Smärtan över livets prövningar och åldrandets förluster måste få komma fram i ljuset. Det säger prästen, psykologen och psykoterapeuten Elisabeth Arborelius om sin nya bok "Hur livet blev".
Sorg över livets missräkningar och oro inför döden får inte viftas bort och trängas undan, säger hon.
– Att åldras är smärtsamt, men samhällets attityder stänger oss inne med vårt behov av att få berätta hur vi känner. Det är helt oacceptabelt och djupt ålderistiskt, säger Elisabeth Arborelius.
Vi behöver alla tänka till. Det ligger också djupt i oss själva att tränga bort det som skrämmer och gör ont.
– Men vi kommer inte undan. Det som är tabu att prata om blir i stället svårt eller omöjligt att lindra. För många innebär det att man blir deprimerad.
Det handlar inte längre om dom. Det handlar om oss.
I boken beskriver hon utifrån egen erfarenhet hur den psykologiska mekanismen lurar oss.
”Alla dessa människor som vi ser på stan, på bussen, på tunnelbanan: äldre med sina rullatorer och sin osäkra gång. Men – det är dom. Det gäller inte mig. Jag är inte där. Och jag kommer aldrig dit. Ville jag intala mig för några år sedan.”
Men tiden hann i kapp Elisabeth Arborelius. En av hennes äldsta vänner försvann gradvis in i demens redan vid 65 års ålder. Hennes samtal med en annan nära vän kom alltmer att handla om trötthet, artros och blodtrycksfall. När hon blev 75 och maken 80 fick han sin första hjärtinfarkt. Tiden med underbara fjällvandringar och kajakäventyr var förbi.
– Så nu är vi också där. Åldrandets förfall har satt i gång. Hur ska vi klara av
att handskas med detta? Det handlar inte längre om dom. Det handlar om oss.
Stort behov av att prata
Elisabeth Arborelius tar emot oss i sin ljusa takvåning på Södermalm i Stockholm.
Vi slår oss ner vid köksbordet där hon har dukat med kaffekoppar och varsin semla från det lilla men högklassiga konditoriet i kvarteret intill.
– Jag brukar ha med mig något gott till kaffet när jag åker hem till de äldre. Det är så bra för samtalet.
Det är så hon har byggt upp boken. Alla 75-plussare i Sofia församling har erbjudits att hemma i sin egen bostad förutsättningslöst få berätta om sitt liv för Elisabeth Arborelius i hennes egenskap av präst och psykolog.
Många tackade ja. Behovet av att få prata om hur livet blev visade sig vara stort. Män och kvinnor från 75 och uppåt nästan 100 berättar öppenhjärtigt om förluster och motgångar, men också om längtan och förhoppningar inför den tid som är kvar. En brokig väv av sammansatta livsöden. Boken rymmer över 50 osminkade porträtt.
– Jag har aldrig några färdiga frågor med mig. Den som har tagit emot mig har fått styra själv och välja fritt vad som känts viktigt att få tala om, säger Elisabeth som alltid låtit samtalen ta tid, ibland uppemot fyra timmar. Bara så har mötena kunnat bli förtroliga. Många möten har följts upp med flera träffar.
500 timmars samtal
Under 2022 till 2026 har det blivit mer än 500 timmars samtal. Alla noggrant dokumenterade.
Elisabeths enkla idé att ge äldre en chans att fritt få prata om sina djupaste och mest personliga erfarenheter har vunnit såväl kyrkans som politikens förtroende. Sofia församling och Stadsdelsförvaltningen på Södermalm har ställt sig bakom projektet som fortsätter tills vidare. Boken är en station på vägen.
Ett syfte är att genom dokumentation och analys av dessa enskilda samtal få större kunskap om livssituationen för äldre människor i en storstad, berättar Elisabeth. Det kan ge idéer om hur en bra äldreverksamhet kan byggas upp.
Boken vänder sig inte bara till äldre själva eller de som arbetar med äldre. Den kan vara angelägen för anhöriga, och för den som vill reflektera över livets mening.
Tre teman
De äldre i boken har valt att tala om framför allt tre områden, berättar Elisabeth.
Hur livet har varit. Då kan det handla om en svår uppväxt eller traumatiska händelser. Flertalet berättar också om hur livet är nu när åldrandets process har påbörjats. Sedan är det också andliga och existentiella funderingar kring livet och döden.
– Det kan handla funderingar om döden och över meningen med livet. Det som dominerat har varit smärtsamma erfarenheter i nu-situationen och hur man kan förhålla sig för att orka leva med dem.
Vad kan det vara för situationer i nuet?
– Allt från problem i nära relationer till förtvivlan över att inte kunna använda sin kapacitet. Depression och sjukdomar hos den äldre själv är vanligt liksom förluster av nära relationer, såväl livskamrater som husdjur.
Flera vägskäl
Elisabeth konstaterar i inledningen av sin bok att eftersom vi lever allt längre så hinner våra liv passera många smärtsamma vägskäl.
– Att gradvis förlora kroppsliga och mentala förmågor är oftast psykiskt påfrestande i sig. Men de förlusterna kan påminna om andra upplevelser tidigare i livet. Självklart finns det stora behov att få prata om och bearbeta allt detta.
Som samhälle har vi alla ett ansvar att bemöta äldre i den situation de faktiskt befinner sig i, betonar Elisabeth.
– Vi behöver denna kunskap som har sin grund i människors egna berättelser. Det handlar om att kunna ta ställning till vilka strategier som kan underlätta att gå igenom denna process.Hur kan var och en av oss bidra?
– Genom att lyssna. Erbjuda sin tid, sitta ner och lyssna. På samhällsnivå vore det bra att inventera goda exempel inom äldrevård som finns i kommuner men också inom frivilligorganisationerna.
Det kan öppna vägen för en bättre ålderdom.
En ledstjärna för Elisabeth är ett klassiskt citat från Bibeln och Jesus: Sanningen ska göra er fria.
– Många av samtalen har handlat just om att få lägga det egna lidandet på bordet och att orka se verkligheten med genomskinliga glasögon.
Vi behöver alla lite till mans acceptera att åldrandet faktiskt innebär en smärtsam livskris.
– Gör vi det kan vi ta nästa steg som är att tala om det och få bearbeta det. Det kan öppna vägen för en bättre ålderdom.
Alla kan fråga och lyssna
I slutet av sin bok beskriver Elisabeth Arborelius en rad möjliga pedagogiska metoder att använda vid samtal med äldre.
– Det jag gör är egentligen så otroligt enkelt. Jag ställer mig till förfogande med den livserfarenhet och kunskap som jag har och lyssnar.
Tipsen handlar exempelvis om hur man kan ställa undersökande frågor. Eller hur man metodiskt pratar om och skriver ner goda egenskaper som motvikt till negativa tankar som kan ha bitit sig fast.
– Det kan vara bra att ha en repertoar i huvudet. Metoderna bygger på vetenskaplig erfarenhet, säger Elisabeth Arborelius som också ofta har med sig dikter för att öppna upp.
Ett bra samtal kan ibland ta sig fram via fyra teman. Erfarenheter som Elisabeth Arborelius har hämtat från tiden som ledare för samtalsgrupper med seniorer i såväl kyrkans som i Hjärnkolls regi.
* Försök påverka relationer eller ditt hälsoläge när det finns realistiska möjligheter.
* Försök hitta sätt att släppa det som smärtar men som inte kan förändras.
* Acceptera att det är som det är.
* Planera vad du vill med återstoden av ditt liv.
Det påminner mycket om kärnan i den klassiska bönen om sinnesro att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden.
– Men samtalen behöver alls inte ha med Gud och tro att göra, även om väldigt många ofta kommer in på andliga frågor.
Elisabeth Arborelius säger att hon är övertygad om att det finns många människor som skulle kunna föra denna typ av samtal med äldre.
– Man måste alls inte ha den utbildning jag har. Vad som behövs är livserfarna människor som har förmåga och intresse att fråga och lyssna.
Elisabeth Arborelius
Ålder: Född 1948, uppväxt i Karlskrona. ”Jag kommer från en gammal prästsläkt från 1600-talet.”
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Maken Sven sedan 50 år, barn och barnbarn.
Gör: Präst sedan 20 år.seniorambassadör för Hjärnkoll, författare, bland annat tillSjälavårdssamtal med utsatta människor (2016) och Att vägra ge upp: Att leva med återkommande depressioner (2014), docent i psykologi vid Karolinska institutet, teologie doktor, föreläsare.
