Nyheter | LHBTQ

Förändringarna har inte hunnit till omsorgen

Många äldre homo- bi- och transpersoner oroar sig för hur de ska bemötas i äldreomsorgen, enligt en ny avhandling.

Frida Andersson Johansson
Publicerad 2017-01-18
Anna Siverskog. Foto: Caroline Siverskog

Homosexualitet var förbjudet fram till 1944, klassades som psykisk sjukdom till 1979, först 1995 fick homosexuella rätt att registrera partnerskap, 2003 att få gemensam vårdnad om barn och 2009 blev äktenskapsbalken könsneutral. 2013 ändrades lagen som sade att transpersoner behövde sterilisera sig för att få genomgå könskorrigerande behandling och i år, 2017, ska regeringen utreda hur tillvaron för transpersoner ser ut i Sverige.

Den som levt länge har sett utvecklingen gå framåt. Men den som har levt länge börjar också åldras. Hos äldre lhbtq-personer finns drömmar om att äntligen få leva fullt ut med sin könsidentitet eller att till exempel få uppleva Pride-festivalen, men även en rädsla för hur det ska bli när omsorgsbehovet ökar.

Finns arbete kvar

– De samhälleliga förändringarna som skett under de senaste decennierna inom det här området har ännu inte hunnit in i äldreomsorgen. Det är ett arbete som finns kvar, säger Anna Siverskog, forskare vid Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL), vid Linköpings universitet i ett pressutskick.

Anna Siverskog har i sin avhandling ”Queera livslopp. Att leva och åldras som lhbtq-person” intervjuat tjugo personer födda mellan 1922 och 1950 och som samtliga identifierar sig som lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queera.

– Deras berättelser visar vilken enorm betydelse könsidentitet eller sexualitet har och hur det tar sig in på alla plan i livet. Att inte leva upp till rådande normer kan innebära att de allra närmaste, ibland även barn och barnbarn, tar avstånd. Det kan också handla om trakasserier från kollegor eller religiösa samfund, men också om våld eller hot på offentliga platser.

Oerhört deprimerande

En av dem som citeras i avhandlingen är Ingrid:
”Jag är då född på 40-talet, tonåring på 50-talet. Det fanns inte så många lesbiska som man hörde talas om. Karin Boye, tog livet av sig. Birgit Tengroths romaner eller noveller var oerhört deprimerande. Jag hade en kusin som var lesbisk och alkoholist som söp ner sig så oerhört. Inte ville jag bli sån. Det fanns verkligen ingen som man kunde använda som modell.”

Saknas forskning

Anna Siverskog menar att äldre lhbtq-personer fortfarande saknas i forskningen. Äldreforskningen fokuserar ofta på äldre som lever inom den heterosexuella normen, medan lhbtq-forskningen tenderar att rikta in sig på yngre eller medelålders personer.

Tidigare har Anna Siverskog varit redaktör för boken LHBTQ-personer och åldrande, Nordiska perspektiv, som kom 2013.

– Många av de som har intervjuas i boken oroar sig för hur det ska bli när de kommer i kontakt med äldreomsorgen, att de ska bli diskriminerade eller dåligt bemötta. Det kan handla om att ens samkönade partner inte ska ”erkännas” eller ”räknas”, att om en hamnar på ett äldreboende bli utsatt för homofobi.
– Transpersoner är rädda för att inte tas på allvar eller få hjälp med att klä sig som de vill, eller att som en transkvinna sa ”få hjälp med att måla tånaglarna” av hemtjänsten, sade Anna Siverskog då i en intervju med Senioren, dåvarande Veteranen. 

Öka medvetenhet

Ett mål med avhandlingen är att göra omsorgen mer medveten om frågor som rör äldre hbtql-personer.

– Många oroar sig för att bli homo- eller transfobiskt bemötta den dag de blir i behov av omsorg. Det handlar till exempel om att deras relationer eller könsidentitet inte ska bli tagna på allvar, eller att personal ska uppleva dem som ”äckliga”.

”So what”

Men med åldern kan också en ny styrka komma. Såhär berättar Maj i avhandlingen:

”Ja, från början var det väldigt tufft, det var jättejobbigt att komma ut, det tyckte jag. Fruktansvärt jobbigt var det, oh, jag skämdes, jag tyckte det var döhemskt. Men jag menar idag så, är det så att det inte passar nån, so what. Det blir ju så, ju äldre man blir så får man ju en, förhoppningsvis, en bättre självkänsla så att det är inte så viktigt vad folk tycker om en längre. Det spelar ingen roll. (…) Och passar inte galoscherna så adjö. Ja, jag tycker det, man har kommit, jag har kommit så långt i livet att jag kan inte hålla på och sopa banan för någon annan, mer än för mig själv i så fall.”

Fotograf: Caroline Siverskog.

Här kan du ladda ner avhandlingen:

Frida Andersson Johansson
Publicerad 2017-01-18
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.