Vi vill bo ihop
Boende | Tema boende
fr.v.Lisbeth Davidsson och Kristina Örne. Foto Stefan Edetoft

Vi vill bo ihop

Hos en del väcker ordet kollektivhus negativa känslor. Inte hos Kristina Örne, 74, och Lisbeth Davidson, 68, i Göteborg. Efter tolv års arbete ska de flytta in i sina drömmars hus.

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-04-17

Säg ”Bogemenskap”, ”Bonum 55+” eller ”Seniorlägenhet” och du kan räkna med en blixtsnabb replik.

– Usch! Jag kan inte tänka mig något värre. Det verkar urtråkigt, konstaterar Kristina Örne. Nä, det livet skulle jag aldrig välja.

Lisbeth Davidson, väninna sedan tretton år, instämmer vid Kickis köksbord, där te, kaffe och hembakta rågbullar är framdukat.

– Där har väl alla en partner så man skulle känna sig utsatt bara genom att leva ensam. Hade vi velat till något sådant finns det ju redan. Det var inget vi behövt hitta på i så fall, säger hon.

Ville skapa bra sätt att bo

När de sågs första gången, på möte hemma hos gemensam väninna i augusti 2007, var det som intresserade av att bo kollektivt. Att det skulle bli ett boende lämpat för dem som pensionärer var inget de tänkte – då.

– Vår mening var att skapa ett bra sätt att bo. Vi tänkte att människors möten är ett kreativt, fint och bra sätt att leva på – oavsett ålder, fyller Kristina i.

Fått klara sig utan hjälp

Om någon sagt att det skulle ta så lång tid att skapa huset de längtade efter hade de kanske tänkt om. Men bara kanske. Att ge upp har inte varit aktuellt, även om den ideella föreningen Undersammatak aldrig fått hjälp av någon myndighetsperson.

Nu är vi verkligen alla sorters människor som ska bo under samma tak i vårt kollektivhus.

– Generellt sett är det skandal. Det är egentligen orimligt att några ska göra det vi gjort. Men nu känns det bara kul, tycker Kristina, även kallad Kicki.

Alla sorters människor

Att de sju i styrelsen jobbat ihop så väl, som ett team, med olika specialkunskap, har varit avgörande. Även åldern blev en fördel, för att klara några av alla möten dagtid, tänker Lisbeth.

– Genom åren har det ibland känts som att det aldrig kommer att bli det mångfaldshus vi ville ha, medger hon. Men nu är vi verkligen alla sorters människor som ska bo under samma tak i vårt kollektivhus.

Orangeri och matsal

När vi ses är det nya nära. I princip alla lägenheter är uthyrda. När det ringer i Lisbeths mobil är det om detaljer som vilken nivå på bredbands- och tv-abonnemanget en ska välja. Ett par spårvagnshållplatser bort står huset de kämpat för nästan helt färdigbyggt. Fem våningar högt, med suterräng och vinkelformat, i terrakottafärgad puts, med gemensam takterrass i ena änden, inglasat orangeri i den andra, stor matsal och blivande trädgård som de nya grannarna ska sköta ihop.

Igår kväll satt trädgårdsgruppen just här, hos Kicki, för att rita vidare på förslag till planteringar, bärbuskar, sittmöbler, lekplats och aroniahäck.

– När grävskoporna väl kom hösten 2018 kände jag för första gången ”Men Herre Gud, vad har vi gjort?” Tänk om det inte fungerar? Det blev ett så stort ansvar plötsligt, minns Lisbeth. Men idag överväger förväntan.

Det blir lätt att sköta, nästan inget att städa.

Ska bygga på tillit

Värdegrunden som nogsamt utarbetats, alla medlemsmöten, samarbetet med bostadsföretaget Trollängen och jobbet i intressegrupperna har förankrat tänket kring huset i dem som ska flytta in.

– Vi vill ha få regler, det ska bygga på tillit och att var och en gör vad den kan. Hittills har vi lyckats hålla den andan. – Men det är ju nu provet kommer, konstaterar Kristina.

Minde boyta

Bara tre av åtta från första mötet flyttar nu in, men många i det nya huset har också varit med och väntat länge. För en hel del, som Kristina och Lisbeth, byts nu betydligt större, attraktiva bostäder där de levt länge mot mindre, lika dyra. Även om hyrorna ska hållas nere, bland annat med eget arbete.

Ska bo högst upp

Kristina, som fick välja först av alla, ska bo högst upp till vänster, intill takterrassen. Lisbeth som var nummer två, högst upp åt höger, nära orangeriet.

– Jag längtar verkligen, även om jag har flytten och hur jag ska göra mig av med allt framför mig, säger Lisbeth.

För Kristina, som redan gjort sig av ”med nästan hela sitt hem”, återstår att rensa lite till för att få plats.
– Det blir lätt att sköta, nästan inget att städa, ler hon.

Här är du inte ensam, det är på något sätt som en liten by vi bygger upp.

59 lägenheter

Hur deras nya hem ska se ut inuti anas i en grön broschyr, med rubriken Ett modernt sätt att bo på framsidan. Här beskrivs de 59 hyreslägenheterna, med planlösning och fakta kring det gemensamma, som matsalen, där man på prov ska äta ihop tre dagar i veckan första halvåret, två slags hobbyrum, lekhörna och gästlägenheter. Här nämns även boende med särskild service, sju lägenheter för intresserade funktionshindrade, som ryms på bottenplanet.

Barnfamiljer och ensamkommande

– Det är ett pilotprojekt vi ville driva, berättar Kristina, som har en systerdotter i boende med personal dygnet runt.

In flyttar även ett antal barnfamiljer, som fått förtur. En större lägenhet delas av fyra ensamkommande, i en femma bjuds plats för studenter. En hel del är ensamstående, medelålders och pensionärer, men här finns även par och plats för besökande i alla åldrar.

Hjälpa varandra

Vad säger då andra om kollektivhuset?

– En del tycker inte jag är klok som flyttar. Men jag vill verkligen bo mindre, där det finns människor jag känner, snälla och pålitliga, som jag vet att jag kan umgås med, säger Lisbeth.

Här är du inte ensam

I ett samhälle där ensamhet är ett gigantiskt problem finns inget bättre sätt att leva, tänker Kristina.

– Här är du inte ensam, det är på något sätt som en liten by vi bygger upp. Vi kommer kunna hjälpa varandra på ett helt annat sätt än du kan när du bor som de flesta av oss gör.

Kan stänga dörren

Samtidigt lyfter hon möjligheten att stänga dörren om sig när hon tröttnar på alla.

– Jag kommer inte att älska alla, det vet jag redan. En del älskar du, andra står du ut med, och ytterligare andra kommer du inte att vilja ha med att göra. Det är det vi väljer i ett hus där alla inte är likadana.

– Men jag ser det som en utmaning. Det ska bli roligt.

Lisbeth nickar tveklöst medhåll.

Text: Karin Tufvesson
Foto: Stefan Edetoft

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-04-17
senioren-nr-3
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 3 / 2020. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.