Viveca Lärn har lärt sig säga nej
Se & läs
Viveca Lärn Foto Lena Bryngelsson

Viveca Lärn har lärt sig säga nej

Efter succén med Saltön sa hon "Aldrig mer vuxenromaner." Men nu börjar Viveca Lärn om på nytt. Hon blir "stadsråtta" igen, har lärt sig säga nej och gått in i en blekrosa period. Snart kommer hon med en ny romanserie, i allvarligare ton än förr.

Publicerad 2011-12-23

För dagen är hennes älskade hav grått med vita kanter. Vid Vinga blåser det elva meter i sekunden från väst och vid Klippans konstcafé hukar fiskmåsen på pållaren utanför fönstret.
Men Viveca Lärn, svartklädd med lysande rosa gummistövlar, njuter lika tveklöst av sin favoritmiljö som vanligt, både ute och inne.
– När jag var liten kunde jag sitta och titta på havet hur länge som helst. Det kan jag fortfarande, intygar hon som kallats Göteborgs sagodrottning.
Hon värmer händerna på en kopp ångande Rooiboste, minns glatt bröllopsresan till Sydafrika för några år sedan, ”då drack vi fantastiskt mycket Rooibos”, innan blicken fastnar i böljorna igen.
– Jag har svindel och är jättemesig i många sammanhang, men på havet känner jag mig ändå trygg och trivs. Allra bäst trivs jag på fördäck på en båt, berättar Viveca.
Hon var mycket på sjön som barn. Med föräldrar som reste mycket blev hon ofta bortlämnad till sina två farbröder med varsin segelbåt och hängde gärna med på långsegling när fruarna inte ville.

Sedan dess är havet en ständig följeslagare, ja faktiskt ett behov.

 

Viveca Lärn bryter upp

Men den här vintern börjar ändå något helt nytt.
Viveca Lärn startar om, bryter upp och först nu, vid fyllda 67, har hon faktiskt lärt sig att säga nej på riktigt.
– Det är ungefär nu jag lyckats med det, skrattar hon mörkt, bullrigt och smittsamt.
Nyligen tackade hon nej till att vara med en ny frågesport med Oldsberg och Hellberg i TV4 framöver.
– Nej, jag måste ta det lugnt och hinna leva! argumenterar Viveca.

 

Vägrar bli bitter
Inbromsningen började egentligen för många år sedan.
Ända sedan hon blev mamma första gången, vid 21 års ålder, har hon varit fast besluten att vara ödmjuk för livet, leva i nuet och inte bli bitter.
– När jag fick veta att min äldste son var hjärnskadad bestämde jag mig för att tänka så. Annars kommer jag aldrig att stå ut, minns Viveca att hon sa till sig själv.
Men vägen från då till nu har varit både krokig och ensam ibland.
Det tog 20 barnböcker innan hon vågade närma sig ett sjukhus igen, skrev boken ”Det luktar sjukhus” och började sörja.
Först nu, på senare år, kan Viveca Lärn på allvar glädjas åt det friska hos sin äldste son och har vänt flykten, i form av vinet, ryggen.
I fjol gick hon in i kyrkan igen, ”för att jag vill vara där.”

 

Säljer drömhuset
Efter 65-årsstrecket har nya omständigheter trängt sig på. Förändringen är tydlig, på flera plan.
I sommar har hon och Sverre inte haft något sommarlov. I stället har Viveca bestämt sig för att sälja och tömma drömhuset i vitt med blå knutar, den åretruntbonade lantliga idyllen på Orust där de tillbringat minst varenda helg de senaste sex åren, sedan de blev sambos och gift par, för att bli stadsflicka igen. Gården, med lada, hönshus och ateljén som hon lät bygga, får bli någon annans.
När vi ses tornar flyttlådorna upp sig i lägenheten, som nu är hennes och makens hem.
Inga besök av utomstående är möjliga.
– Jag säljer gården på Orust för att jag inte orkar sköta trädgården längre, förklarar hon utan uns av sentimentalitet.
För två år sedan halkade hon på en isfläck på tomten och fick tre kotfrakturer. Det gör numera ont i ryggen efter tio minuter över en rabatt.
– Jag ska inte köpa något nytt hus. Nej, nu ska jag leva ett mer minimalistiskt liv, ler Viveca.
Så fort beslutet var fattat sa hon upp prenumerationen på de tre trädgårdstidskrifterna.
Allt har sin tid
I somras höll hon utförsäljning i floran av egna böcker, för att banta flyttlasset något. Flera hundra besökare strömmade till gården och nästan alla, åtminstone medelålders och äldre, ställde till hennes häpnad samma fråga: ”Känns det inte hemskt att lämna detta vackra ställe?”
– Jag blev lika förvånad varje gång. Mot slutet började jag vänja mig. Jag hade inte ens tänkt tanken. Jag har ju haft stället i sex år. Allt har sin tid tycker jag. Det blir en lättnad, förklarar Viveca bestämt.
Hon kallar sig rastlös, har alltid rört på sig, på helt annat sätt än maken Sverre.
Medan han, enligt henne, ”varit deprimerad hela sommaren”, gläds hon åt att bli göteborgare på riktigt igen, att bo två kilometer från Örgryte, där hon växte upp. Bohuslän kommer hon och de besöka ändå, tänker hon.
Hennes närmaste, både dottern, yngste sonen och systern har, oberoende av varandra, undrat likadant: ”Hur ska det gå i stan då?”
Alla har fått höra att Viveca minsann har magasin, där möbler och annat kan förvaras. Samtliga, oberoende av varandra, har kommenterat med samma ord: ”Vi talar inte om möblerna!”.
Vad tänker de på då?
– Oss, antar jag! skrattar hon stort.
Själv verkar Viveca inte oroad, men medger att hon har svårt att städa och slänga. Hon tror det kommer att gå bra, även om det nog kan ta lite tid.

 

Enklare att möta kärleken som senior
Att bli ett par efter 60, som hon och Sverre, är annorlunda, men enklare än att möta kärleken som yngre.
– Vi är väldigt mycket livskamrater, det är inga konflikter och vi försöker inte ändra varandra, konstaterar Viveca – som författar vidare, oavsett bostadsort.
För tre år sedan, efter succéserien om Saltön, sa hon bestämt nej till tanken på fler vuxenromaner.
Nu har hon trots allt skrivit färdigt första delen i en ny serie om minst två.

 

Ny roman från Viveca Lärn
I den nya vuxenromanen Öster om Heden finns miljön på riktigt, är inte påhittad som i böckerna om Saltön.
– Den här boken kan nog upplevas som mer trovärdig. Här och var skymtar också en allvarligare ton. Det är åtta huvudpersoner och alla förändras under romanens gång. Det är vad jag kan säga utan att avslöja något, säger Viveca Lärn hemlighetsfullt.
Mer får vi inte veta om boken, som skrivits under en tung period.

 

Tackar nej till alkohol
På senare år har hon fått se sig uthängd i kvällspressen med stora, svarta rubriker.
”Viveca Lärn fast för rattfylla” fick vi veta i april i fjol.
Numera är rättegången avslutad, straffet på en månads kontraktsvård i Alefors avtjänat och eftervården, en gång i veckan i ett år, genomförd.
Att tacka nej till alkohol ingår nu självklart när Viveca börjar om.
Redan för några år sedan gick hon självmant en tolvstegsbehandling, när hon tyckte att hon drack för mycket. Men efter återfall, dagen efter-rattfylla och domslut är allvaret än större.
– Jag dricker inte vin – men däremot vatten, säger Viveca med eftertryck.
– Jag tänker inte dricka. Men det är jätteskönt att det gått ett år. Jag vill låta bli att dricka för att jag inte vill, inte för att någon annan bestämmer över mig. Jag har alltid haft väldigt svårt för när andra ska bestämma – det var därför jag ville bli vuxen som barn, för att få fatta egna beslut!
I nästa stund viftar hon häftigt ut genom fönstret.
”Kolla! Måsen hänger i luften. Han gör ingenting, bara seglar baklänges och lägger sig i vinden!”.

 

Glad utanpå, ledsen inuti
Viveca Lärn har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga, suger i sig detaljer och ser nyanser, snabbt och självklart.
Själv tackar hon sin far, Hubert Lärn, journalist och utrikeskorrespondent, för att han lärde henne.
”Glad utanpå, ledsen inuti” beskriver hon sig själv.
– Jag är i alla fall optimist, men väldigt känslig, summerar hon och citerar gärna Astrid Lindgren.
”Du är en melankolisk människa, precis som jag”, sa Astrid och klappade Viveca på axeln vid köksbänken i Partille vid mitten av 80-talet.
– Det blev jag väldigt rörd av. Det var sant! säger Viveca av i dag.

 

Dövade oron med vin
Numera är det svårt att föreställa sig att hon länge stängde dörren till sitt innersta.
Till synes obesvärat talar hon om sorgen hon inte tillät sig och backar till 1964.

När Viveca är 20 år föds hennes förste son, Per Julius, för tidigt och med tarmarna utanför. Under operationen som följer slutar han andas två gånger, men det får inte föräldrarna veta.
– När jag blev mamma bodde mina föräldrar och min syster i USA. Mina kompisar, i den mån jag hade några, hade inga barn och jag hade inga småsyskon. Jag hade knappt sett ett barn, berättar Viveca allvarligt.
Som nybliven mamma i en lägenhet i Lunden, medan pappan arbetar kväll, börjar hon döva ensamhet, oro och rädsla med vin.
När sonen är ett år och fortfarande inte kan sitta tänker hon och dåvarande maken att han är ”väldigt långsam”.
Ettårskontrollen på barnsjukhuset glömmer hon aldrig.
”Lägg barnet på golvet” säger överläkaren iskallt, med vit skjorta och slips under den vita rocken och pekar på en gammeldags trasmatta.
På varsin obekväm stol hör Viveca och maken orden: ”Ja, det är ju ganska omfattande hjärnskador. Jag vet inte på vilken utvecklingsnivå han kommer att stanna. Det blir förmodligen vid tre års ålder, men det kan bli fyra eller fem.”
Sedan kommer det riktigt hemska. ”Ni kan inte ha barnet hemma. Ni får välja på Rävlandahemmet och Högsbo”.
Och det ännu hemskare. ”Det är ju väldigt intressant det här med tarmoperationen. Just nu har jag ett antal studerande som sitter i aulan och jag tänkte höra om jag fick visa er son för dem?”
När överläkaren lämnar rummet säger Vivecas man ”Vi sticker” och den lilla familjen rymmer chockade hem.
Ett halvår senare hämtas sonen och alla hans saker med ambulans.
– Allra värst var beskedet, läkarens iskyla och att min son behandlades som sjuk, suckar Viveca.
Tar ingenting för givet
I dag är Per Julius 47 år, har blöjor, kan inte prata och knappt gå. Men Viveca lyser av glädje när hon berättar om hur han har det.
– Han bor som i en liten lägenhet, med gemensamma utrymmen kring och tillsyn dygnet runt. Det är så trevligt, underbar personal . Han är inte så rörlig, men Sverre har inrett ett akvarium åt honom som går igång klockan 8 på morgonen – så att han vaknar av ljuset och kan ligga och titta på alla fiskarna, ler hon.
Själv köpte hon till födelsedagen nyss ett rejält trumset, för 30 000 kronor, åt sonen, som gillar att trumma.
– Alla älskar dem och prövar! skrattar Viveca.
Länge hade hon skuldkänslor, men i dag säger hon att det trots allt är en tillgång att inte ta något för givet.
– Å andra sidan får man en oro och ångest för vad som kan hända. Förr var jag rädd jämt, men det har jag försökt göra mig av med. Det mesta man är rädd för händer ändå aldrig, säger hon.
Bytt färg till rosa
Sedan tre år tar hon nu ångestdämpande medicin. Att sätta ut den fungerar inte, så kanske får hon fortsätta livet ut.
För att lyfta tillvaron går hon gärna på teater och opera, målar och njuter av onsdagarna i Skatås med sina båda yngsta barn. Snart ska hon och Sverre resa till Maldiverna och vandra runt en liten korallö.
Rent ytligt har hon numera också gått från blått till rosa.
Förr valde hon alltid blått, som i sina ögon, till de svarta kläderna.
– Kanske är det ett ålderstecken, att jag går i barndomen igen, som en liten flicka? Hela tiden köper jag rosa saker och det känns så skönt! Till och med när jag går i Skatås har jag rosa träningsoverall, skrattar Viveca.
Hennes nya liv innehåller fortsatt mörker och ljus, nu svart och blekt rosa.
Men målet, att leva i nuet varje dag, består.

Text: Karin Tufvesson
Foto: Lena Bryngelsson

Viveca Lärn

Viveca Lärn
Viveca Lärn

Fysisk ålder: 67 år
Känner mig som: 11 år
Familj: Tre barn ( Per Julius, 47, Maria, 39 och Staffan, 30 år ), tre barnbarn, en man (gift med Sverre Sjölander, professor emeritus i zoologi) och en syster.

Bor: I östra Göteborg, i en etagevåning i ett landshövdingehus. Det är en stor torkvind, ombyggd till ett enda rum och kök, helt öppet och just nu väldigt rörigt, fyllt av flyttlådor eftersom jag beslutat att sälja åretrunthuset på Orust och bli stadsflicka igen.

Bakgrund: Journalist på GP, GT, Aftonbladet och SVT i 20 år, innan jag blev författare på heltid. 1975 kom första boken, en ungdomsbok. Har sedan dess skrivit ett 60-tal böcker, varav 15 vuxenromaner, däribland serien om Saltön. Har bland annat tilldelats Astrid Lindgren-priset, 1985, Tage Danielsson-priset, 2004 och den kungliga medaljen Litteris et Artibus 2007.

Gör just nu: Aktuell med första romanen i en ny serie , Öster om Heden, som utspelas i göteborgsmiljö och kommer ut i januari.
Stolt över: Mina barn och barnbarn förstås.
Drömmer om: Att det ska gå bra för mina barn och barnbarn är det enda som intresserar mig egentligen. För egen del försöker jag verkligen att leva i nuet.
Dold talang: Kan slå svåra knopar som pålstek, splitsa och tagla och det är jag väldigt stolt över att kunna.

Två röster om Viveca Lärn

Tomas von Brömssen

Jag och Viveca har känt varandra ända sedan vi båda var tonåringar, stod på Götaplatsen och var siskor. Den där gamla tradjazzen som snart är utdöd omhuldar vi väldigt, båda två, fortfarande. Vi vet precis hur det ska låta när desperationen är i luften och sista dansen på skoldansen närmar sig.
– Viveca är en liten virvelvind med kärna från Göteborg. Det går väldigt fort allting, hon är vansinnigt snabb i skallen och pennan, hittar roliga formuleringar på en gång, och är så insiktsfull. Viveca är klokare än man tror.
Tomas von Brömssen,
vän och skådespelare, utvald till rollen som Blomgren i ”Saltön”.

Maria Näslund

– Hon är en fantastisk mamma och mormor som alltid ställer upp för oss. Sen är jag speciellt glad och tacksam över den resa min mamma har gjort det senaste året när hon ändrat livsstil, och framför allt fortsatt att vara nykter. Jag är väldigt stolt över henne för det.
– Tillsammans med min lillebror Staffan har vi en klubb som träffas varje vecka i Skatås för att promenera eller springa valfri sträcka. Efteråt äter vi lunch, pratar och skrattar. Det är mycket välgörande.
Maria Näslund,
dotter, tv-krönikör på tidningen Expressen.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.