Staffan Heimerson: En krigskorre bland olivträden

Tidigare var Staffan Heimerson alltid ute i världen och bevakade krig och stora händelser. Har man varit korrespondent i tretton länder på fem olika kontinenter har man sett en hel del. Numera är basen Provence och livet betydligt lugnare.

Nyligen körde Staffan och hans fru Marianne Pihl ända nerifrån Provence och upp genom Europa hela vägen till Lofoten i norra Norge. Och sen tillbaka igen.

Mest är det Staffan som kör. Han älskar att köra på vägarna i Europa, den kontinent han kan så gott som utan och innan men som fortfarande fascinerar honom.

Staffan Heimersons kärkeksförklaring till Europa

Så till den grad att hans senaste bok Oj, oj, Europa! (Lind & Co) är en slags kärleksförklaring till denna kontinent där enligt Staffan ”allt är för mycket”.

Alla dessa olika språk, nationer, gränser, maträtter, spritdrycker, religioner och traditioner. Det går helt enkelt inte att hålla reda på allt.

På sina senare resor i Europa kan Staffan också bara konstatera att det är mycket som ändrats sedan han som ung och hungrig gav sig ner på kontinenten för att jaga de bästa tidningsknäcken.

Det var 50-talets senare halva och han och hans jämnåriga kollegor tog intryck av Pär Rådström och Stig Claesson som båda skrivit om hur de byggde järnvägar i Jugoslavien efter kriget.

”Det fanns i våra unga skallar bara en tanke: det var UT vi ville.”

De ville ha bra storys och de ville ha mittuppslaget i tidningen.

Staffan Hemerson ville bli korre i Kiev

Egentligen är det väl det han fortfarande vill. Flera gånger – första gången redan innan kriget i Ukraina bröt ut – har han föreslagit för uppdragsgivare att det behövs en korrespondent i Kiev och att han kandiderar till posten.

Men förgäves.

Dels finns det ett arbetsgivaransvar, dels fyller Staffan faktiskt 90 i november.

– Ja, man är ju inte 88 längre, konstaterar han.

Och det är inte heller 88 han skulle vilja vara. Eller ens 80 eller 70.

– Tjugoåtta var en bra ålder. Och så vill jag vara som han här, säger han och pekar på en sida i Financial Times där en av journalisterna under sin bildbyline kallar sig för ”citizen of nowhere” (medborgare av ingenstans).

Att höra hemma överallt och ingenstans, det är drömmen för den som alltid vill vara där det händer och sedan förmedla det till andra.

Fick Stora Journalistpriset 1995

Vilket Staffan gjort med bravur i många, många år. Främst för Aftonbladet som han blev knuten till redan 1963 och bland annat varit Asienkorrespondent för.

Han har också arbetat för Sveriges Radio där han var med och startade God morgon, världen! i P1 1986.

1995 fick han Stora Journalistpriset i radioklassen för sin rapportering från krigen i forna Jugoslavien.

Det går inte att räkna upp allt Staffan gjort, karriären har minst sagt varit lång och brokig.

Dags för krigskorren att sluta flacka runt

Som hustrun Marianne säger när något strular och hon får försöka ordna det: ”Har man bott i Islamabad klarar man det mesta”.

När Staffan fyllde 65 insåg han att han faktiskt aldrig hade bott någonstans.

– Vi funderade en hel del på var vi ville slå oss ner när jag skulle sluta flacka runt. Vi tänkte på många olika platser, men till slut föll valet på något så banalt som Provence.

Huset de förälskade sig i ligger i byn Montauroux en timme från Nice en bit upp i bergen och är en riktig pärla som ligger inbäddad i lummig grönska.

– Vi kallar stället för Villa Dallas på grund av poolen. Alltid retar det någon, säger Staffan. Och vi har aldrig ångrat en sekund att vi flyttade hit. Det är ett bra ställe att få lugn och ro för den som är lite rastlös. Det vackra landskapet är en faktor och att det sedan finns hur mycket goda råvaror som helst är inte heller någon nackdel. Barn och barnbarn tycker också att det är trevligt att komma hit och hälsa på ibland.

Vi kallar stället för Villa Dallas på grund av poolen. Alltid retar det någon

Fast de kunde gärna komma lite oftare, tycker han.

Gillar att åka till marknaden och handla

Titt som tätt åker han till marknaden och handlar. Det roar honom mer än att åka till den vanliga mataffären och köpa tvättmedel och annat ”tråkigt”.

Vägarna hit upp till byn är slingriga och smala. Det gäller att ha fart i uppförsbackarna och samtidigt vara beredd på att eventuellt få möte och snabbt kunna hålla åt sidan.

Staffan manövrerar vant bilen när vi åker mot den lilla staden Fayence där det är marknad idag.

På marknaden trängs handlarna med varandra i de många stånden. Här säljs frukt och grönt, oliver, tvålar, hantverk, godsaker och även kläder och prylar. Ett myller av folk går runt och tittar.

– Staffan Heimerson!

Ett svenskt par har fått syn på Staffan och kommer fram och vill språka. De har varit och ätit på en av de restauranger han tipsat om i Rivieranytt, en tidning för svenskar som bor här. Staffan skriver krogrecensioner i varje nummer.

– Ja, visst var den bra, säger Staffan glatt.

Har fortfarande fem stadiga reporter-uppdrag

Krogrecensionerna är ett av fem stadiga uppdrag han fortfarande har. Kanske det roligaste, tycker han själv. Sedan skriver han regelbundet på Expressens kultursida.

– En gangsterreporter som ska försöka skriva fint på kultursidan, kan du tänka dig!

Utöver det är han kåsör i Epoch Times, skriver dödsrunor i tidningen Fokus och medverkar i Cirkulära Notiser, en tidning för cirkusfantaster.

– Jag är nämligen en av 48 ledamöter i Akademien för Cirkuskonstens bevarande. Den äldste ledamoten, lägger han till.

Tävlar med katten Kaxe om att överleva längst

Cirkus och opera är förutom mat kanske hans största intressen i livet. Och så att skriva förstås. Varje morgon är det han som går upp först.

– Då är det bara jag och katten Kaxe. Han och jag tävlar om att överleva längst nu för tiden. Min morgonfrukost är en stor ritual. Jag går upp halv sju, Kaxe får mat, kaffekokaren sätts i gång. Sen dukar jag upp det som finns efter säsong. Just nu är det fikon, druvor och plommon. Sedan väcker jag Marianne och vi äter frukost på terrassen.

Efter det går han in i arbetsrummet som ligger alldeles intill och skriver. På en artikel, ett kåseri eller kanske en bok. Alltid är det något på gång.

– Jag skriver bättre än någonsin i mitt liv nu. Men jag är ingen snabbspringande reporter längre. Och jag är enormt medveten om att allt kan ta slut – inte nästa år eller om ett halvår utan kanske till och med ikväll eller imorgon bitti. Alla mina kompisar har olika krämpor och sjukdomar.

 Jag skriver bättre än någonsin i mitt liv nu

Han säger att han tänker en hel del på döden. Fast mindre nu än i våras, när han hade dubbelsidig lunginflammation och dessutom råkade ramla nerför den branta stentrappan som leder ner till poolen. Han bröt en arm och slog sig ”gul och blå”.

– Men rädd, är jag det? Eller är man lite deprimerad ibland? Jag vet inte, det är inget jag tänker på även om jag självklart känner att döden lurar någonstans.

– Jag vill skriva en till bok och jag har faktiskt börjat på en. Men sen ibland kan jag läsa det jag skrivit och inse att vänta, det här är ju inte Hemingway. Det är inte tillräckligt bra, Staffan!

Nyfikenheten och drivet alltid där

Även någon som har närmast legendstatus kan drabbas av självtvivel.

Men drivet och nyfikenheten finns ständigt där hos Staffan. Små vardagsbekymmer är inget som bekommer honom. Egentligen inte lite större bekymmer heller.

Sparkades från Aftonbladet

Som när han fick sparken från Aftonbladet i samband med Metoo när han uttryckte sig på ett sätt som inte föll i god jord. Han tyckte att det hela var en ”samhällets masspsykos”. När han sedan skulle förklara vad han menade i en intervju i Resumé blev det etter värre och jobbet rök.

Några år senare fick han komma tillbaka som frilansande reporter. Men nu har även det tagit slut.

– Ibland får man kraft när sånt här händer också, säger Staffan.

Dedikerade boken till Aftonbladets chefredaktör

På natten efter att han fått det två minuter långa samtalet som ändade ett 55 år långt samarbete gick han upp och satte sig vid datorn.

– Jag skissade upp ett bokomslag och skrev ”Punkt. Slut?” Sen skickade jag i väg den till bokförlaget – som ville ha den. Sen började jag skriva.

Så kan det gå till när man har en skaparlust i sig som inte går att tämja. Boken kom ut 2018 och dedikerades till Aftonbladets dåvarande chefredaktör, Sofia Olsson Olsén.

Gjorde löpsedlar redan som barn

Att det skulle bli just tidningsvärlden Staffan skulle tillbringa större delen av sitt liv i märktes tidigt. Som liten satt han ofta och klippte och klistrade ihop tidningssidor och gjorde löpsedlar.

Hans pappa dog när Staffan bara var fyra år och innan han fyllt tio blev hans mamma engagerad i de vita bussarna som räddade överlevande från koncentrationslägren.

– Sen försvann mamma ner till Hamburg för att jobba med soppkök de skulle starta där. Jag blev kvar hos mormor och det var väl kanske ingen idealisk uppväxt men på ett sätt var det. Jag blev lämnad ifred och fick göra vad jag ville.

Jag var en kanonfarsa fram till skilsmässan

Själv fick Staffan tre barn i sitt första äktenskap med Aino Heimerson.

– Jag var en kanonfarsa fram till skilsmässan. Jag och barnen gick högst upp i backarna med pulkan och vi hoppade från den högsta trampolinen. Vi bodde i Spanien då och de lärde sig simma redan i tvåårsåldern. Men sen kom nya livsvillkor i och med att vi skilde oss. Då var barnen 4, 6 och 8 år och vi flyttade tillbaka till Sverige.

Barnen hälsade på honom utomlands

Barnen växte i huvudsak upp hos sin mamma men kom och hälsade på Staffan på alla hans utlandsplaceringar.

– Men visst, det hade kanske varit bättre om jag varit hemma och skjutsat till träningar. Vi har i alla fall bra kontakt idag och det har inte funnits några ”talks” mellan oss där vi ska prata ut om hur det varit. Om det beror på min feghet eller deras vet jag inte.

Staffan behöver åka ner till samhället och köpa bröd och en Financial Times. Bilen låter en del, motorn rusar. Men Staffan kör på.

På väg tillbaka hem i en ganska brant uppförsbacke ger kopplingen upp. Totalt.

En man som precis går förbi med sin hund frågar Staffan om han vill ha hjälp. Först skakar Staffan på huvudet men sedan kliver han ur bilen och låter mannen ta plats.

Mannen trycker ner kopplingen och konstaterar bara krasst det han redan slagit fast. Mort. Död. Kopplingen är stendöd.

”Det där fixar Marianne”

Den sista biten upp till Villa Dallas får bli till fots. Inte helt lätt när man snart ska fylla 90 och har dålig cirkulation i benen.

Men Staffan verkar ändå inte särskilt orolig. Varken över benen eller den döda kopplingen.

– Det där fixar Marianne, säger han lugnt.

Vid kaffet en stund senare säger Marianne att hon tycker att nästa bil ska vara automatväxlad.

Tystnad från andra sidan bordet. Staffan sväljer ner en bit croissant med sylt på.

– Det är det sista draget av manlighet. Ingen automatväxlad bil.

Punkt. Slut.

Röster om Staffan:

Jesper Heimerson, son och fotograf:

”När pappa kommer in i ett rum märks han, det är ett som är säkert! Han och mamma skilde sig när jag var i femårsåldern. Efter det hälsade vi på honom på jul- och sommarlov. Det var helg hela tiden när vi var med honom: cirkus, tivoli, gokart och bad. Full rulle och dessutom fick vi ju se många olika platser. 1972 åkte vi till honom i USA, 1975 till Beirut. Vi fick vara med om mycket och man såg ju upp till honom. Men sen gillar han country, det stod vi aldrig ut med. Men bilkörning är ett gemensamt intresse vi har.”

Herman Lindqvist, kollega och vän:
”Jag har känt Staffan sen 1967 då vi blev kollegor på Aftonbladet. Efter det har vi hållit kontakten och varit kollegor och konkurrenter, men främst kompisar. Han var min mentor i början och när jag som 24-åring fick min första tjänstebil och skulle åka ner till Prag följde han med eftersom jag aldrig kört så långt. Han är den där 100-procentiga murveln som hela tiden tänker i löp och mittuppslag. Han har det i sig fortfarande vid 90. Det imponerar på mig, liksom hans bilkörning gör.”