Ivar Lo-Johansson ändrade samhällets syn på äldres rätt att bo kvar i sina hem. Men varför gav han sig på detta ämne? Till viss del verkar det ha varit en slump.
När medborgarna blir allt äldre innebär det utmaningar för samhället. Vi ser det varje dag i vår vardag, men det är inget nytt. Snarare tvärtom.
Filmen Malin går hem av Mimi Pollak kom 1953. Den byggde på en pjäs av författaren David Ahlqvist och hade omarbetats till filmmanus av Börje Mellvig som också spelade en roll i filmen. Filmen var beställd av Folkrörelsernas filmorganisation tillsammans med Kooperativa förbundet som då satsade på ickekommersiella filmer i angelägna samhällsfrågor för att stimulera till samhällsdebatt. Och 1953 var frågan om boendet för samhällets äldsta i allra högsta grad en debatterad fråga.
Filmen Malin går hem inleds med ett citat:
”Vi är här inne på problem, där det gäller frågan om friheten att få fara illa på eget beråd eller ha det bekymmerslöst enligt andras bestämmelser.”
Det kom från Ivar Lo-Johanssons fotobok Ålderdom som hade kommit ut några år tidigare. Denna bok blev tändaren till en debatt som nu alltså flammade hårt i femtiotalets framväxande svenska folkhem och som senare skulle gå till historien som den enskilt viktigaste insatsen för svensk äldrevård. Men hur kom det sig att Ivar Lo-Johansson gav sig på detta ämne? Ja, det verkar till viss del ha varit en slump. Och som oftast börjar även denna historia långt tidigare.
1913 införde Sverige, som första land i hela världen, en allmän pension som omfattade så gott som alla medborgare. Problemet var bara att folkpensionen knappt räckte till mat och bostad. I takt med att befolkningens medelålder ökade så växte det fram en stor grupp av så kallade fattigpensionärer.
De äldsta fattiga i dåtidens Sverige hade inte mycket att säga till om. Den som placerats i fattigvård fick till exempel inte rösta i val. Det så kallade fattigvårdsstrecket i rösträtten avskaffades inte förrän 1945. Då hade redan folkpensionärerna börjat organisera sig på allvar. Den första riksorganisationen, Folkpensionärernas riksförbund, som idag heter SPF Seniorerna, grundades 1939.
Den viktigaste frågan för den nystartade organisationen var förstås att höja pensionerna, och då gällde det att väcka folkopinionen. Blicken föll därför på en person som redan lyckats med detta.
Författaren Ludvig Nordström, då allmänt känd som Lubbe Nordström, hade i radioprogrammet Med Ludvig Nordström på husesyn 1938 skildrat den dåtida svenska bostadsmisären, framför allt på landsbygden.
Ålderdomshemmen fungerade då ofta som när man förr föste de gamla till ättestupan.
Lubbe Nordströms radioreportage gavs samma år ut i bokform. Bokens titel Lort-Sverige blev snabbt bevingad och hans skildringar anses ha påverkat de sociala reformer som följde. Det var alltså inte konstigt att den nystartade pensionärsorganisationen vände sig till just Lubbe Nordström för att han skulle uppmärksamma även fattigpensionärernas tillvaro. Projektet döptes till Hunger-Sverige och förbundets medlemmar började skicka in sina kassaböcker för att ge den snart 60-årige Nordström stoff till en ny reportageserie.
Men 1941 blev Lubbe Nordström i stället sjuk och han avled året därpå. Folkpensionärerna Riksförbund måste nu alltså hitta en ny skildrare av deras utsatthet. Och det ska komma att ta tid. Bland de som kontaktas finns Moa Martinsson och Vilhelm Moberg. Men det blev en annan känd författare som till slut ska komma att driva de äldres sak.
När pensionärsrörelsen kontaktar Ivar Lo-Johansson på 1940-talet är han mitt uppe i en annan reformkampanj som han drivit länge. En ihållande attack på det system där han själv vuxit upp.
När statarsystemet avskaffas av riksdagen 1945 råder det ingen tvekan om att Ivar Lo-Johanssons engagemang har spelat stor roll för beslutet. Det är alltså inte svårt att förstå att de fattiga folkpensionärernas organisation nu ville ha hans hjälp. Men Ivar Lo-Johansson var inte så pigg på att bli Lubbe Nordströms ersättare. Att ens jämföras med Nordström skavde för Ivar Lo eftersom de inte direkt hade delat ideologisk uppfattning.
Dessutom tände inte Ivar Lo Johansson på alla de månadsbudgetar från fattigpensionärer som han nu fick ta del av. Pensionsfrågan var alldeles för abstrakt och finansiell för Ivar Lo-Johansson. Han var mer intresserad av få i gång en socialpsykologisk diskussion om de gamlas plats i samhället. Och även den här gången skulle han utgå från sina egna erfarenheter.
– Mina så kallade kampanjer har alla haft sitt upphov i personliga angelägenheter. I sådant som har stått mitt hjärta nära. Jag kom att tänka på åldringsvården den dag jag följde min mor från undantagsstugan till ålderdomshemmet där hon snart dog, berättade han i en intervjufilm då han fyllde 60 år 1962.
Och det var alltså utifrån detta som Ivar Lo-Johansson tog upp kampen mot åldringsvården och han sparade inte på krutet.
– Ålderdomshemmen fungerade då ofta som när man förr föste de gamla till ättestupan, eller slog dem med ätteklubban, sa han i samma intervju.
Det finns visserligen inga belägg för att så kallade ättestupor någonsin har existerat i Sverige. Men det spelade ingen roll i detta sammanhang. Alla förstod vilka bilder Ivar Lo-Johansson ville ge av de svenska ålderdomshemmen. Och det fanns en anledning att ge sig på dessa anstalter just då i slutet av 40-talet.
1918 hade svenska kommuner enligt lag blivit tvungna att inrätta ålderdomshem. Det enklaste sättet för de allra flesta kommuner var då att bara döpa om den gamla fattigstugan. Det innebar att åldringsvården fortsatte i en miljö där de gamla inte sällan kunde vara i minoritet.
Så mycket vård handlade det inte heller om för de gamla. Tvärtom byggde ideologin länge på att verksamheten skulle vara så avskräckande som möjligt. Och de som hamnade där hade alltså inte mycket att säga till om. Men nu, i slutet av 1940-talet, ville politikerna förbättra ålderdomshemmen till moderna anstalter, och dessutom fanns det alternativ som så kallade pensionärshem, som innebar en bra bostad till låg hyra. Dessa pensionärshem vill gärna politikerna bygga fler av, hellre än att höja pensionerna allt för mycket. Folkpensionärernas Riksförbund såg också gärna fler pensionärshem, åtminstone hellre än ålderdomshem. Men Ivar Lo-Johansson hade en annan vision.
– Mitt förslag i ålderdoms-Sverige gick ut på att de gamla skulle få bo kvar i sina stugor. De skulle få hemhjälp för att kunna stanna kvar i sin miljö.
Även om han inte ville jämföras med Lubbe Nordström valde Ivar Lo-Johansson ändå samma metod. Han reste landet runt, besökte ålderdomshem och skildrade tillsammans med fotografen Sven Järlås det han såg. Först i Tidningen Vi, sedan i en rad radioföredrag och slutligen alltså i fotoboken Ålderdom som kom 1949. Skildringarna visade en åldringsvård som väckte stor uppmärksamhet. Därmed var brasan tänd och debatten om ålderdomshemmen skulle engagera allt fler.
De som drev frågan om utbyggnad av ålderdomshemmen var politiker, både till höger och vänster. Men framför allt drevs idén av expertisen inom socialvården. De äldre bodde ju dåligt, det hade inte minst just Lubbe Nordströms skildringar visat. Då vore det väl bättre med moderna anstalter än att de blev kvar i sina enkla hem, menade ledande experter.
Det skulle dröja en bit in på 1950-talet innan tanken om hemtjänst slog på bred front.
Men sakta slog opinionen över. De som först sett pensionärshemmen som något modernt och bra larmade nu i stället om ”åldringskolonier” och diskussionen började få andra perspektiv. I en radiodebatt där Ivar Lo-Johansson deltog bytte Stockholms fattigvårdsdirektör ställning under direktsändning och började i stället tala om att det var ”riktigare och bättre att åldringarna lever kvar ute i miljön än att man tar in dem på anstalt”.
1951 gjordes de första trevande försöken med hemtjänst i Stockholm och när den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller avgick samma år var det med beskedet att ålderdomshemmen är ”olämpliga och ingen önskar att de skall få fortsätta”. Men det skulle dröja en bra bit in på 1950-talet innan tanken om hemtjänst slog på bred front. Det var framför allt i tätorterna som förutsättningarna till hemhjälp fanns. På landsbygden var intresset för ålderdomshem fortfarande starkt. Och det var därför en film som Malin går hem kom till 1953.
Ålderdomshemmen försvann som bekant inte, även om vi inte längre använder det ordet. I olika former har de levt vidare genom åren. Särskilda boenden för äldre finns än idag och det finns förstås anledning att ständigt diskutera värdigheten i den äldrevård som vårt samhälle erbjuder.
Men det Ivar Lo-Johansson faktiskt lyckades med var att ändra synen på värdet av att få bo kvar i sitt eget hem som gammal. Hans insats förändrade synen på skattefinansierad hemhjälp för äldre.
Så varför lyckades Ivar Lo-Johansson väcka en debatt och ändra den rådande synen på åldringsvård? En teori är att han genom att skickligt förstå bildens värde även fick medelklassen att förstå vilken framtid som väntade dem som gamla om planerna på de nya ålderdomshemmen skulle bli verklighet. Men framför allt lyckades han förmedla en berättelse på ett sätt som antagligen bara en riktig författare kan.
Fotnot: En stor del av denna artikel bygger på David Gaunts och Per Gunnar Edebalks forskning.
