För Merete Mazzarella är åldrandet spännande. En resa i kropp, själ, förr och nu. Men också insikter om att vissa önskningar inte kommer att uppfyllas.
–Ja livet förändras, men om man har tur förändras det väldigt långsamt. Det blir annorlunda med åren, men jag tycker att mitt liv inte i något avseende har blivit sämre sedan jag var 60.
Så säger den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella, 80, som nu i sin nya bok I skrivande stund (Schildts och Söderströms) återkommer till åldrandet. Ett ämne som hon skrivit om flera gånger tidigare i sina böcker. Där möts alla de teman hon är så intresserad av. Som kroppen, själen, minnet, samhället, tidsandan, skillnaden mellan förr och nu.
Boken har formen av en dagbok som sträcker sig över ett år. Den här gången från november 2023.
– Jag är fortfarande nyfiken på det här med att bli äldre – jag ser det som något existentiellt, som en resa. Men jag skriver inte bara för äldre människor utan också för de yngre. De måste förstå att det där med att vara gammal inte är en identitet. Man är ju ändå fortfarande så mycket annat. Också. Någonstans tycker jag faktiskt att det är lite egendomligt att en del människor över 65 bara vill umgås med andra över 65, säger hon när vi ses över en kopp kaffe under ett av hennes besök i Stockholm.
Så med sin nyfikenhet noterar hon de förändringar som åldrandet trots allt medfört i hennes liv, till exempel att hon numera vill sitta ner för att byta pampuscher, att hon vill ha sittplatser i matbutiker, varuhus, teaterfoajéer och museer och att hon alltid håller i räcket i trappan. Och ja, hon har slutat förställa sig. Hon tackar inte nej till stöd när det erbjuds.
Har fått artros
Hon besväras av artros, har blivit långsammare men hon är glad över att hon fortfarande kan gå.
– Men i övrigt tycker jag inte att det är särskilt besvärligt att bli äldre. Det beror i stor utsträckning på att jag fortfarande kan göra det jag tycker är viktigt och det jag vill göra. Men det kan ju bero på att jag aldrig velat göra särskilt våldsamma ting. Min bekvämlighetszon har alltid varit ganska begränsad.
Det viktiga är att skriva, resa, träffa vänner, följa det som händer i världen – och mycket annat.
– Men visst, på något sätt är man alltid beredd på att vad som helst kan hända. Om min man är borta längre än planerat så ringer jag. Det skulle jag inte ha gjort för tio år sedan. Och om jag läser om något bygge som ska bli klart om tre år tänker jag nå, det kan jag ta med ro, det behöver jag inte ta till mig helt ut.
”Livets november”
Hon citerar med gillande idéhistorikern Sven-Erik Liedmans beskrivning av åldrandet som ”livets november”, en månad som betraktad från maj eller juni ses som vidrig – men som när den väl infinner sig kan ge fina nyanser i gråheten.
Att hennes liv inte i något avseende blivit sämre, som hon uttrycker saken, beror nog inte minst på att hon efter två mindre lyckliga äktenskap har det så bra i sitt tredje, med filosofiprofessorn Lars Hertzberg. Det nära nog skimrar om hennes prosa när hon då och då nämner honom i sin bok, alltid bara som L.
Han var 66 och hon 64 när de blev ett par för sexton år sedan. I boken beskriver hon deras år tillsammans som de bästa i hennes liv.
Vi har det bra, du och jag.
Hon berättar om deras dagliga rutiner, om hur de har för vana att varje dag gå nedför trapporna från fjärde våningen i hemmet i Helsingfors till bottenvåningen för att sedan raskt gå uppför trapporna till husets sjunde våning, om deras nästan dagliga simturer, framför allt vid sommarvistet i Ekenäs, om hur de tillsammans övar balansen genom att stå på ett ben sida vid sida framför ett fönster (eftersom de vill ha utsikt under övningen), om hur han varje dag bjuder henne kaffe på sängen. Och om hur han läser högt för henne, allt från Gösta Berlings saga över Knausgårds Min kamp till Tolstojs Krig och fred till och med två gånger.
”Vi vet att vi är gamla, min man L. och jag”, konstaterar Merete Mazzarella i sin bok. ”Så gott som varje dag säger någondera av oss: ’Vi har det bra, du och jag.’ Vi säger det för att det är sant, men också för att vi förstår att det inte är en självklarhet att ha det bra. Snarare är det en självklarhet att något svårt förestår förr eller senare.”
– Den stora ångesten är ju att tänka på att en av oss kommer att dö före den andre. Vi brukar tala om det. Vem av oss skulle klara sig bättre? Min man tror jag.
Belyser stort och smått
I denna bok, liksom i de flesta av sina böcker, belyser och resonerar Merete Mazzarella kring det stora livet och det lilla livet, omvärlden och privatlivet. Förfäran över krig i Ukraina följs av glädje över de första vitsipporna eller en utställning på Atheneum om arvet efter impressionismen med färg och ljus, sol och livsglädje. Ömsinta funderingar kring generation X, Y och Z följs av förundran över att Åsa Linderborg, Nina Björk och Ann Heberlein våndas över förlorad skönhet.
Hon konstaterar att nutida barn inte behöver vänta och lyssna och att de kanske därmed går miste om något. Hon är på Facebook men gör klart att hon inte tar selfies och inte använder emojier.
Jag har i alltför hög grad velat undvika förändring.
Merete Mazzarella har sysslat med litteratur i hela sitt liv och slutade sin karriär som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. I skrivande stund är hennes 34:e bok.
– Jag tänker på mitt skrivande som en muntlig form av berättande, ett resonerande, en inbjudan till samtal. Det finns egentligen inga allmängiltiga svar på de frågor jag ställer i mina böcker. Var och en kan besvara dem själv. Det händer att folk kommer fram till mig och tackar för en bok och säger att det känns som om de varit med om ett samtal. Det är det finaste, då blir jag väldigt glad.
Ny bok på gång
Men nu, 80 år gammal, säger Merete Mazzarella att det kanske hade varit roligt att ha provat på något annat yrke också.
– Jag tycker att mitt liv är bra som det är men att jag som vuxen i alltför hög grad har velat undvika förändring. Jag hade gärna studerat antropologi och jag hade gärna gjort något inom politiken, sitta i riksdagen någon termin, för att se hur beslut och kompromisser görs.
Hon har inte överraskande en ny bok på gång, om biografier.
– Jag har valt elva biografier att presentera och resonera kring, från Voltaire över Anna Karin Palms biografi över sin mamma till en biografi över Mannerheim. Rolig läsning, böcker jag tycker om.
Text: Kurt Mälarstedt
