Konst ska ge anledning till eftertanke, skriver Seniorens krönikor Sverker Olofsson. Själv blir han tankfull av Britta Marakatt-Labbas fascinerande konstverk.
Jag har inte många konstverk i mitt hem, men många bilder som är viktiga för mig. De berör mig på ett personligt plan. Bilder som min hustru har gjort kan jag aldrig se mig mätt på, inte heller min dotters. Min kompis har en plats på väggen. Ett av de sista massaarken med stämpeln ”WHITE HORSE” från nedlagda Hörneforsfabriken har jag ramat in och några utmärkelser. Mitt liv hänger på väggarna brukar jag tänka.
Så går tankarna när jag åker mot Granö i Västerbottens inland. Granö där grönskan idag är intensivare än någon annanstans och där Umeälvens alla blå nyanser ger sig tillkänna där den flyter under den gamla hängbron i byn.
Jag ska besöka ett gäng konstnärer som under en vecka har samlats i Granö för att resonera och dela erfarenheter. Jag möter åtta erfarna urfolkskonstnärer från hela det arktiska området. Där sitter Gunvor Guttorm och jobbar med sina smala björkrötter. Gunvor är professor och expert på kulturella uttryck i urfolkssamhällen. Textilkonstnärinnan Hilde Hauan Johnsen från Norge kokar ett färgbad och Anna Hoover som tillhör folkgruppen Aleuter från Antarktis fäster sina glaspärlor i vackra mönster.
Ändå är det Britta Marakatt-Labba som tar min uppmärksamhet. Jag har träffat henne tidigare och har lärt mig att hon är en intensiv person. Vänlig och intresserad av andra, men intensiv. Att möta henne väcker frågan: ”Hur är det möjligt?” Hon är kvinna, hon är same och broderi är hennes konstform. Förmodligen inte mycket att komma med om man som ny konstnär vill in i salongerna. Ändå är hon idag förmodligen Sveriges mest framstående konstnär.
Lägg till det att större delen av hennes konst skapas i hemmet i Övre Soppero. Tänk er rätt många mil norr om Kiruna och inte så långt från Karesuando. Där skapas konst som gjort henne eftertraktad över hela världen. Kan just platsen vara hemligheten?
Hennes meritlista kan göra mig yr.
Att läsa hennes meritlista kan göra mig yr. Hennes konstverk Historjá har utsetts till ett av de 100 bästa konstverken i världen under 2000-talet. Medaljer, hedersdoktorat, utställningar runt världen och priser.
Hur är det möjligt? Jag tror att hennes broderier är så mycket mer än vackra bilder. De säger något och de vill något. De slår nerifrån, som man brukar säga. De pekar på orättvisor och kräver förändring. Konst som en del i samhällsdebatten.
Britta Marakatt-Labba pratar gärna om alla samiska berättelser som hon har fått från sin mamma. Förstår man berättelserna och den symbolik som finns där förstår man också att samisk kultur är politisk och framåtsyftande, menar hon. Ett av målen med mötet i Granö är också att man ska prata om hållbarhet och klimatförändringar och alla de ingrepp som pågår i arktiska landskap och samhällen. Det handlar helt enkelt om urfolkens framtid.
Britta Marakatt-Labbas hyllade konstverk Historjá är en 24 meter lång historielektion. Enormt detaljrik och omöjlig att ta in vid ett kort besök. Ett annat av hennes broderier heter Kråkorna och är en av hennes mest politiska bilder. Den är omöjlig att släppa. Den säger så mycket om hur Marakatt-Labba uppfattar sitt folks historia. Kråkorna som landar och blir till överhet och slår till mot samer och miljöaktivister som protesterade mot utbyggnaden av Altaälven i slutat av 1970-talet.
Så ska det var med konst. Den ska ge anledning till eftertanke. Man ska fastna för bilderna, fastna för det lilla där hemma och det stora som kan påverka världen.
