Sverige har flest runstenar i hela världen och ofta ligger dessa på natursköna platser. Att besöka runstenar är med andra ord ett perfekt semesternöje för den som vill kombinera historieintresset med fina naturupplevelser.
När man står framför en runsten och läser dess inskription tar man emot ett meddelande från en verklig människa som levde och kände – fast för tusen år sedan. Det var under vikingatiden, cirka år 800–1000 e.Kr., som människor började resa stenar för att hedra minnet av avlidna släktingar och vänner. De flesta följer samma mönster, ”X reste denna sten efter Y, sin far/bror/son”. Mer sällan restes runstenar till minne av kvinnor, men de finns. Det förekommer också runstenar som restes av mödrar, systrar och hustrur efter sina söner eller män. Många runstenar ger också en inblick i vikingarnas resor med omnämnanden av dödsfall ”i österled eller västerled”, vilket syftar på deras expeditioner till nuvarande Ryssland, Baltikum, England eller Frankrike.
Runor var nordbornas första alfabet
Stenarna restes nära vägar så att förbipasserande skulle se dem. Den som hade dött begravdes på gravfält nära gården de levt på. Runstenarna är således inga gravstenar.
Runor, som är en typ av bokstäver, användes i de nordiska länderna redan hundratals år innan vikingarna ristade sina stenar. Man kan säga att runor var nordbornas första alfabet och användes på vissa håll ända in på medeltiden,då skriftspråket ersattes av det latinska alfabetet vi använder än idag. Under 1100-talet slutade man att resa runstenar över sina avlidna. När Sverige kristnades började man begrava sina döda i anslutning till kyrkan i stället för i gravfält och på kyrkogården markerade man gravarna med en gravsten eller ett kors. Man kan säga att gravstenarna ersatte runstenarna.
Sveriges kanske mest berömda runsten är Rökstenen i Östergötland (signum Ög 136) som man tror restes redan på 800-talet. Det är också den längsta runinskrift som finns med sina mer än 760 tecken. Vad texten handlar om är lite av ett mysterium. Den inleds med en minnestext över en stupad son men övergår till att fyllas med mytiska referenser, gåtor och poetiska rader som tycks handla om hjältebedrifter, gudar, krig och katastrofer.
Rökstenen står idag under ett skyddande tak och på plats finns mer information om dess historia och olika tolkningar. Stenen är ett utmärkt bevis på att vikingatidens människor inte bara var krigare och bönder utan också tänkare och diktare.
Runstenarna kan vara riktiga konstverk.
Men runstenarna i sig är inte bara textbärare, de kan också vara riktiga konstverk. Runinskrifterna är ofta utsmyckade med avancerade ormslingor, djurmotiv och andra dekorativa element som anpassats efter stenens form. Runmästarna, hantverkarna som ristade in runorna, utvecklade ofta unika personliga stilar och i vissa fall är deras namn bevarade i inskrifterna.
Inget annat land har lika många runstenar som Sverige. I dag finns omkring 2 500 bevarade runstenar runt om i landet varav de flesta återfinns i Mälardalen. Den nordligaste runstenen man hittat i Sverige ligger på Frösön i Östersund.
– Flest runstenar hittar man i Uppland. Om man även inkluderar mindre fragment känner vi här runt 1 300 runstenar. Alla är dock inte bevarade utan en hel del, nästan var femte runsten, känner vi bara till genom äldre avbildningar. Många av dessa avbildades på 1600-talet men försvann under den senare delen av 1700-talet, säger Magnus Källström som är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
Många står kvar i sina ursprungliga miljöer
I Danmark finns ungefär 300 runstenar från vikingatiden. I Norge endast ett femtiotal. I Finland finns inga runstenar som man vet säkert restes under vikingatiden. Detsamma gäller Island där man inte heller har kunnat säkerställa några vikingatida runstenar. Däremot har man hittat föremål med runinskrifter i alla länder där man vet att människor från Skandinavien vistades under vikingatiden, som på de brittiska öarna och i nuvarande Turkiet.
– Den äldsta runsten som man känner till för närvarande är den som hittades i en grav vid Hole i Norge för några år sedan. Den kan ha ristats redan under det första eller andra århundradet e.Kr. Runstenar av vikingatida typ försvann nog senast någon gång i början 1100-talet men man fortsatte att rista runor på liggande gravhällar under en stor del av medeltiden. Inne i Hejde kyrka på Gotland finns det en sådan gravhäll som enligt inskriften är tillkommen så sent som 1506.
Runstenarna är på flera platser en naturlig del av landskapet. Många står kvar i sina ursprungliga miljöer – längs gamla vägar, vid gravfält eller vid gamla gårdar. Andra har flyttats till kyrkogårdar eller museer där de skyddas från väder och vind.
Ofta är platserna ganska lätta att ta sig till men om stenen står på en privat tomt ska man alltid be tomtägaren om lov. Självklart ska man också respektera förbudsskyltar och inte klampa in i hagar där det finns betande djur.
Väl framme vid stenen finns det
också lite att tänka på.
– Man får inte göra åverkan på stenen på något sätt eller själv försöka fylla ristningen, men givetvis får man känna på den och ristningslinjerna så länge det inte är en sten som står på ett museum – eller att det är uttryckligt förbjudet av något annat skäl, säger Magnus Källström.
Länsstyrelserna ansvarar för praktisk vård av landets runstenar – det vill säga rengöring, resning och lagning av stenar. Runverket på Riksantikvarieämbetet ansvarar för uppmålningen (fylla i färg där den bleknat) och undersöker nya runfynd.
Text: Renée Nilsson
