Casablanca kunde ha blivit kalkonfilm
Se & läs | Jubilar
Dooley Wilson som Sam, Humphrey Bogart som Rick och Ingrid Bergman som Ilsa vid det klassiska pianot i den klassiska filmen.

Casablanca kunde ha blivit kalkonfilm

JUBILAR. Filmen Casablanca fyller 70 i år. Kanske hade ingen brytt sig – om den älskade klassikern blivit som det var tänkt, med andra skådespelare och annan musik.

Publicerad 2012-11-27

Casablanca är filmen som vi gärna citerar och som vi också minns och ser om för att Ingrid Bergman ler rart och för att Humphrey Bogart ger den på ytan så cyniske barägaren Rick Blaine ett så gott hjärta och för att … ja för att den är så bra, så romantisk och så rolig.
Man kan beundra mycket annat i filmen också, som den expressionistiska ljussättningen och de ibland djärva kameraåkningarna. Men en hel del av det som har gjort Casablanca till en av världens mest älskade filmer berodde på tillfälligheter.
Under mindre lyckliga omständigheter hade Ilsa (Ingrid Bergman) gestaltats av Hedy Lamarr, och i stället för As time goes by hade hon fått nynna en originalkomposition av Max Steiner, som svarade för filmens musik. Pianisten hade kanske inte hetat Sam, spelad av Dooley Wilson, utan Samantha; för denna roll övervägdes först Lena Horne eller Ella Fitzgerald.
Som Rick föreslogs bland andra Ronald Reagan, Gary Cooper och Clark Gable innan man bestämde sig för att ge Humphrey Bogart chansen att bredda sitt register utöver de gangsterroller som blivit hans signum. Det är inte troligt att någon av dessa herrar lika charmfullt som Bogart kunde ha yttrat en numera klassisk replik som »here’s looking at you kid«.
Just denna replik fanns för övrigt inte i manus; den tillkom när återblicken på Ilsas och Ricks lyckliga dagar i Paris spelades in. I en paus försökte Ingrid Bergman lära sig spela poker och Bogart fick anledning att säga »here’s looking at you«, det vill säga ungefär »jag synar«
– och någon skrev in repliken i manus.
Ingrid Bergman erbjöds rollen som Ilsa sedan det visat sig att Hedy Lamarr inte var tillgänglig sommaren 1942, då Casablanca skulle spelas in. När filmen var färdiginspelad förberedde sig Ingrid Bergman snabbt för nästa roll, som Maria i Klockan klämtar för dig efter Ernest Hemingways roman. Ilsas halvlånga hår ersattes med Marias kortklippta frisyr.

Slutresultatet lysande musikaliskt
Detta ledde till att Casablanca-producenten Hal Wallis enkelt kunde avfärda kompositören Steiners propå om att få skriva ett nytt huvudtema för filmen. Steiner tyckte inte om As time goes by, en sång som ursprungligen ingick i en Broadwayshow från 1931. Men ett nytt ledmotiv skulle kräva omtagning av den redan inspelade och sedermera så berömda scenen där Ilsa ber Sam spela As time goes by, och det lät sig inte göras eftersom Ingrid Bergman nu var kortklippt …
Slutresultatet blev lysande även musikaliskt. Trots sitt motstånd använde kompositören skickligt As time goes by i olika tempi och orkestreringar för att måla upp ett brett register av stämningar i filmen.

Miljön inspirerade Burnett
Ursprunget till Casablanca är en teaterpjäs med titeln Everybody comes to Rick’s.
Sommaren 1938, bara några månader efter det att Nazityskland hade annekterat Österrike, reste den då 27-årige engelskläraren Murray Burnett från New York till Wien för att hjälpa judiska släktingar att smuggla ut pengar och värdesaker.
Judar kunde då ännu lämna Österrike, men utan några tillgångar.
När Burnett reste från Wien med tåg hade han diamantringar på alla sina fingrar och hans fru bar päls trots att det var augusti, berättade han långt senare för Aljean Harmetz i Round up the usual suspects (1992), den kanske bästa bok som skrivits om Casablanca och dess tillkomsthistoria.
Innan de återvände till USA semestrade paret Burnett vid Medelhavet i södra Frankrike. En kväll gick de på en nattklubb där en svart pianist spelade för en internationellt blandad publik med både nazister och judar på flykt. Miljön  inspirerade Burnett till den antinazistiska pjäs han sommaren 1940 började skriva tillsammans med medförfattaren Joan Allison. Pjäsen handlar om en förbittrad, desillusionerad krogägare som hjälper en tjeckisk antinazist att fly från Casablanca tillsammans med sin hustru, som krog-ägaren älskat och fortfarande älskar.
Burnett och Allison lyckades inte få sin pjäs uppförd på Broadway, men filmbolaget Warner Bros köpte filmrättigheterna för 20 000 dollar. Pjäsen sattes i händerna på flera manusförfattare av vilka Howard Koch och tvillingarna Julius och Philip Epstein till slut fick huvudansvaret och äran i filmens eftertext. De slipade och tydliggjorde viktiga karaktärsdrag hos huvudpersonerna.

Inkomstbringande film under andra världskriget
Casablanca blev Warners tredje mest inkomstbringande film under andra världskriget. Det berodde inte bara på skådespelarna och de filmiska kvaliteterna utan också på att den kom vid rätt tidpunkt.
Producenten Hal Wallis fick ett första manus till filmen den 8 december 1941, dagen efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick in i kriget. När filmen spelades in gick det fortfarande dåligt för de allierade, men när den hade premiär i slutet av november 1942 hade krigslyckan börjat vända. Bland annat hade amerikanska trupper landsatts i Nordafrika och till yttermera visso nämndes staden Casablanca ofta i tidningsrubrikerna.
De allt ljusare nyheterna från kriget gjorde det lättare för biopubliken att ta till sig denna bittersöta, romantiska historia. Rick blev dessutom en arketyp för den individualistiske, isolationistiske amerikanen som kommit på bättre tankar och förvandlats till en man redo att ingripa för den goda saken skull, kampen mot nazismen, konstaterar Aljean Harmetz i sin bok.
Den antinazistiska grundtonen i filmen understryks av att många av dess skådespelare och statister själva var flyktingar, många av dem judar, från Europa. Ögonvittnen har berättat att många av dem hade riktiga tårar i ögonen under inspelningen av Marseljäs-scenen i Ricks bar.
Enligt myten var det oklart in i det sista hur Casablanca skulle sluta: romantiskt (Ilsa stannar hos Rick) eller prosaiskt uppoffrande (Ilsa följer sin man).
I själva var det senare alternativet givet, men med ett sådant slut skulle Rick gripas och tyskarna framstå som segrare. Det skulle den amerikanska filmpubliken inte gilla.
Problemet löstes genom att den nazistiske major Strasser (Conrad Veidt) dödas på flygplatsen, till skillnad från i pjäsen. »Round up the usual suspects«, säger polischefen Luis Renault (Claude Rains) och när de vandrar in i dimman kan
Rick avsluta filmen med ännu en klassisk replik: »Luis, I think this is the beginning of  beautiful friendship«.

Text Kurt Mälarstedt

Nominerad till åtta Oscar

Casablanca gjordes helt i studio i USA och vann tre Oscar; producenten Hal B Wallis belönades för bästa film, Michael Curtiz för bästa regi och Julius J Epstein, Philip G Epstein och Howard Koch för bästa manus baserat på tidigare verk. Filmen var nominerad till ytterligare fem statyetter; Humphrey Bogart för bästa manliga skådespelare, Claude Rains för bästa manliga biroll, Arthur Edeson för bästa svart-vita foto, Owens Marks för bästa klippning och Max Steiner för bästa originalmusik.
Källa: Wikipedia

Se klipp ur filmen
http://www.youtube.com
Sök på Casablanca.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas