Med risk för att tala som en predikant måste jag tillstå att det är syskon, vänner och kamraters närvaro i mitt liv som betyder mest. Läs Annika Hagströms krönika nedan.
Håller du på att downsiza? Frågan gör mig lite osäker. Vad menar han? Jag tar ett djupt andetag innan jag svarar mannen vid min tomtgräns: Ja, det är precis vad jag gör. Behöver du något ska jag se efter om det finns bland papplådorna.
Det är ingen lek att byta liv efter ett halvt sekel på samma plats, ett ställe på jordens yta där man känner varenda liten plätt. Ett ställe man känner som sitt hem.
Men nu har det skett – och jag börjar inse att det finns en lättnad över att slippa ha ansvar för att vattnet inte ska frysa, att takpannorna ska orka med snön och att elektriciteten räcker till för att hålla husen vid liv. Vemod och lättnad på en gång.
– Är det inte skönt att slippa allt det där som måste fixas med hus och hem året runt. Att alltid vara beredd att rycka ut för att se att allt fungerar? frågar min kloka syster.
– Jo, så klart att det är en lättnad.
Det är som en film som pågår i mitt huvud. Bilder från det första mötet med det lilla torpet i skogen – som sedan långsamt växte och blev till ett hem. Ett barndomshem till och med för vår son som numera bor på andra sidan jordklotet. En arbetsplats för min man och en fristad för mig när jag kom hem efter tidiga morgnar och sena kvällar i stan.
As time goes by…
När jag nu sitter i mitt arbetsrum mitt i Stockholm och ser facklorna brinna utanför kyrkporten denna dag tänker jag att jag har det bättre än någonsin. Jag borde vara världens lyckligaste.
Vissa dagar kan jag känna mig så. Men det kan inte hjälpas. Insikten att det inte är materiella ting som ger lycka utan något helt annat är starkare än någonsin.
Med risk för att tala som en predikant måste jag tillstå att det är syskon, vänner och kamraters närvaro i mitt liv som betyder mest.
Människor som jag kan lita på.
En av dem som jag i dessa dagar har kontakt med är en välkänd artist som jag följt de senaste decennierna. Hon har funnits med alltsedan hon dansade fram i en gul overall i min tv och tackade Vår Herre för segern i schlagertävlingen. En sändning som sågs av stora delar av svenska folket.
Jag bestämde mig snabbt för att möta henne. Och sedan den dagen har vi följts åt dagar och nätter, i glädje och sorg. Bröllop, begravningar, festivaler.
Efter segern i den svenska schlagerfestivalen för drygt fyrtio år sedan väntade nästa tävling. Den gången i München. Jag följde med henne som en sorts storasyster. Hon var omgiven av rådgivare som ville stajla om henne både inuti och utanpå – och jag blev en sorts beskyddare som försökte få henne att få vara precis den hon var – och är.
En stark upplevelse var när denna min ”lillasyster” hade fött ett litet gossebarn på det stora sjukhuset mitt i stan. Jag köpte blommor och for till de nyblivna föräldrarna och det lilla gossebarnet. När jag kom fram till sjukhusets entré såg jag att den var helt fylld av pressfotografer och journalister.
Jag fick ta en avsides hiss upp till rummet där den nyfödde lille pojken och hans föräldrar fanns – väl övervakade. Jag satt på sängkanten intill mamman och barnet när vi kom att tala om vilket namn den lille skulle få. Mamman föreslog att han kunde få samma namn som en välkänd kompositör.
Amadeus! Jag sa att namnet betyder Älska Gud, eftersom jag läst latin i skolan, och då svarade mamman omedelbart att det passade perfekt. Och så blev det.
Den lille nyfödde är en vuxen man nu, han skriver egen musik och är till en stor glädje för sin omgivning. Hans mamma som var 16 år när hon dök upp i sin gula overall och sjöng om en främling har just fyllt 57 år och är still going.
Tänk så många minnen som dyker i sinnet bara man har mod att släppa fram dem.
Så klart är det rätt att downsiza när man uppnått mogen ålder.
Det måste finnas plats i sinnet för annat än oro för hagelstormar och snöskred.
