Hos missionärerna i Nariokotome
Blogg

Hos missionärerna i Nariokotome

Sven Gruvstad
Publicerad 2020-01-30

Vi kör 25kilometer asfalt som sen går över i sand och grus. Efter sex mil når vi Turkanasjön. Människorna längs vägen är traditionellt klädda. Männen har en vandringsstav och de bär på en liten pall i trä. Pallen använder de både som stol och som huvudstöd när de sover. Många av männen har gevär och tjocka band med patroner runt magen. Kvinnorna har färgstarka halsband. Färgerna på halsbanden visar vilken stam de tillhör. Kvinnorna släpar med vatten och bränsle i form av ved. Männen vaktar getter och tycks mest vandra omkring.

Vackra halsband. Ja och Coca Cola förstås : )
Förutom getter ser vi en del dromedarer
Kvinnorna sliter med ved och vatten

Naturen är ökenlik med sparsam växtlighet. Termometern når 42 grader, i skuggan. Det är grymt varmt. Vi ser mycket getter. Några barn försöker sälja getmjölk i gamla Sprite och Coca cola flaskor.

Vägbeläggningen består av sand, grus och småsten. Det går bra att köra. Bättre än jag väntat. Ibland kör vi över uttorkade flodbäddar. Komplett omöjliga att passera i regntider. Men nu passerbara med fyrhjulsdriven bil. Vi tar upp en gammal dam som viftar och visar att hon måste få åka med i bilen. Hon sjunger den ena sången efter den andra för oss i bilen.

Vår sjungande lifterska, hon t.h. : )

I en liten by köper jag godisklubbor som jag delar ut till byns barn. Mycket välkommet bland barnen. Men de vuxna tittar misstänksamt på oss. Gör vi rätt att dela ut klubbor tänker jag. Vi blir ofta stoppade av någon som signalerar att de vill ha något att dricka. Vi delar ut många vattenflaskor under dagen.

Glada klubbätande barn

På sena eftermiddagen hittar vi slutligen missionärerna i Nariokotome. Det är för varmt med taktältet och det finns absolut ingen annanstans att bo. “Följ hjulspåren fem kilometer rakt västerut så ser ni deras anläggning”. Som vanligt följer vi de mest körda hjulspåren och taktiken lyckas även denna gången. Antonio, spanjor, tar väl hand om oss. Han har bott här i 30 år och berättar allt om mission stationens historia. Det började med ett flyktingläger innan biskopen av Lodwar bestämde att man skulle bygga nuvarande anläggning.

Vi, Antonio och hans missionärer

Vi njuter av stillheten på missionärernas anläggning. Här stannar vi två nätter och vilar upp oss efter tre dagars intensivt körande. Vyerna är strålande över omgivningen. Det är som vore vi i södra Spaniens karga natur.

Två engelska cyklister, Kevin och Rebecka som också fått reda på att man kan bo hos missionärerna dyker upp. Kevin har cyklat från England och Rebecka har hoppat på i Jordanien. Målet är Kapstaden. Vi är mållösa med tanke på sandvägen och värmen. Kevin räknar ut att han druckit 15liter vatten under dagen. Vetenskapligt borde det inte gå men hans kropp har på något sätt vant sig.

Kevin och Rebecka
Vilka färger
Sven Gruvstad
Publicerad 2020-01-30
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.