Redaktionen | Flytta till boende

Nu ska det minsann gå undan!

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-03-11

Först tog det hela hösten att få ett beslut. Biståndshandläggaren skulle bara prata en gång till med hemtjänst, skulle bara ta det en vända till med dagverksamheten, skulle bara göra några till återkopplingar och fylla i ännu några papper innan hon kunde lägga fram ärendet för sina chefer som skulle fatta ett beslut.

Det blev ett ja till slut, men sedan tog det ytterligare tre månader att vänta in en plats på ett omsorgsboende för mamma. Det här är ju ingenting man egentligen ens vill, att ens mamma ska flytta till ett boende. Men nöden har ingen lag när man inte klarar sig på egen hand längre. Ingen aning om hur det här kommer att gå, det enda som står klart är att det kommer att bli en stor omställning för mamma. Och för oss som står bredvid.

Fick ett sms förra fredagen, när jag var på sportlov i fjällen. ”Det gäller en plats för din mamma”. Senast tre dagar senare skulle man bestämma om man ville tacka ja till platsen.

Jag som inte ens talat om för mamma än att det här är på gång! Jag har inte velat skapa oro i onödan. När man inte vet om det ska hända om en månad eller två eller kanske om ett halvår, vill man inte dra upp det och kanske väcka upp en oro i onödan och alldeles för tidigt. Hon gillar egentligen inte förändringar, mamma, det är sen gammalt. Hon blir lätt orolig också, även det är väl sen gammalt men mer nu sen kaos slagit rot i hennes inre.

Åkte till omsorgsboendet på måndagen när jag var tillbaka i stan och fick träffa en enhetschef. Hon var snäll och lyssnade tålmodigt på mitt oroliga pladder om hur jag inte sagt det här till mamma än och hur jag bäst skulle lägga fram det för henne, skulle jag säga si eller skulle jag säga så, vad trodde hon?

”Jag hoppas det här blir bra för mamma”, sa jag med en klump i halsen och såg mig om i det kala rummet. ”Det BLIR bra”, sa hon. Hennes blick var fast och trygg och jag ville nästan kasta mig i hennes knä en stund.

”Men då börjar vi göra i ordning rummet åt mamma här den här helgen, och så kanske vi väntar till nästa helg med flytten”, sa jag. ”Det går säkert bra”, sa hon. Men hon var nyanställd och hade inte allt helt klart för sig. Nästa dag fick jag ett meddelande från henne: ”Jag sa fel igår när det gällde inflyttningen, din mamma MÅSTE vara inflyttad senast på tisdag”.

Det handlar om pengar förstås. Den kommunala pengen gäller per boende och dygn, mamma måste komma på plats så snart det bara går annars rullar kronorna iväg…

Så mitt i all oro över hur det här ska gå, samtidigt som det någonstans därinne finns en lättnad över att mamma ska få ordentlig tillsyn nu, kom stressen som en extra bonus. Jag måste säga det till mamma. Vi måste ta dit hennes grejer, märka alla hennes kläder, hänga upp gardiner och tavlor och hela tiden måste vi se lugna ut för att inte oroa henne.

Önskar jag kunde säga som biståndshandläggaren. Att jag bara vill ta det en vända till först.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-03-11
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.