Höstmörker är filmtid. Seniorens filmrecensent Helena von Zweibergk tipsar om aktuella filmer: svensk feelgood, ett gripande ungerskt drama, en härlig dokumentär och Almodovars senaste pärla.
Det finns en skillnad mellan vad män och kvinnor gör på film. Män hanterar omvärlden och kvinnor kämpar med sig själva. Kvinnors kamp består i att bemästra sina liv, hitta sin egen röst, komma loss ur destruktiva relationer. Eller att hitta mod att bejaka sin egen röst. Man hittar inte många män i den genren. En riktig njutbar pärla i det sammanhanget är Pedro Almodovars Autofiktion. Barbara Lénnie spelar en filmregissör och manusförfattare som i samband med sin mammas död får sitt livs första riktiga ångestattack. Hon söker sig inåt; vad vill hon med kärleken till sin snygga unga man som är strippa och brandman? Hur är det med vänskaper och kreativitet?
Plötsligt hittar hon lusten att formulera en berättelse. Parallellt med hennes utveckling finns en sidohistoria om en manlig regissör där kreativitetens ego prioriteras över kärleken till hans unga man och vännernas hemligheter. Historien liksom gömmer en ask i en annan ask och sägs vara väldigt personlig för den spanska regissören – hur mycket kan en konstnär utnyttja sina närmaste i sina verk?
Det finns ingen direkt märkvärdig poäng med just det perspektivet. Det som gör filmen till ett måste är den utsökta scenografin, bilderna, kostymen, personligheterna. Få regissörer ger ett sådant personligt och lustfyllt avtryck. Det finns en serie porträtt av olika relationer här som är helt utsökta enheter.
En svensk variant av kvinna som kämpar med att hitta sin plats på jorden är Resan till Piemonte. Till en början kändes upplägget välbekant, äldre kvinnor reser till varmare länder där mat och trevligare män än hemma väntar. Och lite så är det här kanske.
Helena Bergström reser med tre vänner, Kajsa Ernst, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman, till italienska Piemonte där Helena Bergströms roll har ärvt en olivlund efter sin bror. Väl på plats börjar de nyblivna pensionärerna undra om de helt enkelt inte ska slå sig ner i solen med den vackra utsikten. Det visar sig dock att det lurar vit tryffel i marken, som grannarna tycker tillhör dem, vilket leder till en bitter kamp.
Det finns något befriande oglamoröst över filmen, mer på riktigt än vad som är vanligt i feelgoodgenren. Regissören och manusförfattaren Alexandra-Therese Keining hittar något eget, trots välbekanta spår.
Gripande från Ungern
Djupt gripande är den ungerska filmen Orphan av den tidigare Oscarsnominerade regissören Laszlo Nemes. Den utspelas i Budapest 1957 och handlar om en tolvårig judisk pojke som fyllt tomrummet efter en saknad pappa med idealiserade föreställningar och som tvingas inse att verkligheten är något annat.
Dramatiskt och otäckt om tiden efter det brutalt nedslagna ungerska upproret i Ungern. Också en oerhört fin och komplex skildring av en arg ung son och hans lite sliriga, men ändå kärleksfulla mamma. Se den!
Missa inte!
Om ni ännu inte sett Dance Around the Self, dokumentären om Siri Hustvedt, gör det! Älskar hennes tankar om varandet.
Text: Helena von Zweibergk
Fler aktuella och utvalda kulturtips hittar du nedan.
