Insändaren är arg och oroad över att de som arbetar i vården inte kan påverka försämringen som sker.
Vilka har makten hur vården ska skötas med bästa medicinska nytta för patienten? Hisnande summor har lagts på expertgrupper och utarbetande av riktlinjer men de personer, som själva arbetar i vården, har inte tillräcklig makt för att få sina synpunkter beaktade. Om de uttalar sig kritiskt om verksamheten kan det till och med innebära en risk att bli uppsagd, ett exempel på detta är den kirurg som efter 35 års anställning nyligen fick lämna sin befattning på Karolinska sjukhuset.
Doktor Gunilla Hasselgren i TV programmet ”Fråga doktorn” fick ett brev från en upprörd tittare som beskrev hur hon fick göra allt själv då hon var inlagd på ett sjukhus, till och med städa. Varför har det blivit så i vården att man kan lägga oändligt stora kostnader på teknik och administration men inte pengar på det den är till för, patienterna. Nya datorer och journalsystem och ett otal diagnoser som ska kodas stör vården oerhört och till vilken nytta, frågade sig doktor Gunilla Hasselgren.
”Arga doktorn” på TV doktor Björn Brage låg för några år sedan på en avdelning på Danderyds sjukhus med öppna sår och chockades då han såg hur smutsigt och ostädat det var. Han slog larm men ingen brydde sig.
I en artikel i Läkartidningen skriver doktor Hanna Dahl om sjuka äldre. Det som betyder mest är trygghet. Intresserad och kompetent vårdpersonal med tid för en extra kram, detta betyder mer än att bli registrerad i ett nationellt diagnosregister.
Jag blir både arg och djupt oroad över denna negativa utveckling. De som arbetar i själva vården verkar inte kunna påverka den försämring som sker.
Vilka är det som har makten att besluta över de prioriteringar som sker och vilka kan påverka makthavarna?
Gudrun Wijk
Sjuksköterska
