Agneta Pleijel om livets minnen

Varför fastnar vissa ögonblick i vårt minne och andra inte? Minnen blir till en kortlek med glimtar ur livet. Agneta Pleijel har i sin senaste bok bläddrat i sin egen kortlek av minnen från barndomens somrar. Då när tiden var oändlig.

Att skriva hjälper minnet på traven, tycker Agneta Pleijel. Ju mer hon skriver, desto mer minns hon. Arbetet med hennes mycket uppskattade trilogi om sitt eget liv som bestod av böckerna Spådomen, Doften av en man och Sniglar och snö gjorde att hon fick djupdyka bland minnen, få upp dem till ytan och sedan ner på pappret.

Många hörde av sig till henne när de läst böckerna och ville berätta att de kände igen sig i så mycket. Trots att det var sitt eget liv Agneta skrivit om. Men det hon får fram när hon beskriver sitt eget liv och sina egna minnen av den hon en gång var är något allmängiltigt som vi alla kan känna igen oss i. Något om hur det är att vara människa.

– Jag sa det till mina elever på DI också en gång i tiden, att skriv, så minns ni! Att skriva är ett fantastiskt hjälpmedel för minnet. Jag har fått syn på saker i mitt liv tack vare skrivandet, säger Agneta.

Både en yttre och inre plats

I sin senaste bok Brandholmssund – Texter 2010–2026 skriver Agneta Pleijel om en för henne mycket viktig plats på jorden: mormors och morfars hus vid Mälaren där hon tillbringade sin barndoms somrar tillsammans med systrar och kusiner. Det hon målar upp är såväl en plats som ett inre landskap.

– Det var oerhört fritt hos mormor och morfar och vi lekte mycket. Jag hade min bästis Ulla som var lika gammal som jag, fast mycket mindre till växten. Och så fanns grannfamiljen Krantz där. Farbror Krantz skötte den stora trädgården och fru Krantz mjölkade kossorna. Hon var så trevlig och ville gärna ha sällskap.

Det fanns stunder i Brandholmssund som brände sig fast i Agnetas minne. Varför just de gjorde det och andra inte, vet hon inte. Ett av de här fastetsade minnena är när hon sitter på trappan hos familjen Krantz. Det dricks kaffe på fat, fru Krantz och hennes dotter har kaffefatet vilandes på tre fingrar och varsin sockerbit i munnen. Det duggregnar och kisar man kan man se en regnbåge.

”Stunden på trappan är ett av de ögonblick som brändes in i mig och blev kvar. Man har bilder av det slaget som stannar kvar. De hänger inte alltid ihop men de finns, och är i själva verket livet: en kortlek som man bläddrar i, skimrande bilder av ögonblick.”

Världens längsta skilsmässa

Samtidigt som somrarna fylldes av lek vid huset vid Mälaren pågick Agnetas föräldrars skilsmässa. Under flera år, kanske världens längsta skilsmässa, som hon själv säger.

– Deras äktenskap och senare skilsmässa var det som påverkade mig mest av allt under min uppväxt och ungdom. De hade svårt att kommunicera med varandra och jag fick ofta vara budbärare mellan dem. Det pågick under många, många år.

Redan som mycket ung ville Agneta alltid veta sanningen om vad som pågick mellan människor. Hon iakttog och försökte förstå, men några svar gavs aldrig.

”Man fick fundera och lägga ihop. Det har jag gjort hela livet”, skriver hon i Brandholmssund.

Saknar hon sina föräldrar?

– Både och. Jag skulle gärna träffa dem igen. Jag skulle vilja fråga dem om min uppväxt och vem jag var då. Jag tyckte väldigt mycket om min pappa, samtidigt som han var falsk och bedrog min mamma. Det skulle jag vilja fråga honom om, varför han gjorde det.

– Inledningsvis var jag närmare honom, senare kom jag närmare min mamma. Hon var översättare och förstod mer av det jag höll på med, mitt skrivande. Men från början var hon pianist men mådde dåligt av att uppträda så det blev inget med den karriären. Jag kände alltid att hon egentligen hade velat något annat i sitt liv, något mer.

Mirakelsamtal med mamman

I flera av sina böcker har Agneta beskrivit det sista mötet mellan hennes föräldrar som hon själv var med och bevittnade och som hon kallar för ett av sitt livs ”mirakel”. Hennes pappa var svårt sjuk och låg på sjukhus och ville plötsligt, många år efter att de slutligen hade skilts åt, träffa Agnetas mamma.

Men i stället fick hon se en ömhet och förståelse mellan sina föräldrar som gav henne tröst.

Agneta följde med sin mamma dit. Hon var lite rädd att mamman skulle säga något dräpande till pappan. Men i stället fick hon se en ömhet och förståelse mellan sina föräldrar som gav henne tröst. Hon förstod att det trots allt funnits en grundkärlek dem emellan.

Ett annat av hennes livs mirakel är ett sista samtal på telefon hon hade med sin mamma.

– Jag hade ett underbart sista samtal med henne på telefon, hon dog sen på natten. Hon sa att hon inte ville leva utan mig. Att hon sa de orden, det betydde så mycket för mig. Om jag ska skriva igen är det två saker jag skulle vilja skriva om: min mamma och så den här situationen jag har hamnat i, att vara handikappad.

Svårt sjuk efter fästingbett

Hon har två tunga sjukdomsperioder bakom sig. 2019 fick hon hjärnhinneinflammation efter ett fästingbett och var så sjuk att hon blev medvetslös och hamnade i respirator.

– Länge trodde jag att jag hade förlorat mitt språk vilket hade varit slutet för mig som författare. Men jag fick tillbaka det och det är jag oändligt glad över. Men jag kan inte skriva på dator längre och det är svårt att skriva för hand också. Eva Gedin från Norstedts var här när jag gjorde klart Brandholmssund. Jag dikterade för henne. Det kom andra ord då, nästan som om jag komponerade orden.

2023 drabbades hon av en stroke och det är efter den hon sitter i rullstol. Att hon ändå kommit tillbaka så pass bra tackar hon sin man, journalisten och författaren Maciej Zaremba, för. Han har peppat henne och hjälpt henne att göra sin rehab.

– Att jag kan vara här på vårt sommarställe på Yxlan är tack vare honom. Och det var han som väldigt gärna ville att jag skulle träna. Tack vare honom har jag blivit stark i armarna med hjälp av hantlar och annat. Allt har varit så oväntat. Man tänker inte att man ska bli sjuk.

Kan gå – i drömmarna

I drömmarna om nätterna kan hon alltid gå. Men sen drabbar verkligheten henne varje morgon.

– Men att kunna läsa är en välsignelse. Jag läser mycket nu. Den här sommaren har jag läst Shakespeares alla pjäser. De är fantastiska. Man får en känsla av hur 1500-talets publik levde. Hamlet är fantastisk, En midsommarnattsdröm också.

Skrivandet har varit det mest konstanta i Agnetas liv.

Skrivandet har varit det mest konstanta i Agnetas liv. Det har tagit henne igenom både separationer och sjukdomsperioder.

– Jag har velat försöka ta reda på vem jag själv är och vem jag har varit. Jag tror att det är bra att man inte riktigt vet det. Man ska inte ha för bestämda svar på allting. Det tar bort nyfikenheten.

Hon har också börjat läsa om sina egna böcker, vilket hon inte gjort på många år.

– Ibland kan jag känna att ”tänk att jag visste det redan då” när jag läser något jag skrivit för länge sedan. Man kommer ihåg vem man var i olika skeden i livet.

Tackar P O Enquist

Att hon blev författare har hon lite vännen P O Enquist att tacka för. Agneta hade mitt i livet sagt upp sig från sitt jobb som kulturchef på Aftonbladet och åkt till Sigtunastiftelsen för att skriva. Vad visste hon inte riktigt men skrev gjorde hon. Men att bli författare kändes så fint och ouppnåeligt.

– Jag lät P O titta på det jag skrivit och han sa att han tyckte att det var bra. Men jag förstår inte riktigt vad det är jag har skrivit, sa jag. Inte jag heller, sa P O då, men bra är det.

Det kom att bli debuten, diktsamlingen Änglar, dvärgar. Agneta beskriver skrivprocessen som närmast en ”eruption”. Ord som kom, som vällde fram.

– Det var förlaget som kallade det dikter, själv visste jag inte riktigt vad det var jag skrivit.

Många böcker har det blivit sedan dess. Många priser och utmärkelser också. Ändå tycker Agneta att det fortfarande kan vara lite svårt att förstå att hon är författare. Det där ouppnåeliga hon drömde om en gång.

Kortleken av minnesbilder flimrar förbi ibland, som dem hon beskriver i Brandholmssund. När bästisen Ulla ska flytta i väg med sin mamma står de två flickorna en sista kväll under klarbärsträden. Agneta säger att de ska ses igen men Ulla svarar bara: ”Vi får se.”

”Sen kommer taxin och de kliver in. Hela Brandholmssund är borta och allt som hände med Ulla. Jag känner mig lite snopen men det är som det är. Om man ska ses mera vet man aldrig. Ingen av oss vet ännu att livet är ett enda skiljande åt.”