behov blir det ofta äldre som drabbas först.
Akil Awad exemplifierar med reklam på buss och tunnelbana för snabb bot mot sådant som ”förkylning, myggbett och tentaångest”.
–  Om allmänheten via mobiltelefonen kan söka för nästan vad som helst utan att man behovsprövar på ett vettigt sätt och om man får etablera vårdverksamheter var som helst för snart sagt vad som helst leder det till att yngre och friskare kommer åt och använder vårdens resurser oftare än äldre och multisjuka, säger Akil Awad.

Politikerna kan vara på väg att driva in sig själva och vården i en återvändsgränd.
– Man har redan skapat en väljargrupp av människor som inte sett sig som patienter tidigare men som gör det nu. Yngre personer kommer att värdera tillgänglighet mycket högt när de bedömer politiken.
– Värst är Stockholm med 39 olika vårdval och 10 närakuter som splittrar vården, tar hand om mindre komplicerade fall och som urholkar sjukhusen och vårdcentralerna, anser Akil Awad.
Så vad behövs göras?
– Politikerna kallar utbredningen av till exempel nätläkarna för ökad valfrihet och tillgänglighet. Valfrihet för vilka patientgrupper? Jag ser varje dag hur den här utbudsvården stänger ute de äldsta och svagaste som sällan eller aldrig har nycklar i form av smarta telefoner med vårdappar.
Gör man inte ett omtag riskerar man en generationskonflikt, varnar Akil Awad. Det handlar i stället om att prioritera rätt.
– Satsa på primärvården och sjukhusen! Ett tak på maximalt 1 500 listade patienter per allmänläkare på vårdcentralerna är ett konkret och nödvändigt första steg.