Kristina vågade hitta sitt äventyr
Leva & uppleva | Våga mera
Foto: Kristina Öström

Kristina vågade hitta sitt äventyr

Kristina Öström fick en idé – hon skulle ut och köra bil genom Europa. Om man bara bestämmer sig för något går det, hur utmanande det än känns. Att gå utanför sina vanliga ramar är rena vitaminkicken för själen.

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-12-27

Så här var det: som så många andra 70-plussare hade jag kommit att låta livet och vardagen lunka på i sin egen fridfulla takt, tacksam över att ha hälsan, mat för dagen, ett gäng kära intressen, släkt och vänner att bry mig om. Men …
Just det, då och då sved det till i mig ändå. Skulle det här alltså vara allt? Ett enda riktigt äventyr till i livet, måste det vara så omöjligt?!
Jag bestämde mig för att det inte var det.

Fyrahundra mil

Att jag reste till Spanien kom sig av att jag fick chansen att hyra en lägenhet till så bra pris att jag kunde stanna där i flera månader – och därmed vaknade tanken. Varför inte ta min egen bil ner och uppleva Europa i närbild, på gott och ont, men i alla fall?
Köra fyra hundra mil? Ensam? Bara jag och Mimmi, min lilla hund, mil efter mil efter mil? Varför i hela friden? undrade min omgivning.
Varför inte, tänkte jag – och började planera.

Levde till hundra procent

Det var nästan det roligaste, alla förberedelser och planer, kartorna som jag nästan studerade sönder innan jag ens kommit iväg, packningen som måste vara minimal eftersom min bil är så liten men ändå räcka för alla eventualiteter, dator och fungerande mobilabonnemang som inte skulle ruinera mig och massor av annat.
Det var spännande. Jag vill påstå att jag befann mig en bra bit utanför ramarna långt innan jag satte mig i bilen och började rulla söderöver. Det kändes som att jag levde till mer än hundra procent.

Köra, köra och köra

Och sedan? Sedan var det egentligen bara en fråga om att köra, typ först tjugo mil och så tjugo mil till och så tjugo mil – och fortsätta på det viset tills vi var framme. Jag inser att det låter urtråkigt, men det var det inte. Jag gjorde något helt annorlunda mot vad jag brukade och det fick mig att må bättre än på många år. Det var en suverän upplevelse detta att ha mål och ambitioner som gick bortom det vanliga.

Solsken över Medelhavet

Vi gav oss iväg i mitten av mars och jag ska inte försöka förhärliga de första 250 milen. Det var köra som gällde, från färjan till Rostock och sedan ner genom ett senvintergrått Tyskland. De där första dygnen såg jag i stort sett bara motorvägar utan början eller slut, skogar och slätter och ändlösa rader av långtradare. Likafullt upplevde jag ett slags lyster, en intensivare känsla av närvaro för varje enskilt ögonblick än jag gjort på mycket länge.
Alltsammans bara för att jag råkat få för mig att gå utanför ramarna.
Så fick vi vår belöning, Mimmi och jag. Efter ännu en i raden med tunnlar rullade vi ut i ett bländande solsken med Medelhavet i fonden och jag hörde mig själv brista ut i ett andlöst: ”Åh, åh, ÅH!”

Vi hade gjort nåt

Det var fenomenalt, både sceneriet och insikten om att vi faktiskt var på väg att fullfölja vår långa resa – men framför allt detta att vi faktiskt presterade något, meningsfullt eller ej spelade ingen roll. En annan gång kanske jag skulle ro till Åland eller gå hem från stan mitt i vintern i snöyra och snålblåst, vad som helst.

Sånt man mår bra av

Allt duger, det är bara man själv som bestämmer målen, de där som går lite – eller mycket – utanför de ramar vi kallar vardagen. Det är sådant man mår så bra av – som jag den där eftermiddagen när jag rullade ut från en tunnel i Alperna och med ens hade Medelhavet serverat på en bricka framför mig.
Och ändå var det inte Medelhavet det egentligen handlade om, inte de sköna veckorna i solen i Spanien heller, utan alla de mil jag hade bakom mig. Och framför. För jag skulle ju hem igen. Men det bekymrade mig inte just då.

Det lyste om honom

Medan jag några månader senare ännu gick omkring och kände mig duktig i största allmänhet över alla mil jag tillryggalagt –alldeles i onödan enligt många men ändå – berättade min storebror, 75, att han passat på att besöka Ölands Djur- och Nöjespark som vanligt den sommardag då det var gratis för pensionärer.

ramar finns överallt omkring oss, ramar som man kan gå utanför eller hålla sig inom

– Jag hade med mig badbyxorna så jag gick där och tvekade. Jag ville och samtidigt ville jag inte. Vågade gjorde jag egentligen inte heller men efter två timmar gjorde jag det ändå. Jag satte på mig badbyxorna, klättrade till toppen av vattenrutschkanan och svischade iväg genom tunnlar och svängar och jag vet inte allt!
Sedan sade han att det var väl inget märkvärdigt, men då ljög han. Det lyste om honom. Där stod jag med mina 850 mil i bagaget, men vem var det som gått utanför ramarna? Han!

Det var nyttigt för mig, detta att inse att ramar finns överallt omkring oss, ramar som man kan gå utanför eller hålla sig inom. Min storebrors bedrift var minst lika stor som min.

Bra med hund

För mig var det självklart att min lilla hund skulle följa med på resan till Spanien. Det visade sig att hon var betydligt mer än enbart ett trivsamt sällskap för mig i bilen. Det fanns alltid något att prata om oavsett hur främmande de människor jag mötte än kunde kännas till att börja med. Det var idel ”får jag klappa henne”, ”åh, vi hade en nästan likadan!”, ”hur gammal är hon?” och annat i den stilen.

Vågade bada

Dessutom såg också hon till att gå utanför ramarna. Fick hon bara följa med till stranden, om det så var i Tyskland, Frankrike eller Spanien, så gick hon med beslutsamma kliv för varje gång en liten bit längre ut i vattnet och så lade hon sig ner, badade magen och blängde på dem som tittade på. Hon fortsatte så ända till sista dagen i Spanien när en våg sköljde över hela henne.
Hon blev dyblöt förstås – men hon såg nöjd ut ändå. Hundar kanske också har kläm på det där med gå utanför ramarna, bara de får en chans.

Cyklingen kom av sig

När jag ändå var igång med att gå utanför ramarna – det hade ju gått så himla bra med Spanienresan! – fick jag för mig att jag skulle börja cykla igen. Jag ägnade flera veckor åt att snygga till min gamla cykel och den blev verkligen jättefin. Jag fick bort all rost, jag oljade kedjan och pedalerna och jag skaffade ringklocka och belysning.
Det hjälpte inte. Jag kände mig lika osäker varje gång jag trampade iväg längs de stilla vägarna i mitt närområde. Tänk om jag tappar balansen, tänk om jag bryter armen, benet, allt!

Du bestämmer

Så den ramen lyckades jag inte gå utanför. Om det var åldern eller vad det var, jag var för osäker och orolig för att det skulle kännas meningsfullt att fortsätta. Det är ledsamt, för visst skulle jag vilja kunna svischa omkring som den ungdom jag en gång var.
Men det är okej. Jag får hitta andra ramar att gå utanför.
Det är just det som är så bra med ramar och gränser. Du, jag, vi bestämmer själva vilka de är och om vi vill utmana dem. Det kan vara modigt att låta bli också.

Text och bild: Kristina Öström

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-12-27
senioren-nr-8
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 8 / 2016. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas