Vi stannar inte av bara för att vi går i pension. Vi mognar och lär hela livet. Det skriver Seniorens krönikör Bodil Jönsson.
Alla dessa år som på något sätt bara rinner iväg – visst är de märkliga? Lika märkliga som de nya som kommer i samma svindlande takt. Och de mantran som också de bara kommer och går. Till exempel har ”livslångt lärande” periodvis varit ett slagord. Första gången jag mötte det var redan på 1970-talet då jag själv var i 30-årsåldern.
Redan då tyckte jag att uttrycket var konstigt. Vad då livslångt, det är väl klart att lärandet måste vara livslångt, vad är det de menar när de säger så?
Mycket riktigt handlade inriktningen då på 1970-talet inte om det livslånga utan bara om senare delen av arbetslivet, det vill säga perioden 50+ till 70-. Men perioden efter arbetslivet då?
Vid det här laget har livslångt lärande hunnit dyka upp som modefluga ett par gånger till. Men jag har inte sett någon som inkluderat den gigantiska mängden lärdomar som görs efter pensionsåldern. Bara tänk på hur många vi är – drygt två miljoner människor är över 65 i Sverige. Och de flesta av oss är aktiva, alerta och lärsugna.
Vi mognar hela tiden.
Vi stannar inte i växten och vi stannar inte upp som de gestalter vi var när vi var nypensionerade. Vi mognar hela tiden. Allehanda åkommor hinner debutera men det samma gäller för allehanda idéer, lärdomar och intresseområden. Föreläsningarna på Senioruniversiteten och hos seniororganisationerna besöks av flera hundra, ibland bort emot tusen människor. Och i samtalsstunderna efteråt kommer det fram imponerande djup och dito bredd.
Parallellt med alla dessa arrangerade lärtillfällen finns också de informella. De är nog så viktiga. Vi lär faktiskt som vi lever – har du tänkt på att större delen av lärandet finns inbyggt i själva tillvaron? Under senioråren märks det hur insikter om helheter blir allt viktigare medan detaljerna successivt tappar i betydelse. Den mogna hjärnan kan sådant som den unga inte kan – och vice versa. Så bra då att vi kan hjälpas åt.
Gene D. Cohen skrev år 2005 den fantastiska boken The mature mind. Själv hade jag år 2014 förmånen att skriva förordet till den svenska översättningen Den mogna människan.
Ända sedan dess har både Cohens text och min egen varit levande inuti mig. Och givetvis har den gift ihop sig med andra impulser, till exempel den från antikens filosofer (via Michel Foucault) om att människan lever för att bli gammal. Det vill säga för att få fatt på den allra innersta och mest genuina versionen av sig själv.
Det paradoxala ger mig
många nya tankar.
Eftersom jag så gärna vill få dig att stanna upp inför det här tänker jag bjuda på en bild: en på ett timglas där sanden stiger uppåt i stället för att som i alla andra timglas bara rinna neråt. På mitt skrivbord har jag ett timglas där sanden rör sig nerifrån och upp (inköpt på Paradox Museum) medan jag skriver detta.
Det paradoxala ger mig som alltid många nya tankar. Kul!
