Efter att ha blivit tillfrågad många gånger har nu tennisoraklet och deckarförfattaren Björn Hellberg skrivit sina memoarer. Att minnas och tänka tillbaka har inte varit några problem för en kalenderbitare som Björn.
Många minns honom som den som alltid hade koll på hur många dubbelfel och serve-ess tennisstjärnorna hade bakom sig. Tennisoraklet. Andra minns honom bäst från På Spåret, där han varit både deltagare och domare.
Björn Hellberg har flera ben att stå på. Så har det alltid varit och det är också så han vill ha det. Att bara göra en och samma sak ligger inte för honom.
– När jag satte mig ner och skulle tänka igenom vad jag skulle ha med i boken så blev det fyra spår: författarskapet, tennisen, frågesporten och så alla möten med människor.
Lugnare än förut
I tv-programmet På Spåret var han med i hela 21 år, först som tävlingsdeltagare och sedan som domare. Och när vi ses ska han snart till Wimbledon för sitt 52:a år i rad.
– Numera skriver jag för fackpress, så det är mycket lugnare än tidigare när jag kunde skriva för en massa olika tidningar samtidigt.
Karaktärsfråga
Han ger ett lugnt intryck. Han är inte den som jagar upp sig eller retar sig på småsaker, säger han. Efter snart fyrtio år som gifta har han och frun Inger aldrig grälat.
– Nej, det har inte blivit av bara, säger Björn och skrattar.
Men tillägger att det där är väl också lite av en fråga om karaktär och att han och Inger inte är lagda åt det hållet. Svårare än så är det inte.
Tycker olika
– Självklart tycker vi olika ibland, men vi står inte och skriker åt varandra för det. Men sen finns det säkert de som bråkar högljutt men ändå har ett lyckligt förhållande. En del tycker ju att det är skönt med en urladdning då och då.
Jag har väldigt lång stubin faktiskt.
Med bästisen Ingvar Oldsberg har det heller aldrig varit några gräl. Och då har de ändå varit vänner ännu längre än han och Inger varit gifta. Men aldrig att de bråkat, de heller.
– Jag tycker inte att man behöver reta upp sig över småsaker. Jag har väldigt lång stubin faktiskt. Jag tror att det i mångt och mycket är en karaktärsfråga. Inger och jag gillar helt enkelt inte att gräla.
Disharmoni och trygghet
Det enda som fick honom att tveka lite över om han skulle skriva sina memoarer eller inte var att han inte ville lämna ut sina nära och kära. Samtidigt som han när han väl bestämde sig för att skriva inte kunde undanhålla hur det faktiskt var. Som att hans pappa var periodare och drack sig full så fort det blev långhelg.
– Men förutom det hade jag en lugn uppväxt. Och pappas drickande var kontrollerbart i den mån att han bara drack sig full vid långhelger. Så länge det var vardag och han jobbade skötte han sig. Jag lärde mig hantera det där, mitt i all disharmoni fanns det något slags trygghet eftersom man visste när det skulle ske. Det var bara att undvika att ta hem kompisar under långhelger, det gick inte.
Läste allt
Båda föräldrarna läste mycket, särskilt hans mamma. Hon kunde läsa fem böcker medan pappa tog sig igenom en, säger Björn. Själv läste han också alltid mycket, allt han kom över. Han var vetgirig som få och gav sig inte förrän han fick svar på sina frågor.
– Man är ju aldrig ensam så länge man läser en bok, säger han och ler.
Tummen mitt i handen
Sista kapitlet i boken skriver hustrun Inger om sin man, och avslöjar att han inte alls är praktiskt lagd, långt därifrån. Hon beskriver det som att han inte bara har tummen, utan faktiskt alla fingrarna mitt i handen.
– Ja, ja, man kan inte få allt, säger Björn. Men disträ, som en del beskriver mig som, det är jag faktiskt inte!
Ordning och reda
Trots att han alltid har flera saker på gång på en och samma gång, är han aldrig försenad och missar heller aldrig en deadline.
– Inte någon gång under alla dessa år har jag glömt passet eller pressackrediteringen. Jag har gjort över 4 000 boksigneringar och bara varit försenad två gånger. En gång berodde det på ett missförstånd och den andra på att jag körde fel i en rondell i Uppsala. Det är att visa respekt mot andra att komma i tid tycker jag.
Erbjöd sina tjänster
Som ung hemma i Laholm spelade Björn Hellberg tennis. 312 A-lagsmatcher hann det bli. Laholm ligger bara två mil från Båstad, så dit åkte han och tittade på tennis och såg tidigt stora stjärnor. Och nästan lika tidigt började han skriva om matcherna. Han gick helt sonika upp på Laholms tidning och erbjöd sina tjänster.
Det är det minst betungande uppdraget jag haft, ändå har jag aldrig varit så nervös som då
Räknade dubbelfel
Sven Jerring började anlita honom som sin bisittare när han skulle kommentera tennis. ”Du får räkna hur många dubbelfel de gör, jag måste kunna koncentrera mig på spelet”, sa han till sin unge adept. Och Björn gjorde sitt allra bästa för att hitta all statistik Sven kunde tänkas vilja ha.
– Det är det minst betungande uppdraget jag haft, ändå har jag aldrig varit så nervös som då …
Ett privilegium
25 böcker om tennis har det kommit ur Björns penna och ungefär lika många deckare med kommissarie Sten Wall i huvudrollen.
– Jag tycker att det varit ett privilegium att få hålla på med så många olika saker. Det skrivande ordet är grunden för mig. Att sedan få göra lite utsvävningar och vara med i underhållsprogram i tv är bara roligt.
Svårslagen dramatik
På 1980-talet var Sverige extremt framgångsrikt i tennis, med Borg följd av Wilander och Edberg. Då räckte inte tiden till så mycket annat, och det blev mest tennis för Björn. Hans starkaste tennis-upplevelse är Wimbledonfinalen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe.
– Dramatiken i den är svårslagen, även om det funnits andra matcher som kanske haft högre spelkvalitet.
Disciplin som gäller
Nu för tiden lägger han upp sitt arbetsår så att han skriver under det första halvåret, kommenterar tennis under sommaren och gör boksigneringar under hösten. Inspiration är inget han tror på, det är hård disciplin som gäller.
– Alla andra jobbar, det gäller den som skriver också, konstaterar han.
Totalt sju barn
Hans fru Inger är även hon journalist. De träffades på Laholms tidning en gång i tiden, men då var båda gifta och hade barn på varsitt håll. Men de kunde inte motstå varandra, känslorna var för starka. Nu har de levt ihop i snart fyrtio år och har två söner ihop, totalt har de sju barn tillsammans.
Vid hustruns sida
Förra året drabbades Inger av en stroke, just på deras 38-åriga bröllopsdag. Det blev en tuff tid som följde, men som tur var påverkades varken hennes tal eller minne. Däremot har hon svårt med en vänsterarm som inte riktigt vill göra som hon vill.
Björn har funnits vid hennes sida hela tiden, även nu när han är uppe i Stockholm är de här båda två.
Inte lagd åt det hållet
De har en liten lägenhet på Reimersholme de bor i när de är i huvudstaden. Men det är Laholm som är hemma. Där bor de i samma hus som Björns föräldrar en gång hade tvätteri i och som han växte upp i.
– Men det stod tidigt klart att jag inte skulle ta över tvätteriet, jag var inte alls lagd åt det hållet.
Inte en enda gång har jag drabbats av skrivkramp.
Hade gjort likadant
Att det blev skriva böcker, kommentera tennis och hålla på med frågesport är han mer än nöjd med. Det finns inget annat han skulle vilja göra om han så fick en andra chans.
– Jag är nöjd med hur det blev och det är en gudagåva att få fortsätta. Om jag fått leva om mitt liv hade jag gjort likadant, med ett enda tillägg. Jag hade gärna velat kunna spela piano, och skriva egna texter till kända melodier.
Det har jag ingen lust med
Sju gånger har han blivit tillfrågad om han vill vara med i Let,s Dance, men det vill han inte.
– Jag antar att jag platsar som den gamle narren, det ska väl alltid vara en sån med. Men nej, det har jag ingen lust med.
Frågesporter vill han inte heller vara med i längre. Frågorna har förändrats, han känner sig inte hemma längre.
Otidsenlig
– Jag är väldigt otidsenlig, gillar att se gamla svenska filmer, till exempel med Hasse Ekman. Och när det gäller musik gillar jag Bellman, Schubert och fram till Owe Thörnqvist, sen är det stopp. Idag klarar jag inga frågor i På Spåret längre. Det är så mycket utländska grupper nu och i mina öron låter allt likadant.
Djupt tacksam
Något han faktiskt lärt sig på senare tid är att säga nej. Förut tyckte han att det var svårt, man ska ju ”ställa upp”. Men nu för tiden är han mer restriktiv med vad han tackar ja till.
Snarare än stolt över allt han gjort känner han en djup tacksamhet.
– Att jag har fått vara frisk och kunnat arbeta i alla dessa år. Inte en enda gång har jag drabbats av skrivkramp. Det har jag haft kollegor runt mig som drabbats av och som suttit och våndats.
Nyfikenheten håller honom ung
Minnet är det verkligen inget fel på, han kan rabbla årtal och resultat som ett rinnande vatten. Och tränar minnet gör han ständigt, både genom att läsa böcker, skriva egna, lösa korsord och inte minst vara nyfiken.
– Nyfikenhet tror jag håller en ung. Sen finns det ju de som bara är nyfikna på vad grannen gör och det blir man inte särskilt allmänbildad av.
