Berlin, en världsstad?

Staffan Heimerson tar sig fram i Berlin bland gröt-gourmeter, synd, turkar och dissidenter. Mest till fots men också bakom ratten i en Trabant.

Tove Alsterdal, en 65-årig författarinna uppvuxen i Malmö och övre Norrland, är bosatt i Berlin.
 ”Berlin”, bad jag henne när vi möttes, ”smaka på stadsnamnet och säg vad du först tänker på”.
 ”Lagrad historia”, svarade hon, ”Varje gatunamn betyder något”.
 ”Och mera ..?”
 ”Stans ungdomar klär sig precis som de vill. Hur som helst.”
I en hotellfoajé i det som till november 1989 var Östberlin, huvudstad i det kommunistiska DDR, satt jag i funderingar. STOPP, STOPP, en rättelse ­­— jag låg i funderingar. I en stad där ungdomar (alla under 42 år) klär sig precis hur som helst uppför de sig också hur som helst. Hotellet hade accepterat detta. Grannskapet var fyllt av billiga gamla kommunistlägenheter och invånarna hade hotellets lobby som sitt vardags- och arbetsrum. Om morgonen gled de runt frukostbuffén. Veganflickor hängde med huvudet, misslynta över att antalet grönsaker var litet. Ynglingarna däremot rörde till gourmet-garnerad gröt med kakor och kiwi, honung, chia, spirulina och ingefära.

Dessa människor — väletablerade Berlinbor, män och kvinnor, stadens framtid — följde det lokala modet: säckiga byxor med många fickor, skjortor med solkiga kragar, svarta luvor, svarta fleecetröjor med uppdragna hoodies. Samt — obligatoriskt vinter som sommar — oputsade kängor skonummer minimum 49. 
Till sitt yttre var de tvåbenta insamlings-containrar från Stadsmissionen. Alla följer detta uteliggarmode. Även de som promenerar på den eleganta Ku’damms trottoarer.
Framför sig i hotellobbyn hade de mobiltelefoner av sen modell, datorer med stor skärm, anteckningsblock och Montblanc-pennor. Sannolikt var de välbetalda nyckelpersoner i stabila företag med rätt att jobba hemifrån eller framgångsrika frilansande konsulter. De hade bara ett krav på arbetsmiljön de ockuperat:  ”Inga stolar och bord, tack. Kuddar, tack. Stora och mjuka. Dom kan man både sitta och ligga på”.
Så blev det. En vän, som arbetar mycket i Berlin, sa utan att röja förvåning: ”Ja, Berlin är laidback”. Bokstavligen.

Alsterdals notering om lagrad historia och att varje gatunamn betyder något finns utvecklad i Jan Mosanders resehandbok Berlin Med en guide till stadens kommunistiska och nazistiska historia. Som turistmål näst intill oslagbar. Multikulturell, en magnet för invandrare, fylld av frenesi, droger och synd. Lätt att röra sig i med U-bahn under marken och S-bahn ovan gatunivån och med två busslinjer (100 och 200) som tar en förbi ”allt man måste se”. Med bara fyra miljoner invånare är Berlin hanterbart. Jämför med Storlondon som har 16, Tokyo 36, Sao Paolo 22 och så vidare.
 Berlins symfoniker är världens bästa orkester och det finns fler än ett operahus. Stasi-museet med sina komiska apparater för kontroll över medborgarnas dagliga liv och troheten mot Lenin och Honecker genererar en motvilja mot kommunistdiktaturen för resten av livet. Nazistdiktaturen 1933–1945 är också lätt att studera även om Hitlers bunker, där han tog sitt liv, sprängdes för att inte bli en kultplats för nynazister. Men platsen finns liksom senare uppförda minnesplatser som ett makalöst gripande monument över Förintelsen, en ny synagoga och ett judiskt museum och är lätta att orientera sig till.
Några av sevärdheterna ligger på lite avstånd. Men stadens förnämliga kollektivtrafik gör det enkelt att nå dit du vill.

Det historiska Berlin med sina vackra byggnader har restaurerats och byggts upp till sin forna glans. De mörka krigsåren och det trauma den delade staden genomgick har efter murens fall blivit bränsle för något nytt och unikt. Det nya Berlin är en fascinerande blandning av det gamla och pampiga, sorgliga krigsminnen och livsglädje. Här finns några av världens mest kända museer, universitet och staden står värd för ett av de mest populära maratonloppen.
En ö i floden Spree mitt i stan har den tätaste koncentration av museer i världen: bysten av världens vackraste kvinna, Nefertite, finns i Neues Museum. Vandra längs floden och vid en kanal finner ni platsen där kroppen efter den mördade Rosa Luxemburg hittades. Överkurs är väl att i stadens utkant bese Marlene Dietrichs grav. Men Tiergarten är stor, grön och vild, Riksdagshuset stiligt och tv-tornet vid Alexanderplatz minner om DDR-eran. 

Polisbilarna kör gärna med påslagna sirener. Det ger Berlin en ljudkuliss av New York. Husväggar och brofästen är som i London fullklottrade. Guide Michelin delar ut allt fler stjärnor till Berlins krogar. Dock är fortfarande curry-wurst stadens matsignum och den smakar alls inte illa. Varje kvarter har minst två Döner kebab och en slarvig pizzeria; båda bör undvikas. Men nyfiken blev jag när jag i ett restaurangfönster läste: ”We serve the best bad food in Berlin” (vi serverar den bästa dåliga maten i Berlin). Nästan alla Berlins matställen har usel, ofta elak, servering.
Två iakttagelser sammanfattar Berlins komp­licerade själ och rotlöshet och dess nya puls: mångkulturen och ungdomligheten.
 
Är allt detta – och detta är nyckelfrågan – tillräckligt för att utnämna Berlin till en ny världsstad? 
Världsstad är en stad som spelar en avgörande roll i världen vad gäller kultur och ekonomi. Ekonomin präglas av bankpalats och revisionsbyråer. Kulturlivet av teaterlokaler och gallerier. Men det räcker inte som kriterier. Det är pulsslagen som räknas. Det är nattens hemligheter. Jazz och mode är lika viktiga som Wagner och Mann. Det är hudfärger och antalet talade vardagsspråk. Det ska vara en magnet för den begåvade men lika mycket för den aparte.
Oomtvistliga världsstäder är bara London, New York och Paris. 
Och naturligtvis Berlin. Nästan framme. De onda gamla epokerna finns knappt kvar ens som dimma i historien.  

I dagens Berlin finns i stället regering och riksdag, statliga departement, internationella koncerner, börsen, universitet, forskning och internationella organisationer. Och ännu viktigare: etniska grupper av alla de slag söker sig dit. Det är samlingsplatsen för Rysslands dissidenter; änkan efter Vladimir Putins mest namnkunnige opponent Aleksej Navalnyj finns där som en hoppets moder. Stadsdelen Kreuzberg är Turkiets fjärde största stad. Staden vårdar sitt syndiga rykte från tjugotalets Weimarrepubliken med Christopher Isherwoods skildringar av den homosexuella världen och då Billy Wilder, en polsk jude som skulle bli en av Hollywoods främsta regissörer, försörjde sig med att mot pengar dansa med damer. 
Sålunda blir det naturligt att i den borgerliga stadsdelen Charlottenburg ogenerat numera hålls en Venus Erotikmesse med utbud av porrstjärnor, piskor och sexrobotar. 32 000 betalande besökare och 270 utställare från 40 länder. 

Jag såg affischerna och tänkte: ”Så typiskt! Men världsstad?
Denna harmlöshet utspelas samtidigt som hotet mot demokratin växer. Partiet Alternative für Deutchland är en amalgam mellan nostalgisk DDR-romantik och nynazistisk exhibitionism framvuxen i de dystrare delarna av gamla Östtyskland men snabbt smittsam in i väst. I ett par generationer hade först Västtyskland, sedan det återförenade Tyskland varit en mönsterdemokrati (och Östtyskland en paria) samtidigt som arbetsmoralen var hög, exporten av bilar enorm och ekonomin ett föredöme i stabilitet. En tragedi kan vara under uppsegling.

För mig har det vid varje Berlinbesök varit oemotståndligt att söka mig ner till gränsövergången Checkpoint Charlie. Jag hade som reporter passerat den tiotals gånger under kalla krig. Den är värd ett besök även när den mera förvandlats till en Kiviks marknad.
 
Efter återföreningen var Berlin utan muren en ekonomisk belastning för Tysklands skattebetalare. Sliten, med subventionerade bostäder men utan industrier. Dess borgmästare brukade säga: ”Berlin är fattigt men sexigt”. 
 I dag kan borgmästaren stryka ordet ”fattigt”. Den är platsen för startups och har planen att bli Tysklands Silicon Valley. I spretiga tallskogar i Grünheide skådade jag den moderna teknikens seger: låga, gråa byggnader med Teslas T-logga, Elon Musks fabrik stor som 1 700 fotbollsplaner.
Längs Friedrichstrasse vid Checkpoint Charlie snappade jag i höger ögonvrå upp reklamskylten: TRABI-SAFARI.
Trabi? Måste väl syfta på bilmärket Trabant. Och safari? Utflykt av något slag, va?
Mina ögon panorerade. Trehundra meter bortom Checkpoint Charlie såg jag orden Trabi-Safari, en äventyrsfirma som räddat 130 gamla Trabanter undan skroten och uppehållit deras (låga) prestanda.
 ”Det är en kultbil” sa Trabantfantasten Jordi Garcia Rodriguez, en katalansk filmare. Han hyrde nu ut dem för utflykt på det gamla Östberlins gator och längs det som fanns kvar av den skamliga Muren.
 Rodriguez plockade av mig 49 euro, drog ur tanken upp den sticka som var tankmätare och kollade att bensinen skulle räcka och gav mig (utan att ens be mig visa ett körkort) en brunmurrig Trabant och ett höjt pekfinger:
 ”Den riktningen. 75 minuter. Inga dumheter. Kör inte vilse”.
 
Redan innan jag rullade ut på gatorna hade jag bilden klar: Trabant är världens genom tiderna sämsta bil. Min uppfattning behövde inte korrigeras. Karossen gnisslade. Chassiet skakade. Min Trabi skuttade och pruttade. Men det var strålande roligt, nästan triumfartat, att med hjälp av målade streck och ränder färdas längs de gamla gränserna och passera de korta avsnitt av Muren, 140 meter, som finns kvar.
Toppfarten var 100 km/tim; jag var aldrig över 55. 
Isherwood, den brittiske författaren som skrev Farväl till Berlin, grunden till musikalen och filmen Cabaret, hade beskrivit sin ungdoms Berlin på tjugotalet: ”En paradoxernas och kontrasternas stad, eländig och förförisk, sliten och förfallen men ändå vibrerande av nervös vitalitet”.
Sådan är också dagens Berlin.

Text: Staffan Heimerson