Kerstins långa kamp för tryggt boende
Vård & omsorg | Kvarboende
Kerstin Häggblom får vård av en distriktssköterska. Foto Tomas Södergren

Kerstins långa kamp för tryggt boende

Kerstin Häggblom fick kämpa länge, och med anhörigas hjälp passerade hon till sist biståndsbedömningens nålsöga. Nu får hon flytta till trygghet och omsorg.

Jan Arleij
Publicerad 2017-05-23

Vårsolen lyser skarpt genom fönstret i vardagsrummet i Kerstin Häggbloms charmiga men nerslitna tvårumslägenhet på Östermalm i Stockholm.

Kristallkronan i taket glimmar till och 87-åriga Kerstins gråa hår får en silvrig ton när solstrålen letar sig in. Det här är en av de sista dagarna i bostaden, innan flytten till ett särskilt boende till slut ska bli av.

Kerstin sitter i sin enkla men samtidigt tronliknande fåtölj, omgiven av bord och pall belamrade med tidningar, dryck, servetter och allt annat hon behöver nå enkelt.

Dygnet runt

För här sitter hon, och har suttit länge, så gott som hela dagarna, och nätterna, oförmögen att ta sig utomhus och alltför orolig för att vilja sova i sin säng i sovrummet.

Hon ler mot mig och fotografen och tackar flera gånger för de gula tulpanerna vi har med oss som tack för att vi får komma och ta del av hennes berättelse.

Inte ätit lunch

Den blir till stor del berättad av dottern Lena Malmebrand som är med. Hon kommer från köket med trekaffe och wienerlängd, och mamma Kerstin låter sig väl smaka.

Distriktssköterskan lägger sista handen vid dagens behandling av Kerstins uppsvullna underben, säger hej och ger sig av i hast.

Det ringer på ytterdörren, och Kerstin antar att det är hemtjänsten, men vem det är som kommer kan hon aldrig vara riktigt säker på.

Lena går för att öppna, jo det är hemtjänsten som kommer för att försöka få Kerstin att äta lunch, ”det hade inte gått vid tolvtiden”.

Fall i trapphuset

Kerstin Häggblom, 87, lider av Alzheimers sjukdom och har sedan snart ett år suttit fånge i sitt eget hem.

Då, dagen före midsommarafton 2016, faller hon i trapphuset i det gamla och otillgängliga 1920-talshuset på Nybrogatan. Här har hon sin historia, här har hon bott sedan 1951, levt med sin familj, och tagit hand om döttrarna och senare varit dagmamma för de fem barnbarnen.

Men efter höftoperationen vill hon för allt i världen inte tillbaka till lägenheten med de höga trösklarna, det skulle hon inte orka och inte klara av. Hon inser det på sjukhuset i en stund av smärtsam klarsyn.

Ville inte återvända

Men biståndsbedömningen blir ändå att Kerstin Häggblom inte har behov av särskilt boende. Med bostadsanpassning och utökad hemtjänst till sex tillfällen per dygn ska hon kunna leva på en ”skälig levnadsnivå”, som Socialtjänstlagen säger att samhället ska garantera.

– Mamma uttryckte själv att hon inte ville och inte skulle kunna återvända hem. Hon kände stor oro över det, berättar dottern Lena Malmebrand.

Oron blir värre

Den tilltagande demenssjukdomen, som i oktober ledde till diagnosen Alzheimers sjukdom, förvärrar krisen. Dessutom drar bostadsanpassningen ut på tiden.

Demenssjukdomen påverkar Kerstins beteende, försvårar hennes oro. Hon vill inte ta emot hjälp med städning – den har hon ju alltid klarat själv – inte duscha och tvätta håret, vill heller inte gå och lägga sig i sin egen säng för att sova utan blir sittande i sin fåtölj i vardagsrummet.

– Kanske inte så svårt att förstå. Mamma hör också illa utan hörapparater och att få besök av ständigt olika personer från hemtjänsten sent på kvällen och natten blir förstås otryggt och skrämmande, säger Lena.

Kaotisk tid

Stillasittandet i fåtöljen leder till cirkulationsproblem. Benen svullnar alltmer och till slut så kraftigt att vätska läcker ut ur huden. Det bokstavligen rinner ner längs Kerstins ben och fötter och golvet måste torkas upp.

Läkare, dietister, sjukgymnast och arbetsterapeut försöker få bukt med situationen, utan att lyckas.

– Det här är en kaotisk tid för mamma och för oss anhöriga. Hemtjänsten fungerar inte heller och vi får då rådet att byta hemtjänstföretag. Det gjorde vi, men ingenting blev bättre för det.

Som anhörig tror man att man håller på att bli tokig Lena Malmebrand

Kerstin Häggbloms döttrar ansöker på nytt om plats i vård- och omsorgsboende. Än en gång görs bedömningen att Kerstin med utökad hemtjänst bibehåller en skälig levnadsnivå.

– Som anhörig tror man att man håller på att bli tokig. Vad vi än säger, hur vi än argumenterar så hjälper det inte. Antingen är det biståndsbedömarna det är fel på eller så måste lagen skrivas om, säger Lena.

– Men om det liv som mamma har haft det senaste året kan kallas skälig levnadsnivå så är det samma sak som en djupt ovärdig levnadsnivå och dessutom rent hälsovådlig.

Kerstin svullna ben blir infekterade. En distriktssköterska kommer hem till lägenheten tre gånger i veckan för att lägga om såren. I mars gör en läkare hembesök och nu skickas Kerstin akut till sjukhus.

Genombrott

Det blir en obehaglig repris: Ännu en ansökan om plats i särskilt boende. Ännu en hemförlovning, trots att Kerstin själv inte vill, denna gång med rullstol.

Här, när uppgivenheten och desperationen är som störst, gör Kerstins anhöriga en sista ansträngning. Man överklagar avslaget om särskilt boende till Förvaltningsrätten i Stockholms län.

Argumentationen är effektiv, det blir uppenbart att Kerstin inte längre kan leva sitt liv ens på en ”skälig levnadsnivå”.

Kerstin Häggblom

Född i Vasastan
Utbildad till tandsköterska 1950
Gift 1951 med Jarl som gick bort 2008
Två barn, Lena född 1952 och Karin född 1957
Bott i samma bostad på Nybrogatan 72 sedan 1951
Sommarställe i Björnhuvud, Åkersberga
Varit ”dagmormor” till alla fem barnbarnen.
Har alltid velat klara sig själv och har svårt att ta emot hjälp.

Dölj faktaruta

– En obeskrivlig lättnad, säger Lena. Vi har valt ett boende som verkar jättebra med en varm atmosfär och ett gott bemötande, en bra människosyn och där mamma säkert får en god omvårdnad och tillsyn, säger Lena.

– Vi kan bara hoppas på att hon ska bli bättre nu både fysiskt och psykiskt.

”Hemskt att se”

Det hörs en bitterhet bakom lättnaden.

– Tänk om hon hade fått flytta till ett boende i somras när hon var nyopererad efter fallolyckan. Om man verkligen hade lyssnat på henne då så hade hon sluppit höstens och vinterns alla problem och plågor.

Möjligheterna att få en bra sista tid i ett särskilt boende ökar om man får flytta innan sjukdomarna har hunnit för långt, fortsätter Lena.

Tänk om hon hade fått flytta till ett boende i somras när hon var nyopererad

– Det är hemskt att se hur svårt sjuka de flesta är idag innan de beviljas en plats. De har ofta bara en kort tid kvar att leva.

Hon ser det varje dag i sitt eget arbete som sjuksköterska på ett äldreboende i Stockholm. Många är för sjuka för att kunna ta del av aktiviteter som erbjuds.

Berättar minnen

Det kan vara svårt att förstå att Kerstin Häggblom lider av Alzheimers sjukdom.

Hon berättar att flytten till lägenheten skedde 1951. Det blir mer än 65 år, säger jag.

– Ja, och det är väl brist på fantasi att vi bodde kvar här i alla år, skojar Kerstin och tittar med vaken, klurig blick på ömsom mig, ömsom fotografen.

Kerstin kommer liksom igång, berättar anekdoter från åren som gått och som Lena nästan helt har glömt men långsamt erinrar sig när Kerstin ger några fler detaljer.

Sova i egen säng

Vi får veta om det älskade sommarstället i Åkersberga, om tiden som tandsköterska på Eastman innan barnen kom.

– Jag löser lite korsord ibland i alla fall, säger hon, som varit mästerlig i grenen, och som enligt Lena närmast varit som ett levande uppslagsverk, ständigt tidningsläsande, mycket samhällsintresserad och aktiv som politiskt vald nämndeman i Försäkringskassan, när familjelivet medgav tid.

På pianot i ena änden av rummet trängs mängder med inramade porträttbilder av barnen och barnbarnen, och de fyra barnbarnsbarnen.

I sovrummet, där Kerstin inte längre vill vila, står de inramade fotografierna av en ung Kerstin, och av hennes man Jarl.

De följer med till nästa boende, där Kerstin Häggblom troligen får sådan omsorg och trygghet att hon åter kan få ro att sova i sin egen säng.

Jan Arleij
Publicerad 2017-05-23
Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.