"Att fundera i termer av kvartid är besläktat med projektplaneringens ”backcasting” (det heter faktiskt så, också på svenska)" skriver Seniorens krönikör Bodil Jönsson. Här utvecklar hon tankarna om tiden som gått - och om den som finns kvar.
Lasse, en medelålders man, berättade nyss för mig hur konstigt det hade känts när ett av hans barn frågade honom: ”Hur var det på din tid?” Med viss rätt tyckte Lasse att hans tid både var då, är nu och också varar ett tag till. Samtidigt förstod han ju att det som sonen egentligen undrade över var ”Hur var det när du var liten?”
Själv tänkte jag vidare på det där med din tid. Och min tid. Därtill inspirerad av en dansk text som jag nyss hade fått mig tillskickad och som hade gett mig inte så lite huvudbry. Så här stod det:
”… Min fortid ligger ikke foran mig. Den ligger bag mig! Min fortid er min bagtid. Min fremtid er min tilbagetid. Min tilbagetid er den tid jeg har tilbage!”
Att man kan se det som att det förflutna (fortiden) ligger bakom en och alltså utgör bagtiden – det kändes helt naturligt. Men vad i all sin dar menade han med att skriva att Min fremtid er min tilbagetid? Vad är det för skillnad på bagtid och tilbagetid?
Jo, att tilbage faktiskt kan betyda kvar, det vill säga det han skriver är att ”Min framtid är den tid jag har kvar.” Världen må ha förfluten tid, nutid och framtid men själv har jag en bakomtid, en nutid och en kvartid.
Så brukar vi garanterat inte tänka och inte skriva fast vi vet om att vi alla är dödliga. När nu studentsångernas tid är inne och det skrålas fram ”och den ljusnande framtid är vår”, då står framtiden verkligen inte för någon utmätt kvartid. Då är den bara en ospecificerad tidsrymd full av oanade likaledes ospecificerade möjligheter.
Att fundera i termer av kvartid är besläktat med projektplaneringens ”backcasting” (det heter faktiskt så, också på svenska). Projektgruppen ringar in ett mål, det vill säger bestämmer hur man vill att det ska vara om till exempel ett år. Med det målet för ögonen ställer man sig sedan i tanken där framme, tittar bakåt och resonerar sig fram: ”Ska vi verkligen nå detta på ett år måste vi under första halvåret ha kommit till A vilket kräver att vi redan under första månaden är framme vid B. Men då måste vi ju i nästa vecka ha börjat med C och i morgon med D”.
Enligt min erfarenhet är detta en utmärkt metod, vida överlägsen alla dess processer som bara bygger på lösa visioner och dito förhoppningar.
Håller jag mig till min uppgjorda backcasting-plan så är jag på den säkra sidan.
Varför det är så? Jo, jag tror att det beror på att det är så våra minnen är organiserade. Genom att betänka våra liv har vi tillskansat oss en vana, och vana ger som bekant färdighet. Denna kan komma till god nytta när man provar en backcasting-insats för att bli färdig ”i tid”.
Själv har jag en deadline (stupstock?) första veckan i juni. Då ska jag nämligen efter samspel med en utvald liten skara publicera ett kunskapsmanifest som jag hoppas många andra också vill ställa sig bakom.
Jag körde lite backcasting med mig själv och insåg att jag var tvungen att ha ett första utkast klart i går. Det hade jag. För de kommande tre veckorna finns det också ett antal delmål klara. Vilket inger mig mer trygghet än stress – håller jag mig till min uppgjorda backcasting-plan så är jag på den säkra sidan.
Text: Bodil Jönsson
