Att bli förälder till sina föräldrar
Åsikter

Att bli förälder till sina föräldrar

Publicerad 2013-06-27

Att bli mamma till sin mamma är titeln på en bok (Maj Fant, 1987) som angår mig och mamma alltmer. Visserligen är åldersgruppen 65+ friskare och aktivare än tidigare generationer och allt fler lever som i födelsedagsvisan, nästan ”uti hundrade år” men de allra äldsta behöver ändå personalintensiv hjälp och vård på grund av sjukdom eller demens. Om ens gamla föräldrar inte längre själva har förmågan att förstå sina behov byts föräldrarollerna och det blir lika viktigt som att välja rätt slags barnomsorg men omvänt; äldreomsorg. Sveriges kommuner och landsting släpper i höst ut boken Femti funderingar om äldres boende (Johanna Holm Bodin, 2012) som visar att det finns ett stort antal möjliga alternativ.

Det gäller att i god tid våga föreställa sig hur man själv vill ha det, om man drabbas av sjukdom och/eller demens. För några år sedan visades en reklamfilm från ett pensionsbolag som visade en ung person som i nästa klipp förvandlades till gammal. Att föreställa sig själv som mycket gammal, ja kanske döende kan vara ångestframkallande och något de flesta undviker på samma sätt som många undviker att föreställa sig sina föräldrars samlag och hur de själva en gång blev till.

Min mamma är 90+ och inte så allvarligt sjuk eller dement men ändå hjälplös och beroende av min och andras välvilja. Hennes barndomskamrat och äldsta väninna har flyttat till ett äldreboende för alzheimersjuka. De gamla väninnorna fick hjälp i julas, att skypea, mejla och sms:a. Datorer och internet kommer vara till stor praktisk hjälp och lindra upplevelsen av åldrandet men än så länge finns det många som inte hann lära sig eller glömt de senast inlärda.

Mamma och jag har gjort studiebesök på ett äldreboende.

– Det kan bli aktuellt när jag blir gammal, säger 90+ mamma men jag hoppas att jag bara somnar in och försvinner utan att vara till besvär.

Som före detta vårdpersonal samtalar hon i kollegial ton med personalen och konstaterar att hon skulle kunna göra mycket nytta där. Det är säkert så det kommer att se ut inom snar framtid, att pigga, friska, yngre pensionärer tar hand om de sjuka och riktigt gamla. Tills vidare, gäller filosofin ”active daily living” för min mamma vilket innebär att så länge det går, kämpar hon på med sina livsbestyr. Hon sörjer att hennes vänner är sjuka eller döda, att ingen har tid med henne och att hon inte fattar vad appar och andra digitala uttryck betyder. Depression utlöser glömska och demens så det gäller att bevara och vårda sina små nöjen; en mängd hinder kan faktiskt ställa sig i vägen för ett så enkelt nöje som att få till ett parti bridge, gestaltas i teaterpjäsen I sista minuten (Carin Mannheimer, Stadsteatern 2012). Det som hindrar kan vara alltifrån personer som inte kan spelreglerna, fysiska handikapp, upptagenhet med att vårda andra till att inte socialt accepteras i gruppen. I pjäsen framhävs att helst av allt vill vi ha vänner eller åtminstone vänskapslika relationer till de som hjälper oss. Möjligheten till vänskapslika relationer ökar om man  gör sig av med irrelevant rädsla och fördomar, visar pjäsens ”leading lady” (Yvonne Lombard) som är tillåtande, fördomsfri och till och med förlösande gentemot kommunens hemhjälp som är gay och ”kommer ut ur garderoben” Men han kan spela bridge och han blir hennes vän.

Fyrtiotalistgenerationens strävan att finna självständiga lösningar så att var och en får efter behov blir verklighet i denna pjäs. De gamla damerna flyttar ihop, stöttar varandra, delar på hyran och har turen att uppleva vänskapslika band till kommunens hemhjälp.

Att bortse från plånbok och samhällsklass går inte om man tittar på äldreboendet historiskt. Ålderdomshemmen som Ivar-Lo Johansson  (Ålderdomssverige, 1956 och Sociala fotobildboken, 1977) kritiserade på sin tid beboddes till största delen av arbetare och var en hygienisk och modern uppföljare till landsbygdens fattighus och finansierades via skattsedeln till skillnad från fattighusen som var självförsörjande, beroende av de gamlas arbete (potatisodling, sömnad, hantverk till exempel) utöver gåvor från bönderna i socknen.

För att bo i en så kallad servicelägenhet som framförallt var tänkt för tjänstemän som ville ha sina egna möbler, modernt kök, teve och så vidare krävdes att du skulle vara relativt pigg. Det är inget för den som är ensam, förvirrad, rädd och sjuk och inte kan ta reda på sig själv som Maj Fants mamma var. Övertygande förklarar hon det mänskliga behovet av både intimitet och integritet, trots sjukdom och demens. Det dagliga kvalitativa mötet med andra människor i kombination med möjligheten att dra sig tillbaka i lugn och ro till sig och sitt och det viktigaste; att få just den hjälp man behöver. Även om du är stenrik så lider du ändå av sjukdom och demens om det inte finns välutbildade och empatiska personer som kan erbjuda rätt sorts hjälp. På så sätt är vi ändå jämställda inför åldrandet. Går det att göra geriatrik, läran om ålderdomens sjukdomar till något hett och hippt?

Förskolepedagogiken och förlossningsmetoderna är välutvecklade, individanpassade och av mycket god kvalitet. Tänk om man kunde vända på den genomtänkta pedagogiken för de yngres utveckling och bli lika bra på äldres ”avveckling”. Den avslutande tiden i livet då vi återigen ”går i barndom” skulle kunna bli lika viktig. På samma sätt som vi uppmärksammar barnens kritiska utvecklingsperioder och försöker ge dem det de behöver, krävs uppmärksamhet på åldrandets perioder och avveckling av förmågor gällande inlärning, minne och kroppsfunktioner. Om svenska barnböcker, lekplatser, förskolepedagogik och papparoll går på export så kanske även de geriatriska rönen kan göra detsamma. Kan det bli lika intressant att verka som omvänd barnmorska; en dödsmorska?

Ivar Lo-Johansson hade tur. Han hade en yngre vän som hjälpte honom så att han kunde vara hemma ända till den dag då han kände på sig att det var dags och då skrev han ut en check till begravningen, lade den på skrivbordet och vandrade iväg till sjukhuset, bad om en säng och drog själv lakanet över sitt huvud och dog. Jag blir grön av avund eller snarare ser det som en utmaning till att öka samhällets kunskap om åldrandet så att vi kan hjälpa varandra att åldras och dö värdigt.

Matilda Matsson

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.