Yvonne Lombard vill inte gulla längre
Se & läs | DRAMA
Foto: Sandra Qvist

Yvonne Lombard vill inte gulla längre

DRAMA. Hon hittade tidigt till fantasin och fick leva sin dröm. Men först nu känner hon sig tagen på allvar. Yvonne Lombard har fått sitt livs roll och gör succé som den åldrande journalisten Marianne.

Publicerad 2012-12-08

Tänk att kunna flyga, sväva fritt i fantasin, i tid och rum, och bli sedd för den man är. Kanske är det vad Yvonne Lombard tänker på när hon svischar fram på sin cykel på Fårö, förbi de vindpinade buskarna, mot horisonten.
Hur många somrar till? Synen har blivit allt sämre.
Yvonne Lombard tänder en cigarett i den stora våningen nära Stadsteatern och Klara Kyrkogård i Stockholm. Där nere ligger Bellman och Cajsa Warg. Men där ska inte hon och maken författaren Lennart Hellsing ligga, även om han nog skulle vilja, säger hon, för där är det fullt.
– Vi hade faktiskt ett familjeråd och kom fram till Norra kyrkogården i stället. Men något annat har vi inte bestämt, säger hon.
Det knarrar i golvtiljorna i den gigantiska våningen när Yvonne Lombard reser sig för att aska. Det är högt till tak. Vackra böcker pryder en hylla längst med ena väggen.
I matsalen står ett enormt runt bord som sonen Petter Hellsing ritat åt familjen. Det går nog att ligga och sprattla på, med ben och armar, om andan flyger på, så stort är det.
I ett rum längre in sitter maken.
– Kom och hälsa Lennart, ropar Yvonne, men drar sedan in mig i arbetsrummet för ett snabbt goddag.
– Det är Veteranen, säger Yvonne. Både hon och maken är med i SPF och deltar vid en och annan naturvandring och vinprovning.
– Men kaffe och dragspel orkar vi inte med.
Lennart ser ut som man föreställer sig; mycket välklädd med cigaretten i hand, glimten i ögat och bordet fullt av anteckningar. Vi stänger dörren.

Ovanligt frispråkig
Yvonne är vacker. I en kaftanliknande klänning, utan smink och med de karakteristiska glasögonen är det omöjligt att föreställa sig att hon är 83. Hon rör sig ledigt, är snabbtänkt och det är något kul kring henne. Så uppfattar jag henne. Dessutom är hon ovanligt frispråkig. Det har nog inte med åldern att göra, snarare hennes personlighet – tror jag.
Yvonne berättar om huset på Fårö där hon varit i mer än 50 år, om att sitta på klippan, även om inte hon längre ser havsörnen, att njuta av sol och vind.
Men en förutsättning är att Lennart finns därhemma.
– Han är min rot. Utan honom fungerar jag inte, säger hon.
– Vet du vad min dotter sa? Hon hade sett ett litet hus, med syrenhäck, där jag skulle kunna bo när jag blir riktigt gammal. »Och sen mamma, sen kan vi skaffa tandem«, sa hon. »Då kan jag sitta först, du bakom, och det kan kännas som att cykla, och du behöver inte vara rädd«. Det var så fint att jag blev alldeles lycklig, säger Yvonne Lombard.
Men att det inte alltid varit tipp topp med barn och make är inget hon hycklar om. Kanske är ett just den förmågan, att vara rakt på, utan krusiduller, som också fängslat publik och kritiker i Yvonne Lombards hyllade gestaltning av Marianne i Carin Mannheimers pjäs I sista minuten, på Stadsteatern i Stockholm. Marianne är en åldrad journalist i en för stor lägenhet. Minnet börjar flagna, hon klarar sig inte riktigt längre själv, men vägrar ge upp.
Om Yvonne har recensenter skrivit »chockerande bra« och »grandios och bitsk i sina repliker«. Uppmärksamheten har varit enorm.
– Varför det tror du? Det är bara Carin Mannheimer i hela världen som är så insatt i gamla kvinnor och är så bra på att komma dem nära. Jag ringde och tackade henne för rollen. Hon blev nästan stum. Ingen hade tackat henne förut. Det har jag aldrig gjort förut heller. Men det är förstås svårare att tacka Tjechov och Molière.
– Jag älskar den här rollen, man får gräva i sig själv. Och jag hittar sådana konstiga saker, hördu, och allt är inte helt sympatiskt.
Vad hittar du då, inom dig?
– Att jag inte hunnit med mina barn så mycket som jag borde, att den äldsta fick alldeles för stort ansvar, att vi bor i för stor våning, det är löjligt att vi bor här, att jag är egocentrisk och en besserwisser. Jo det är jag. Jag kan säga saker till folk, jag får passa mig!

Roller för äldre kvinnor
Rollen är en utmaning. Något som kvinnliga skådespelare sällan får efter en viss ålder. De flesta roller för äldre kvinnor har traditionellt varit som satkärring eller glad gumma.
– Men Carin Mannheimer skriver om den kvinnliga vänskapen, att vi egentligen bara har varandra, om relationer över generationer. Det är intressant.
Pjäsen handlar om Marianne och de två väninnorna. Marianne är änka, den andra har en besvärlig make och den tredje längtar efter kärlek. I bakgrunden skymtar en stressad och beskäftig dotter och en annan, mer undflyende, passerar i skuggorna.
– Jag och Lennart har fem barn och tio barnbarn. Jag har alltid velat ha många barn och spela teater, men jag var nog bättre som småbarnsmamma, tonåren fick Lennart ta, jag förstod mig inte på det.
Yvonne hade hemhjälp, tyska barnflickor, för att klara vardagen.
– Ibland har det krisat, till exempel med döttrarna, men det är väl det eviga, som jag känna igen med min mamma. Man tänker jag ska aldrig bli som mamma, när de lever alltså. Så åker man dit, man blir som sin mamma. Nu minns jag förstås underbara sidor hos mamma. Och idag är det bra med döttrarna, de är mogna kvinnor mellan 60 och 48 år.
Detta universella, liksom ensamheten, längtan, drömmarna och viljan att det ska vara som förut, finns i pjäsen.
Men varför är det som att Yvonne plötsligt tagit recensenterna med häpnad? Trots att hon har så mycket bakom sig. Allt från genombrottet Patty, till Ratataa, Pygmalion, Äppelkriget, Shakespeare, Brecht och Tjechov, för att nämna en del. Har hon för många strängar på sin lyra?
– Hela mitt liv har jag gjort mycket roller. Man har sagt att, »ja Yvonne Lombard, hon är bra, det blir alltid bra, du är vacker«. Men ja, det är första gången man visar respekt för vad jag gjort, att jag blivit tagen på allvar.
Du är ett säkert kort alltså, stämmer det verkligen?
– Mina väninnor kan inte heller förstå vad jag menar, de tycker jag haft succéer. Men jag känner att jag blivit klappad på huvudet, och har känt mig lite fånig.
Kanske har det att göra med att hon spelat komedi, försöker jag. Det har inte haft så hög status i Sverige, eller att hon gjorde reklam för Marabou när reklam började bli lite fult?
– Komedier får man inga priser för, konstaterar Yvonne torrt, med tydlig diktion som bara en skådespelare kan.
– Men kanske har det med uppväxten göra.
Yvonne kom från en fin familj i Lund, pappa var professor i romanska språk. Hon var yngst i klassen. Under uppväxten lekte hon och den yngre systern fantasilekar med dockor och dikter. Föräldrarna bråkade mycket och döttrarna lekte.
– Å jag var så barnslig, så barnslig, så sen med allting. Därför blev det viktigt att bli tagen på allvar, att vara en auktoritet, som när barnen är små och man kan förklara hur saker är, säger Yvonne.
Dessutom var hon själv auktoritetsrädd.
– Det kom från pappa. Kanske var det därför det inte fungerade med Ingmar Bergman. Men han ville jag skulle var sensuell också, det förstod jag inte.
När Yvonne kom in på Dramatens elevskola 1948 var hon så glad för att ha tagit studenten. Men på Dramaten var det inte lika fint med mössan från Lund.
– Man neg och neg. Jag var så rädd för alla, för Lars Hansson och Inga Tidblad.
– Jag var så tjock också. En av rollerna fick jag av Sture Lagerwall. Jag skulle vara oskuld från landet och det ju inga problem, säger Yvonne.
Lagerwall kom hem till henne och sa »nu ska du få ditt livs roll, på villkor att du går ner tio kilo«. Hon gick på avmagringsinstitut och gick ner tio kilo på tre veckor.
– Det var äpplemos, ärtpuréer och våtvarma omslag. Man låg och svettades. Man fick äta dietskorpor hemma, fuskade man så åkte man ut. Sture hade fått adressen av Zarah Leander. Det funkade, men för att hålla vikten gick jag i hypnos. Det är jag nog ensam om, hypnos mot godis. Det är inte klokt. Men akta dig vad det hjälpte!

Choklad i sängen
Yvonne älskar godis. Nu kan hon hantera det. Men på kvällen när hon lägger sig har hon alltid choklad i sängen.
– Och jag har alltid tagit rosen på tårtan, på riktigt!
Hennes väninna, som är psykolog, använder det som en symbol för andra, »som måste lära sig ta rosen på tårtan.«.
– Det är inte alltid bra förstås. Jag har varit lite för bra på att tillfredsställa mig själv. Jag trodde att om bara jag mår bra, så mår barnen bra. En bra tanke som också kan vara förödande.
Men det är väl bättre än att må dåligt?
– En riktig bra mamma är en som är lycklig med att tänka på sina barn och ger dem rosen.
Men du har lyckats inom teatern. Det finns många som är begåvade och vackra. Vad hade du som de inte hade?
– Brist på självkritik. När man går in på scen måste man tänka »jag är bäst i världen, nu ska jag ta dem allihop, de kommer dö av lycka över att få se mig på scen«. Jag har vänner som stupar på det att de är för kritiska. Man får inte vara för självkritisk på scen.
Men det finns en dimension till. Dramat, pjäsen, fantasin och flykten från verkligheten.
– För mig har det varit svårare att gå på marken än på scenen, på scenen är jag fisken som simmar, där förutsättningar är givna, på marken kan allt hända. Så underligt egentligen att jag hittade Lennart!
Hemlivet med den kreativa och egensinnige herr Hellsing har byggt på olikheter. Han är kvällsmänniskan, hon morgon, han gillar grädde och reser helst inåt, säger Yvonne. Hon äter nyttigt, vill ut i naturen och vill bli sedd.
– Jag minns en gång, jag var väl 50 och hade fått beröm för en klänning. Titta, sa jag till Lennart! Är jag vacker nu, tycker du?  Han tittar upp och gör en liten paus, som han använder så mycket. Han är en långsam herre.« Ja du är alltid vacker«, säger han. Vad är det för svar. Det är tråkigt! Så är det. Han kan gå förbi mig på stan utan att se mig, inne i sitt.
Blir du inte förbannad?
– Nähä, nu älskar jag honom jättemycket, men jag har varit väldigt förbannad, då är teatern bra förstås, där får man blommor och presenter.
När Yvonne var 45 kom hon in i en »försenad pubertet«. Hon ville göra dumheter, trotsa och göra förbjudna saker, som att försvinna efter teatern i någon våning och komma hem klockan 06.
– Jag åkte till Paris, när jag var 49. Jag tyckte jag bara serverat saft och bullar till alla som var törstiga och hungriga. Jag ville åka bort och tänka på mig själv, och Lennart ställde upp. Min son sa »Ha riktigt kul i Paris mamma«.
Han har sagt många bra saker, som »Men mamma varför måste du vara så gullig jämt?«
Det skulle man vara på film då, ha vackra klänningar och vara söt.
Var du gullig då?
– Jag var liten till växten, brukade vara yngst, så jag gullade nog omkring lite. Jag fick en tankeställare. Nu gullar jag inte längre, nu målar jag mig inte länge. Nu klarar jag inte att vara gullig längre.
Idag, när hon går ut på stan som en äldre kvinna, känner hon sig mest som en lyktstolpe. Det är som att folk kan gå rätt på gamla kvinnor. Ingen ser dem.
Eftermiddagssolen kastar sina skuggor över golvplankorna. Inne i skrivarlyan sitter Lennart, som Yvonne alltid beundrat. Kanske syns de till middagen. Kanske inte. Har hon inte föreställning brukar hon lägga sig tidigt.
– Jag har alltid känt mig som en pendang till honom. Han är en solitär. Han säger att han inte klarar sig utan mig, och tja, så är det kanske.
Yvonne letar efter ett nytt cigarettpaket.
– Jag har nog haft det skämmigt bra. Men min drivkraft, vet du vad det är? Jo det är längtan efter något, att något finns någonstans som jag ska nå till.
Länge drömde hon om att resa, men fem barn och teatern gjorde att det inte blev så. Sedan blev synen dålig. Nu vill hon bara fortsätta spela teater och resa på scenen. Då får hon vara någon annan än Yvonne Lombard – och kanske en afton i Tjechovs Petersburg.

TVÅ RÖSTER OM YVONNE LOMBARD
Hon är en förebild, ung och har fortfarande lust. Min bild av mamma är inte den av yrkeskvinnan. Hon var inte hemma och tog hand om oss, man kan inte jobba heltid och ta hand om fem barn. Men samtidigt var vi många syskon, bodde i ett stort hus, det var stimulerande, människor kom och gick, full fart, men också tryggt. Skolarbetet fick man sköta själv. Hon har respekterat oss som personer, att man duger som man är. Men oj vad vi bråkat, men nu har vi bråkat klart. Jag har förlåtit henne för de misstag hon gjorde. Mina föräldrar har alltid lekt sig genom livet. Men idag förstår jag att de gjorde så gott de kunde.
Pippi Karolina Hellsing, dotter

Yvonne är en säregen sort. Hon liknar ingen, en alldeles egen utrotningshotad art. Intelligent, disciplinerad, konstnärlig, intuitiv och med en integritet som är monumental. Om man får tillträde, om hon släpper in en vilket inte alls är säkert ska man skatta sig lycklig.
Åh, att få sitta och dricka kaffe med grädde i ett lätt cigarettdis och låta samtalet flöda mellan teater, politik och rena skvallret hemma hos Lombard. Det är något att längta efter. Jag är glad och stolt över att ha fått jobba med Yvonne, det vill jag göra jämt!
Sissela Kyle, skådespelare
och regissör av »I sista minuten«

Text Ylva Bergman

Yvonne Lombard

Yttre ålder: 83 år.
Inre ålder: Känner ingen ålder.
Familj: Maken författaren Lennart Hellsing och fem vuxna barn: Susanna, Johanna, Petter, Karolina, Jöns – och tio barnbarn.
Bor: I för stor lägenhet centralt i  Stockholm och på Fårö, Gotland, på sommaren.
Gör just nu: Succé med huvudrollen som Marianne i Carin Mannheimers pjäs
I sista minuten. Under december spelar hon och Meta Welander sjöjungfrur i Peter Pan.
Stolt över: Min man och mina barn – och lite grann den här rollen.
Drömmer om: Jag skulle vilja kunna flyga själv – högt över himlen och titta ner. Jag tror det känns som när jag kommer in i  ett »flow« när jag cyklar.
Dold talang: Ingen.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas