Reser utan planer – ”Det löser sig på plats”
Leva & uppleva | RESA
Från vänster: Hans Alm, Eddy Sandberg, Italo Pilotti, Pär Nord och Richard Sjöberg. Här i norra Georgien under en av deras många resor tillsammans.

Reser utan planer – ”Det löser sig på plats”

De har vandrat till Machu Picchu, ridit jak i Tadzjikistan och liftat i Transsylvanien. Det enda de fem vännerna vet när de ger sig iväg är vart de ska, och att de ska hem igen. Det har gått bra hittills!

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2016-11-03

Vi ses på ”Lövet”, som egentligen heter Löwenbräu och är ett gammalt klassiskt hak på Kungsholmen i Stockholm. Fast egentligen är det helt fel tidpunkt att ses här nu. I vanliga fall är det i november-december som de fem vännerna – eller ”gubbarna” som de envisas med att kalla sig själva – slår sig ner vid ett runt bord här för att bestämma vart nästa ”LPP-resa” ska gå.

Löses på plats

LPP står för ”Löses på plats”, och är en del av den filosofi de arbetat upp under de elva år de rest tillsammans.
De har varit i minst 27 olika länder under sina många sommaräventyr. Mest i lantliga miljöer, och helst nära berg.
– Vi är jätteduktiga på att hitta berg att gå uppför. Ännu duktigare är vi på att ge upp, säger Eddy Sandberg och skrattar. Det sa väl du en gång i tiden, Pär?

Fem är lagom

Det händer att någon annan visar intresse för att följa med på deras resor, men det brukar faktiskt bli nej. Fem är lagom, och just de här fem. Som alla ställer upp på samma resefilosofi.
– Vi bestämmer vart vi ska flyga, och att vi ska hem igen. Sedan brukar vi köra med att vi ska gå till vänster när vi kommer ut från flygplatsen, säger Pär Nord.

Jag önskar verkligen att fler skulle våga åka som vi gör Pär Nord

På 70-talet bodde alla fem på Ekerö med sina respektive familjer, och hade ett brinnande intresse för miljö och inte minst ett gemensamt engagemang på nej-sidan i kärnkraftsdebatten. Sedan började de paddla ihop, och ha matlag ihop. Ibland tog de någon buss till ändhållplatsen, bara för att se vad som fanns där.

Medan tid finns

2003 fick Eddy en hjärnblödning och ville ge sig ut på en längre resa. Till Machu Picchu, innan det var för sent. Det är den typen av tankar man kan få när man drabbas av plötslig sjukdom. Och kompisarna var inte sena med att haka på.
– Vi har fruar som vi också reser med, men inte just på LPP-resorna. De är våra, och ärligt talat tror jag inte ens att våra fruar skulle vilja följa med på dem, säger Eddy.

Önskar att fler vågade

Kanske är det inte alla som uppskattar att inte veta vad som händer härnäst, att sitta på en busshållplats någonstans i Azerbajdzjan och inte veta var du ska sova när natten kommer, sitta inklämd i en trång taxi med en enhänt chaufför i norra Rumänien, eller ta en dusch med en pet-flaska i Kirgizistan.
– Men jag önskar verkligen att fler skulle våga åka som vi gör, säger Pär. För vi har fått vara med om så mycket, vi har träffat så mycket trevliga människor, så många som öppnat sina dörrar för oss, lagat mat åt oss och bjudit oss på oförglömliga ögonblick.

Planen sprack

Begreppet LPP kom till när någon av dem i ett tidigt planeringsskede råkade fälla frågan: ”hur löser vi det?” Svaret blev: ”det löser vi på plats”. Svårare än så är det inte.
– Första resan vi skulle göra, då hade jag faktiskt gjort en plan, säger Hans Alm. Jag hade tagit reda på en massa saker, resrutt och tidsplanering och annat. Men den slängdes ju första dan. Det går inte att resa så, man kan ju aldrig veta vad som händer.

Sitt och vänta

Förutom att de alltid tar till vänster när de kommer ut från flygplatsen finns det vissa andra förhållningssätt de tagit sig an. Som att sitta och vänta. Se vad som händer. Nästan alltid när de praktiserat det har det löst sig, till slut har någon kommit dit, en risig folkabuss har dykt upp från ingenstans eller en liten tant med en nyckelknippa som erbjudit ett rum för natten. De har övat sig på att ha tillit, en tro på att allt löser sig till slut.
– Jag älskar den där känslan av att inte veta! Jag har suttit inlindad i en matta i ett kök i Bukarest en natt, och så vet man att imorgon, ja då kommer jag att sova någon annanstans, säger Eddy.

Bok ger pengar till skolhem

nepalbarnen_webb

De fem ”gubbarna”, i åldrarna 64-77 år, är:
Pär Nord, Richard Sjöberg, Hans Alm, Eddy Sandberg och Italo Pilotti

Vill man läsa mer om deras skolhem i Nepal kan man göra det på: www.kmchumla.se

Pär Nords bok, LPP Löses på plats – män reser tillsammans, finns att köpa bland annat på Vulkan media
Alla intäkter går till KMCHs verksamhet i Humla.

Dölj faktaruta

Lita på att det blir bra

Det som nästan imponerar allra mest är att de faktiskt aldrig blivit osams, knappt ens irriterade på varandra. Den som råkar gå först får välja väg, det är aldrig någon som opponerar sig.
– Men det är också det här med att vi är fem, säger Pär. Om jag skulle bli trött på, säg Italo, eller Richard, så kan jag ju snacka med Hasse eller Eddy istället. Och det har hänt att Italo går först och svänger till höger, och jag hade tänkt att vi absolut skulle svänga till vänster. Men då brukar jag bara försöka lita på att det blir bra, och det har alltid visat sig att det blir det.

Sällan oroliga

Just det faktum att de är fem gör också sitt till för att de aldrig känt sig rädda eller hotade. Utom möjligen en gång, när de var i södra Peru och behövde ta sig till Lima för att de hade en flygresa hem inbokad. Så blev det busstrejk och det gick inte att ta sig någonstans.
– Till slut lyckades vi hitta en kille som kunde ta oss därifrån i något slags minibuss. Men då blev vi ju med ens strejkbrytare, och det kom en annan kille rusande efter bussen och ville hugga med kniv i däcken. Då var jag faktiskt lite rädd, säger Italo Pilotti.

Klubbkassa

Inte heller brukar någon vara rädd för dem. Det händer att folk tittar lite skeptiskt till en början, vad är det här för ett gäng egentligen?
– Men sedan när de ser att vi faktiskt bara är några gamla gubbar, då finns det ju inte så mycket att vara rädd för längre, säger Richard Sjöberg.
Pengafrågan brukar de lösa på så sätt att alla ger en bestämd summa till Richard, som håller i ”klubbkassan”. Han sköter alla utgifter under resan och väl hemma igen kollar han igenom om de hamnat på plus eller minus. Enkelt och konfliktfritt.
– Fast vi har ett problem. Italo dricker inte öl. Han ska alltid ha juice eller vatten och det brukar vara mycket dyrare än öl, säger Eddy och skrattar.

På sätt och vis leder alla vägar till Humla Pär Nord

Första bästa buss

Det här med att åka till ändhållplatser som de började med ute på Ekerö någon gång på 70-talet har de fortsatt med. Att bara ta första bästa buss eller spårvagn och åka så långt det går är ett utmärkt sätt att få se mycket. Och kanske hitta ett äventyr. Storstäder undviker de, det blir för dyrt. Dessutom är det landsbygden de dras till, allihop. Kultur och mat ligger också högt på listan. I år gick sommarresan till Slovenien, Ungern och Slovakien.

Skolhem i Nepal

Redan i höst bär det iväg igen, fast då är det inte en vanlig LPP-resa. Det finns ett ställe som gänget återvänder till, och det är Nepal. Dit har de ett särskilt starkt band, eftersom de startat ett skolhem och en hälsoklinik här, i ett fattigt distrikt i nordvästra Nepal, på gränsen till Tibet.
– Jag var i Tibet och Nepal 1999, och träffade en ung munk vid ett kloster. Jag och munken, som heter Chembal Lama, höll kontakt även när jag åkt hem därifrån. Och 2007 startade vi en förening här hemma som samlar in pengar till skolhemmet och hälsokliniken vi startade där, i Humla, och som Chembal ansvarar för.
På skolhemmet bor ett femtiotal barn, tio månader per år. Här får de mat, husrum och utbildning. Utan skolhem blir det omöjligt för dem att gå i skolan eftersom avstånden mellan byarna är stora och fattigdomen ännu större.

Ska bli en bok

Så trots alla ställen de varit på är det här, i det fattiga distriktet Humla, deras hjärtan finns. Skolhemmet var också det som gjorde att Pär Nord vaknade en februarimorgon 2014 med en stark uppmaning inom sig: Han kunde inte dö förrän han skrivit en bok om sommarresorna tillsammans med gänget. Och det var inte för att han närde någon hemlig dröm om att bli författare, syftet med boken skulle vara att få in pengar till skolhemmet.
– På sätt och vis leder alla vägar till Humla. För oss känns det så, säger Pär.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2016-11-03
senioren-nr-7
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 7 / 2016. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.