Kraften i att få berätta

Joachim Berner var svensk dagspress stora stjärna. Alla de tyngsta chefsjobben var hans. Tills en löpsedel fälldes för förtal. Nu leder han mansgrupper där mogna män får prata till punkt.

Joachim Berner har i hela sin karriär drivits av en vilja att förändra, utveckla och förädla de företag och organisationer som han engagerat sig i. Och sig själv, efter en djup kris i yrkeskarriären för drygt 20 år sedan.
Nu är han en ledande kraft i Mans­akademien där män över träffas i samtalsgrupper i kyrkoförsamlingen Hedvig Eleonoras regi i Stockholm.
Mansakademien?
– Diakonen Erik Lundström i Hedvig Eleonora kom på namnet för den här verksamheten och det känns rätt eftersom det handlar om en fördjupning och förädling av mansrollen, säger Joachim Berner.
Joachim Berners engagemang i kyrkan inleddes på allvar för några år sedan i prästen Olle Carlssons Kon­tempel i Katarina kyrka. Han fortsatte med att leda en samtalsgrupp på en existentiell konferens för män i Kiviks kapell på Österlen.
– Det var en workshop om manlighet, känslor och mannens åldrar. Den ledde till en kontakt med Hedvig Eleonora församling. Det finns en stark efterfrågan, en enorm kraft och glädje i Mansakademien, som kommer underifrån och som jag är förvånad och fascinerad över. I våras körde vi två delningsgrupper med tolv män i varje grupp. Nu i höst är det fyra grupper. Samtliga är fulla och med köande. Det blir minst tre grupper i vår.

Man får prata till punkt och man pratar i jagform

”Delning” i grupp alltså. Inte ”samtal”. Delning är ett vedertaget begrepp som används i många självhjälpsgrupper och som hämtats från AA, Anonyma alkoholister. En delning i AA inleds alltid på ett visst sätt, till exempel ”Hej, jag heter Joachim och jag är nykter alkoholist”.
– Men det är jag ju inte, påpekar Joachim Berner och ger ett exempel på hur han kan inleda en delning i Mans­akademien: ”Hej, jag heter Joachim och jag är en åldrande man som känner mig väldigt ensam i livet”.
Det som sägs i en delning stannar i rummet.
– Man får prata till punkt, man pratar i jagform, man avbryter inte varandra och man kommenterar inte vad andra säger. Det blir inga diskussioner. Men när någon talar om sin ensamhet kan man ju tala om hur man själv hanterar sin ensamhet. Då blir det ju som ett råd.

Män söker sig till Mansakademien för att tala om sina problem i tillvaron inför andra män med liknande men inte alltid samma problem. De prob­lem som delas spänner över vida fält. Från prostataproblem till svårigheter i relationen till barnen, från vilsenhet i karriären eller privatlivet till kriser med nära vänner. Från stagnerade äktenskap till otrohet och mycket annat.
– Det blir alltid ett enormt djup och en väldig kraft i dessa delningar. I början trodde jag i vanlig ordning att jag skulle kunna klara av att leda sessionerna på egen hand. Men jag märkte snart att jag behövde hjälp för man får bära så mycket. Man klarar inte av att bära all smärta och all oro så nu är vi alltid två som leder delningarna.
Och så röjer han ett slags klarsynt självironi:

Jag mår bättre när jag delar med mig

– Man kan ju fundera på varför jag sysslar med detta. Klart att det är mitt ego som spökar. Klart att man vill bli bekräftad när man gör något bra. Häromdagen sa en kvinna till mig att ”Nu kan du ju dö, Joachim, nu har du ju för en gångs skull gjort något som det är någon mening med”.
Han vill inte sticka under stol med att det han sysslar med nu ger honom en bekräftelse.
– Men huvudskälet är att jag mår bättre när jag delar med mig av mina eventuella tillgångar. Jag har tillgångar i form av kompetens att leda grupper och jag har tillgångar i form av pengar som jag försöker vara generös med.
Mår du bättre av detta än till exempel när du var chefredaktör på Dagens Nyheter?
– Ja. Att vara chefredaktör i DN tillfredsställde mitt ego, absolut, och det var ett sätt att skaffa mig bekräftelse. Men det fanns också ett engagemang. Det råkar ju vara så att jag tycker att det är viktigt med journalistik och demokrati.

Från DN, dit Joachim Berner hade rekryterats efter att som en ”golden boy” ha gjort näst intill underverk som redaktionschef på Göteborgs-Posten, lockades han 2001 över till den då krisande Expressen. Där gick det inte lika bra. Han fick avgå efter bara ett halvår och fälldes dessutom två år senare i Högsta domstolen för förtal på grund av en Expressen-löpsedel om Gudrun Schyman. Den hade han inte hade sett innan den publicerades. Samtidigt ändrade sig Sveriges Radios styrelse och lät honom inte tillträda den post som vd för SR som han hade utsetts till.

Krasch. Joachim Berner gick in i det han sedan dess kallat ”min kris”.
”Jag inser att jag mer än något annat drabbades av en stor sorg över allt som hände. Det kändes som att jag bara föll och föll och föll och ingen fanns där för att ta emot mig … Jag fastnade i ett dest­­­ruktivt malande av allt som var dåligt med mig” skriver han i sin självbiografi Den förlorade sonen. Framgång bakslag & bokslut från 2019.

Under de framgångsrika åren hade offentligheten varit som knark, ”och jag var tung missbrukare av uppmärksamhet” skriver han och hamnade i ett ”tvångsmässigt självgooglande” där han letade efter det värsta som skrivits om honom på nätet. Han drog kepsen över huvudet och smög på bakgatorna när han skulle lämna sina barn på förskolan.

Just ansvaret för barnen räddade honom. Några andra omständigheter bidrog också till att han våren 2004 vågade ta av sig baseballkepsen. Han engagerades bland annat för en serie föreläsningar om ledarskap i med- och motgång där han fick tillfälle att raljera över sina egna misslyckanden. Att visa sin egen svaghet hjälpte honom att ta sig ur krisen.
– Jag har nog alltid haft en tro, men jag har skämts för den. Dels för att jag är uppvuxen med tre systrar som i 68-generationens anda tyckte att man var imbecill om man hade en gudstro. När jag arbetade på DN stod väl tron inte så högt i kurs. I varje fall inte på kulturredaktionen. Idag är det väl mer accepterat.

Joachim Berner har blivit alltmer aktiv i kyrkan. Där har han nu också fått venia, det vill säga tillstånd som lekman att predika. Hans första predikan utgick från Johannes 14:1-14, som handlar om att Jesus är vägen till Gud.
– Det är en ganska komplicerad fråga. Jag har mycket lättare med Gud än med Jesus. Gud kan vara vad som helst, men Jesus är Jesus.
Men han vill helst inte predika från predikstolen.
– Jag tycker att kyrkan ska vara öppen för alla, i ögonhöjd, och jag tycker att prästen gott kan komma ned från predikstolen. Jag har förstått att många tycker att prästen ska stå där av sceniska skäl men han eller hon kan ju lika gärna stå vid altaret. Jag tycker att kyrkan ska vara en kyrka och inte en konsertlokal. Och jag har jättesvårt med yoga i kyrkan.