Magnus Härenstam: Jag har åkt på en del snytningar
Se & läs | Intervju
Foto Louise Billgert

Magnus Härenstam: Jag har åkt på en del snytningar

Att stå på scen och åma sig, det är ju livslust, säger Härenstam, efter att ha prövat att leva som fri pensionär i ett halvår. Trots cancerbeskedet i somras hoppas han kunna återuppta sin föreställning i början av nästa år.

Publicerad 2012-09-15

Magnus Härenstam ger uttryck för en mycket klar livsinställning när vi träffas i maj på hans favoritkrog i Göteborg för en intervju för Veteranen: På det hela taget är det roligt i att bli gammal, att åldras, mogna.
Detta var också den enkla affärsidé kring vilken han hade byggt sin enmansföreställning Morsning & Goodbye, som då hade gått för utsålda hus i Göteborg under en stor del av våren och som han enligt planerna skulle ge i Stockholm under hösten och därefter förhoppningsvis turnera med i hela landet.
Dessvärre stäcktes dessa Härenstams ljusa framtidsplaner några månader senare av ett dystert cancerbesked. Han tvingas skjuta upp höstens föreställningar av Morsning & Goodbye till ett senare tillfälle, förhoppningsvis till i början av nästa år. Han betonar att det inte är fråga om att ”ställa in”.
Hans grundinställning till åldrandet har kanske fått sig en törn. Men ändå:
– Framför allt handlar det om att behålla barnasinnet. Det gäller att hitta de komiska poängerna i det gradvisa sönderfallet i den här åldern. Man kan faktiskt ha ganska roligt trots att synen och hörseln sviktar och att minnet inte är att lita på …

Magnus Härenstam, som fyllde 71 i juni, ger flera exempel på sådana poänger i sin föreställning. Äntligen har ansiktet fått rynkor och därmed karaktär. Man kan ge goda råd utan att bli tillfrågad. Man kan sova hur länge som helst på morgonen. Man behöver inte längre ta strid om småsaker.
När han under föreställningen handgripligt visar hur en äldre herre tar på eller av sig – eller snarare vandrar in i eller ut ur – sina byxor skrattar både män och kvinnor i den lätt silverhövdade Göteborgspubliken djupt och igenkännande.

Men det är väl ändå inte b a r a roligt att bli äldre, invänder jag. Det kan väl bara den hävda som seglat genom livet på en räkmacka? För det har du väl gjort?
Inte precis, visar det sig. Han medger att han hade haft ”ett kollosalt bra och tursamt liv”. Han har upplevt mycket och blivit ordentligt uppskattad i sitt yrke. Pengarna är hemma, han kunde och kan fortfarande kosta på sig att leva gott, han har goda relationer med sina barn och han har en ny kärlek.
Men han hade också fått »en del snytingar«, som han uttrycker det – och detta var alltså innan han hade fått besked om den senaste snytingen, cancersnytingen.

Två av dessa snytingar drabbade honom för nio år sedan. På våren 2003 dog hans hustru Anita, som han hade varit tillsammans med i fyrtio år, i cancer efter en lång sjukdomsperiod som han minns med fasa. Kort därefter fick han själv diagnosen prostatacancer efter ett PSA-test. Mitt i dessa tragedier skulle han spela revy på China med sin gamle vän Lasse Berghagen, Loa Falkman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm.
– När allt hopp var ute om att Anita skulle överleva tänkte jag att jag ju inte kunde ställa upp och göra mina grimaser på China. Men bara några dagar innan hon dog insisterade hon på att jag skulle göra just detta, genomföra föreställningen. Mina barn och mina vänner höll med. Så jag gjorde det, och det visade sig att det var oerhört värdefullt för mig att komma in i den där gemenskapen.
Och där, i revyn på China, framförde Magnus Härenstam bland annat en liten monolog om att bli äldre. Då var han visserligen bara 62 år gammal, men denna monolog blev embryot till Morsning & Goodbye. Återanvändning och vidareutveckling.
Till yttermera visso lyckades han i Morsning & Goodbye med konststycket att göra stor komik av den behandling för prostatacancer, så kallad Braky-terapi, som han gick igenom då, för nio år sedan. Själva behandlingen var inte rolig. Det hände att åskådarna vred sig besvärat i bänkarna när han på scenen skrevade med benen för att visa hur den gick till. Men de skrattade också, och i den komiska demonstrationen fanns det något mycket tänkvärt.
Senare under vårt samtal är Magnus Härenstam tvungen att ta ett djupare andetag innan han kommenterade ”en av de verkligt stora smällarna” i sitt liv.

Plötsligt en dag var han tvungen att berätta för sin hustru Anita att en relation utanför äktenskapet långt tidigare, i mitten av 1980-talet, hade resulterat i ett barn.
Hustrun ”tog det inte särskilt bra”.
Men hon stannade hos dig?
– Ja, hon stannade. Det är jag henne evigt tacksam för. Men det där misstaget låg kvar i våra liv ända tills hon dog, som en liten blöt filt. Det var verkligen en av mina stora snytingar i livet …
När jag träffade Magnus Härenstam 2003, något halvår efter Anita Härenstams död berättade han att han varje kväll tände ett ljus för henne och pratade med henne om sin dag och mycket annat.
Nu, nio år senare, talar han med samma värme om den kvinna som han gift sig med några år tidigare. Det handlade om en vänskap som hade utvecklats till kärlek.
– Birgitta var väninna till min Anita. Hon hade drabbats av samma sak som jag; hennes make dog ungefär samtidigt som min hustru. Hon gick ensam ganska länge. Men sedan började hennes vänkrets puffa på henne och mina vänner på mig.

Hörrudu, där går ju den där förtjusande människan – ska du inte … Men vi sa båda: Kan själv, låt bli, puffa inte.
Ödet ingrep. Det hände sig att Magnus Härenstam fick två biljetter till en minneshögtid för den just avlidne Povel Ramel. Han erinrade sig att Birgitta tyckte mycket om Povel.
– När vi kom dit fanns många pressfotografer redan på plats. Jag försökte säga till Birgitta att hålla på steget en aning, men hon hann inte. De frågade vem hon var. Bara en väninna, sa jag, helt sanningsenligt. Men nästa dag stod det förstås ”Magnus visar upp sin nya kärlek” i rubrikerna. Sedan dess har vi försökt leva upp till det, och det blir bara roligare och roligare …

Så i stort sett kunde Magnus Härenstam då, i maj i år, fortfarande beskriva sitt liv som en seglats på en räkmacka.
När jag då bad honom skissa på sin livslinje slutade den med ett uppåtgående streck och ett hjärta som en jublande slutpunkt. Nu säger han:
– Den positiva livslinjen svänger rejält nedåt. Men jag kom snabbt under vård, får nu effektiv behandling med god prognos. Genom skickliga läkare och stödet från min älskade Birgitta räknar jag med att linjen snart tar fart uppåt igen.
Förutom det nya äktenskapet kan han glädja sig åt att vara med i ett barnprogram för tv för första gången sedan Fem myror är fler än fyra elefanter, den kunskapsserie för barn som gjorde Magnus, Brasse (Lars Brännström) och Eva Remaeus kända och älskade för snart fyrtio år sedan.
Serien heter Sam tar över och har premiär i SVTs Barnkanalen i oktober. Den handlar om en tioårig pojke som hittar en ring med en märklig egenskap. Den som tar på sig ringen och hamnar i närheten av konfliktsituationer dras liksom in i en av kontrahenterna för att försöka lösa konflikten.
Magnus Härenstam är påtagligt nöjd med sin uppgift:
– Så den där tioåringen kommer in i mig, en sjuttioårig gubbe, och jag ska röra mig som honom, och såna där tioåringar är ju inte stilla ett ögonblick, och de har en massa ticks för sig. Det blir väldigt komiskt och det är en rolig roll.

Morsning & Goodbye och en tv-serie för barn. Måste man verkligen hålla på hela tiden när man är över sjuttio och har tjänat in de pengar man rimligen behöver?
– Egentligen inte. För några år sedan läste jag i en engelsk roman om »a gentleman of leisure« och tyckte att det lät bra. En sån skulle jag bli. Det varade i ett halvår ungefär. Jag ringde runt till kompisar och åt luncher och hade det bra. Men det blev förfärligt tråkigt. Att stå på scen och åma sig, det är ju livslust. Och detta i kombination med min nya kärlek …
Magnus Härenstam berättar under vårt samtal i Göteborg att han försöker hålla sig i form genom någorlunda regelbundna besök på ett träningsinstitut på Östermalm, där han är med i en pilatesgrupp med jämnåriga.
Inför premiären i Göteborg gick han ner fyra-fem kilo på tre månader med hjälp av dietister och specialtränare så att han skulle bli »riktigt söt och snygg«. Han spelar golf, gärna med sin hustru, och han tar då och då frukostpromenader runt Djurgårdsbrunnsviken tillsammans med en god vän.
Ändå. I sin föreställning snuddar alltså Magnus Härenstam vid några av åldrandets problem, men försiktigt och utan att måla fan på väggen. Han talar inte om strokes och diabetes och sådant. Det ingår inte i hans roll som »den glade pastor Härenstam«, som han säger. Men han berör sin prostatacancer, och den åldrandets ensamhet som han inte har någon egen erfarenhet av – han har en omfattande vänkrets och numera en stor familj – men som han sett hos andra, och hur förlamande den kan vara.

Funderar du på vad som kan hända dig själv när du blir äldre? Är du inte rädd för att hamna på en institution?
– Det är faktiskt en konstant oroskänsla hos mig. Vi talar ofta om detta, Birgitta och jag, och att vi måste förbereda oss för alla eventualiteter.
I någon mån mildras hans oro av att han gått igenom vad han beskriver som en rigorös Alzheimer-test.
– Det gick riktigt bra och det är jag mycket tacksam för. Jag hävdar att det på det hela taget är roligt att bli gammal.
Magnus Härenstam avslutar Morsning & Goodbye med att recitera ett kort stycke ur Tomas Tranströmers självbiografiska skiss Minnena ser mig från 1993:
”Man känner sig alltid yngre än man är. Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är >jag‹. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

Text  Kurt Mälarstedt

Magnus Härenstam

Foto Louise Billgert


Fysisk ålder:
71
Känner mig som: Inuti 71-åringen sitter en nyfiken 45-åring som tittar ut och undrar »vad händer nu?«.
Familj: Fru Birgitta och två barn, Smulan och Tomas.
Bor: Hyresrätt Östermalm
i Stockholm.
Bakgrund: Akademikerhaveri – ett betyg från en fil kand.
Stolt över: Att showen Morsning & Goodbye togs emot med fina recensioner i Göteborg.
Drömmer om: Förutom fred på jorden, en strut jordgubbsglass.
Dold talang: Så väl gömd att jag inte kan hitta den.

TVÅ RÖSTER OM MAGNUS
»Magnus och jag är blodsbröder sedan 70-talet. Han är verkligen som en bror för mig. Vi talar sällan jobb, men vi kan prata om de eventuella problem vi kan ha i livet. Och vi skrattar bra ihop, och spelar golf tillsammans ibland. I vänkretsen brukar vi kalla honom »Magister Härenstam« – han är duktig på att tala om hur det är. Därför var han perfekt i Jeopardy. En bra människa, kort sagt.«
Lasse Berghagen, underhållare

»Det är en stor ynnest att få jobba ihop med pappa. Det blir en härlig anledning att ses och prata om det vi tycker bäst om – att underhålla, han på scen och jag i producentrollen! Jag tycker att pappa är modig som vågar sätta ljuset på det som nuförtiden verkar ha blivit lite fult och otäckt att prata om, det mest naturliga som finns – att åldras! När vi spelade i Göteborg var det fullsatt varje kväll, det var fint att se att se alla som så självklart vill möta sin mognad med humor och glimten i ögat!«
Smulan Härenstam, dotter

Dölj faktaruta

Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.