Åsa Nilsonne är nyfiken på livet

Av buddismen har hon lärt sig att man ska leva sitt liv i dödens ljus. Nu har författaren, hundbloggaren och psykiatern skrivit en provokativ bladvändare om rätten till sin egen död. Lär känna Åsa Nilsonne.

Åsa Nilsonne debuterade för 22 år sedan med kriminalromanen Tunnare än blod och jag intervjuade henne på S:t Görans sjukhus i Stockholm där hon arbetade som vuxenpsykiater. Sen dess har hon gett ut flera böcker, blivit professor i psykologi, arbetat för mycket och därför gått ner rejält i arbetstid.
Nu är jag välkommen hem till Åsa för att tala om hennes nya bok En passande död, som inte alls är en kriminalroman utan en roman om liv och död. Huvudpersonen är en kvinna som upptäcker att hon fått Alzheimers sjukdom.
Alzheimer är ju en skrämmande sjukdom som många äldre oroar sig för att de själva eller någon nära anhörig ska få. Men även om ämnet är tungt så är boken en riktig bladvändare.
– Jag hoppas att boken ska läsas av människor som är nyfikna på livet, och att de ska uppleva den som både underhållande och spännande, säger Åsa medan vi slår oss ner i vardagsrummet med en generös grön soffa och varmt rödmålade väggar.
I En passande död möter vi den 54-åriga Lina vars mor dött i Alzheimers sjukdom tre år tidigare. Nu börjar hon upptäcka oroväckande symptom. Hon känner inga dofter, kan inte läsa av klockan, hittar inte saker och tappar orienteringen när hon är i välkända kvarter. Har hon kanske också drabbats av demens?
Åsas skildring av de tidiga minnesförlusterna är så ingående att jag frågar om hon själv har någon nära anhörig som haft sjukdomen.
– Min man Ulf dog i Alzheimers sjukdom. Som så många andra läkare undvek han in i det längsta att söka vård. När han väl gjorde det framkom det att han kanske varit sjuk i tio år.

Men märkte du ingenting?
– Han hade ett extremt gott minne och var duktig på att kompensera sina förluster, så det tog ganska lång tid. Och han behöll sitt språk in i det sista.

Romanen om liv och död
Lina i boken är psykoterapeut, liksom Åsa. Hon började sin yrkesbana på en minnesmottagning. Nu söker hon upp en gammal studiekamrat och ber honom att undersöka henne för att få en professionell bedömning. Hon får svara på frågor och hennes hjärna undersöks i en magnetkamera.
När hon får svart på vitt att hon befinner sig i ett tidigt skede av Alzheimers sjukdom bestämmer hon sig för att följa doktorns råd att ta hand om sin kropp och hjärna genom att börja träna och äta rätt. Men hon bestämmer sig också för att hennes död inte ska bli lika opassande och ovärdig som hennes mors blev:

Mitt liv, min död. Jag använder orden min och mitt medvetet, för mitt liv tillhör mig personligen. Beviset är att ingen får ta det ifrån mig. Då måste även min död tillhöra mig personligen.

Lina ger sig själv ett år att leva. Hon sätter ett datum när hon ska dö och det ska ske på ett så passande sätt som möjligt. Hennes dotter Antonia ska till exempel inte behöva uppleva ytterligare ett självmord (fadern tog sitt liv), och hon ska varken lämna en massa osorterade papper eller en ostädad lägenhet efter sig.

Så kommer ett förslag från doktorn – vill hon ställa upp som försöksperson? En kollega vill ta hudceller, programmera om dem och sedan placera in dem i hennes hjärna. De nya cellerna ska förhoppningsvis ersätta dem som gått förlorade.
Det där låter som ren science fiction men Åsa säger att det snart kan bli verklighet:
– Nobelpriset i fysiologi/medicin 2012 gick till forskarna John B Gurdon och Shinya Yamanaka för upptäckten att celler kan omprogrammeras så att exempelvis en hudcell kan omvandlas till en nervcell. I dagarna har ett japanskt team fått tillåtelse att försöka sätta nyskapade nervceller i näthinnan på blinda patienter i förhoppningen att de ska få synen tillbaka.
– En önskan jag har med boken är att den ska dra igång diskussionen hur vi ställer oss till behandlingar av det här slaget. Vill vi ha nya hjärnceller? Vem är jag om en stor del av min hjärna är återskapad? Och hur kommer de första försöken att gå, undrar Åsa Nilsonne.
Bokens Lina går med på att opereras. Det tar tid för de nya cellerna att börja arbeta inne i hjärnan, men när de väl gör det så uppträder de inte alls som det var tänkt. Hon kan plötsligt läsa pytteliten text utan glasögon, hon kommer ihåg namnen på typsnitt som hon inte tänkt på under flera år. Men hon ser bara klart på ett öga – en del av de nya cellerna har helt oväntat slagit sig ner i den vänstra näthinnan.
Samtidigt upptäcker hon att hon börjar klara de svåra stegen i dansträningen – hon är inte sämst i klassen längre. Men varför är maskrosorna röda?
Hur ska det gå för Lina? Kommer hon att dö på utsatt tid eller inte? Här ska inte slutet avslöjas men händelseförloppet är både mänskligt och underhållande.
Mänskligt genom en återupptagen vänskapsförbindelse. Lina och hennes väninna bestämmer sig till exempel för att ha en »nudag« där de lever helt i nuet utan att rulla på i gamla hjulspår och att bara göra roliga saker tillsammans.
Underhållande bland annat för skildringen av en rolig sexscen med en kines.
Med boken vill Åsa väcka frågan om vem som ska ta ansvaret för att vår självbestämmanderätt respekteras i livets slutskede. Lina funderar till exempel över varför det inte finns någon samhällsservice för den som själv vill bestämma när det är dags att dö.

Hundar fick bryta tystnaden
Tidigare bodde Åsa med stor familj i ett hus på Djurgården. När hennes man hade dött och de tre sönerna flyttat hemifrån och huset sålts upptäckte hon hur tyst det blev i den nya lägenheten.
– Jag ville ha något levande i min närhet. Först köpte jag två risfåglar för att bryta tystnaden, men det räckte inte. Jag hade haft hund tidigare, en stor blandrashund som hette Nestor. Nu ville jag ha hund igen, en liten hund som inte skulle kunna dra omkull mig. Så kom Zelda in i mitt liv för snart fem år sen, berättar Åsa.
Zelda är en kinesisk nakenhund, Chinese Crested Dog, men har en mjuk len päls. Hon har hängande öron och stora ögon som tittar fram under luggen. Men Zelda visade sig vara allt som Åsa inte är – rädd, försiktig och svår att komma in på livet. Åsa har verkligen arbetat för att få henne att bli mer social och mindre skygg. Om detta berättar hon i boken Zelda och meningen med att ha hund.
– Boken handlar egentligen om att göra det bästa av sina relationer. Just relationen med Zelda blev en särskild stor utmaning eftersom hennes sätt att vara inte alls stämde med mina förväntningar.
– Jag försökte allt och hittade rätt till slut – freestyle för hundar. Det sa klick och äntligen fick jag en glad hund!
Freestyle innebär att hund och ägare inför publik visar upp ett eget utformat lydnadsprogram, till musik.
– Vi har tagit oss upp till elitklass och ligger på 19:e plats i tävlingsligan 2012. Nu ska vi försöka höja oss några snäpp så att vi kan komma med på SM-uttagningen i år.

Åsa byter om till sin freestylemundering – guldtopp och svarta trikåbyxor. Hon ger kommando till Zelda som utför konster medan lillasyster Nemi avundsjukt tittar på.
Den treåriga Nemi är också en pälsklädd nakenhund men hennes öron står rakt upp. Och hon är till skillnad från Zelda rakt ingen knähund.
Även Nemi har börjat träna freestyle och vill också visa vad hon kan. Den stora skivstången på vardagsrummet visar sig vara av plast och ingå i Nemis nummer. Det lyser om både Åsa och hundarna när de uppträder.
Åsa har tillsammans med sin vän Memea Mohlin som är hundägarcoach nyligen besökt Värnamo brukshundsklubb för att tala om mindfulness (på svenska ungefär medveten närvaro) för människa och hund.
– Memea och jag upptäckte att vi arbetar på ungefär samma sätt – hon med hundar, jag med människor. Så nu har vi slagit oss samman för att kunna belysa det som sker mellan hund och människa från våra respektive perspektiv.
– Det handlar om att vara närvarande i nuet och fokusera på det man gör. Många hundägare har fokus på vad hunden gör men inte på sig själva. Då kan det bli så att de försöker lösa svårigheter i träningen genom att träna hunden mer och mer, fast de i själva verket skulle ha mer nytta av att träna sig själva.
Jag ber Åsa förklara vad mindfulness står för.
– Det är ett sätt att ta ansvar för sitt sätt att möta världen och sig själv. Att man ska ha omtanke om sig själv och andra. Ett sätt att gå lite mindre på autopilot i livet.

Böcker om mindfullness
Åsa har skrivit flera böcker i ämnet. Böckerna är storsäljare och ständigt utlånade på biblioteken.
Inspirationen bakom mindfulness kommer från buddismen. Åsa kom i kontakt med buddismen i tidiga tonåren när familjen bodde i Bangkok. Hennes far var diplomat och familjen bodde bland annat i Libanon, Etiopien och Thailand. Buddismen som religion och livsstil påverkade henne starkt, här handlade det om tolerans och respekt. Så annorlunda mot vad hon upplevt i kristna och muslimska samhällen.
– Buddismen menar att man ska leva sitt liv i dödens ljus. Att tänka på döden kan ge en relief till livet, säger Åsa. En tanke som går igen i den nya boken.
Åsa har också tagit intryck av historiska filosofer som Marcus Aurelius (år 121–180). I nya boken citerar hon ur hans bok Självbetraktelser:
Ty även döden är ju en av våra livsuppgifter. Sök därför att lyckligt lösa även den.

Åsa fortsätter arbeta
Åsa Nilsonne är i sina bästa år. Hon har slutat att ha egna patienter men handleder elever några timmar i veckan.
– Jag kommer  att fortsätta arbeta så länge jag kan bidra med något. Jag har blivit invald i Kulturrådets arbetsgrupp för facklitteratur. Vi är en grupp som tillsammans tar ställning till vilka böcker som ska få utvecklingsstöd. Det kan vara värdefulla men smala böcker som kan ges ut tack vare stödet.
– Förutom i Kulturrådet sitter jag som sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd och så har jag en del utredningsuppdrag.
Hon bloggar dagligen om sina två hundar på Två hundar och en matte och berättar stolt att hon idag ligger 9:a på bloggtoppen vovve.net. Förmiddagarna tillbringar hon på något café där hundar är välkomna.
– Jag skriver bättre på ett café än vid köksbordet. Jag måste sysselsätta delar av hjärnan med något annat så att den inte stör. När jag kör fast spelar jag gärna dataspel som Minecraft eller musik av Anthony och Rodriguez.

I mindfulnesskonceptet ingår meditation. Mediterar du?
– Nej, jag är för otålig för det. I stället tränar jag på att vara uppmärksam i nuet. Det gäller att hitta en balans mellan att tänka på det som varit, det som är och det som finns i framtiden. När vi blir äldre finns det en risk att vi fastnar i det förflutna och inte kan leva fullt ut i nuet.
– Min hjärna aktiveras genom att jag tränar hundarna i freestyle. Det är buskul – man hittar på vad man vill göra och väljer kläder och musik som passar till rörelserna. Det är bra för kreativiteten.
– Dansen är också viktig för mig. Jag tar danslektioner för att förbättra min känsla för takt och rytm. Den var urusel när jag började, nu är den bara halvdålig, så det går framåt.
– När jag plötsligt hittar takten i dansen då känns det WOW!

Text Gunilla Lindahl

redationen@veteranen.se

Kommentera