Mer än bara Malin i Saltkråkan
Porträtt | louise edlind friberg
Louise Edlind Friberg. Foto Margareta Bloom Sandebäck

Mer än bara Malin i Saltkråkan

Hon blev känd för hela svenska folket som Malin i Saltkråkan. Men Louise Edlind Friberg har hunnit med så oändligt mycket mer. Som att spela komedi mot Gösta Ekman, spela in film med Steve McQueen och vara ledamot i riksdagen.  

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-03-21

Det händer fortfarande att hon blir stoppad på gatan och att man frågar: ”Är det inte du som är Malin?” Och det har Louise Edlind Friberg ingenting emot. Det var som Malin hon slog igenom och blev känd för hela svenska folket som sinnebilden av den svenska sommarflickan i skärgården.
– Jag har bara positiva minnen av inspelningarna av Saltkråkan så det gör mig ingenting att man kommer ihåg mig främst som Malin, säger Louise och ler.

Hon bjuder på te i sin smakfullt inredda lägenhet i Stockholm. Det finns många sorter att välja bland eftersom hon fick flera burkar i julklapp av sin dotter som bor och arbetar för FN i Kazakstan.
– Jag hoppas att jag ska kunna åka dit och hälsa på nu snart också. Bara vi blir av med den här eländiga pandemin.
Även om dottern Michaela befinner sig långt bort har de tät kontakt. De pratar i telefon flera gånger i veckan om allt mellan himmel och jord. Lika tät kontakt har Louise med sonen Sten som bor i närheten av henne. Och förstås med de fyra barnbarnen.
– Familjen är det absolut viktigaste för mig, att de mår bra och att man får träffas. Det är så roligt att följa barnbarnen och allt som händer i deras liv.

Själv blev Louise mamma tidigt, som 22-åring. Gifte sig gjorde hon redan som 20-åring med den elva år äldre Sten Friberg som var läkare.
– Han friade efter tredje dejten och jag sa ja. Sen gick jag hem till mina föräldrar och berättade för dem att jag skulle gifta mig. ”Åh nej, är du med barn?!” utbrast mamma, och pappa, som hade somnat, vaknade och sa ”Är det han läkarn, Friberg? Det blir nog bra”. Sen somnade han om.
Louise skrattar åt minnet, men egentligen tycker hon faktiskt att hennes föräldrar borde sagt åt henne att vänta lite. Hon var ju bara 20 och tre dejter är inte mycket för att lära känna någon.
– Det var egentligen inte särskilt bra tajmat alls för jag hade precis kommit in på Scenskolan då också. Men man kan ju inte riktigt tajma livet heller.

Foto Margareta Bloom Sandebäck

Det gick i ett rasande tempo för Louise de där första ungdomsåren. 16 år gammal var hon när hennes mamma skickade in en bild till castingen för den nya tv-serien Saltkråkan. Louise kände inte till vad mamman gjort och blev förvånad när Olle Hellbom ringde och ville att hon skulle komma och provspela. Astrid Lindgren var först lite tveksam, var inte Louise lite väl ung att spela Malin som ju skulle axla en modersroll i filmen? Men Olle Hellbom var säker på sin sak och snart blev Astrid det också.
– Det var fantastiskt roligt att spela in Saltkråkan. Det höll på i fem somrar, från att jag var 17 till att jag var 21.

Att Saltkråkan fick en sån enorm genomslagskraft kom lite som en chock. Plötsligt var hon Malin med hela svenska folket och blev igenkänd överallt.
Den sista inspelningssommaren var hon redan gift och hade kommit in på Scenskolan. Världen låg framför hennes fötter. Men när hon gick ut skolan var hon redan gravid och inte långt därefter föddes sonen Sten.
– Jag var så lycklig över honom men efter ett tag började man ändå känna att, jaha, vad händer nu då? Ska jag bara gå här hemma? Det var lite olyckligt att jag inte fick komma igång med skådespeleriet.

LOUISE EDLIND FRIBERG

Ålder: 75.
Familj: Sonen Sten och dottern Michaela och deras familjer. Fyra barnbarn. Maken Sten Friberg dog för sex år sedan.  Bor: Lägenhet i Stockholm, lantställe på Dalarö
Yrke: Skådespelerska, mest känd för rollen som Malin i Saltkråkan. Har också spelat mycket teater och medverkat i runt 600 avsnitt av tv-såpan Vänner och fiender. Suttit i riksdagen för dåvarande Folkpartiet.
Läser just nu: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén om Putins Ryssland. Med min bokklubb läste vi nyss Löpa varg av Kerstin Ekman, den var fantastisk.
Lyssnar på: Radio. Ekot kl 12.30, brukar äta min filmjölk till det. Jag lyssnar på för lite musik, men om jag lyssnar på något kan jag inte samtidigt göra annat, till exempel lösa korsord.  Drömmer om: Att få åka till Kazakstan till min dotter. Att världen ska bli fri från den här coronan nu.

Dölj faktaruta

När sonen var runt ett år fick hon en förfrågan om att vara med i filmen Le Mans med den världsberömde skådisen och racerföraren Steve McQueen.
– Det var fråga om att vara statist först, de ville ha blonda tjejer med i filmen. Men jag var ju inte blond utan brunett. Jag hade fått bleka håret när vi spelade in Saltkråkan. Istället frågade de om jag ville ha en roll i filmen som fru till Steve McQueens co-driver. Jag var längre än Steve McQueen, därför ville de inte att jag spelade hans fru. Maud Adams hade också provspelat, men hon var ännu längre än jag så det gick inte, skrattar Louise.
Inspelningarna skulle ske i Frankrike och Louise skulle bli borta några månader. Hemma hade det knakat lite i fogarna i äktenskapet efter att Sten haft en affär. Han sa: ”Åk du, och tänk inte på mig!”
– Ja, det tänker jag, svarade jag då! Mamma skulle hjälpa till med lille Sten och för mig var det här en chans jag inte ville missa.
Steve McQueen blev mäkta imponerad och om sanningen ska fram också ganska förtjust i sin medspelerska.
– Ja, det blev väl en liten romans där mellan oss. Vilken 24-åring skulle inte bli intresserad av en världsstjärna?

En del drama blev det också på plats som Louise absolut inte fick säga ett knyst om då när det hände men som numera är preskriberat och dessutom redan känt.
– En kväll när jag hade ätit middag med Steve i ett slott han hyrde ville han köra mig tillbaka till hotellet. Hans pressperson försökte hindra honom eftersom han druckit en hel del. Men han insisterade så vi satte oss i bilen. Presskillen följde med, han insåg nog att det här kunde gå hur som helst.
I en grusig kurva fick Steve välja mellan att köra in i ett cementblock som stod som avdelare mitt i vägen eller svänga rakt ut i diket. Han valde det senare, bilen voltade och Louise vaknade upp av att de andra drog ut henne ur bilen.
– Jag hörde bara hur Steve stod där och sa ”Oh my god, oh my god, she’s dead!” och sen vaknade jag till liv. Sen tog vi oss till närmsta samhälle där vi kunde ringa efter en taxi. De släppte av mig vid hotellet och sa att jag måste hålla tyst om det här nu. Det var förstås inte bra om det kom ut.

Det är klart att det hade varit roligt att se vad som hade kunnat hända där

Groggy och mörbultad och med vad det skulle visa sig vara ett brutet nyckelben, lyckades Louise trots allt hålla tyst om vad som hänt och slutföra inspelningarna.
– Men för något år sedan var det ett jubileum för Steve McQueen, och då var ett brittiskt tv-team här och intervjuade mig om den där händelsen. Så på något vis har den läckt ut i alla fall.
Efter Le Mans blev Louise erbjuden att åka till Hollywood och filma.
– Det hade naturligtvis varit spännande, men jag insåg att det gick bara inte. Jag hade redan lidit av att vara ifrån mitt barn, skulle jag ta med honom till Hollywood nu? Nej, jag ville hem. Jag har aldrig ångrat det men det är klart att det hade varit roligt att se vad som hade kunnat hända där.
Väl hemma lyckades hon och Sten lappa ihop sitt äktenskap. Så småningom föddes dottern Michaela och livet gick vidare. Men det kom en period i 30-årsåldern när Louise inte mådde så bra.
– Jag fick panikångest och visste inte vad det var först. Jag sa till Sten att nu måste du hjälpa mig, det här klarar jag inte. Jag fick medicin och gick i terapi i två år. Kanske att det handlade om att jag kände mig bunden. Allt hade gått så fort, nu var jag 31 och hade två barn. Jag trodde att inget mer skulle hända i mitt liv. Jag fick bli Malin och så blev det inget mer, ungefär så.

Terapeuten övertygade henne om att det skulle hända en massa mer. Och mycket riktigt. Efter ett par år som producent på Riksteatern fick Louise chans att börja spela teater. Komedi med Gösta Ekman och så småningom blev det Folkan där hon blev kvar i tio år.
– Det var så roligt, det här var på 80-talet när folk hade pengar. Jag spelade i stort sett varje kväll och teatern blev som mitt andra hem. Ungarna var tonåringar då, de brukade komma dit och sälja program och stå i garderoben. Det var väldigt roliga tider.
När Louise kom upp i 50-årsåldern började rollerna sina. Istället började ett politiskt intresse ta plats i hennes liv.
– Jag fick pröva på alla stadier, först lokalnivå, sen i kulturnämnden, sen var jag första reserv i EU-parlamentet på 90-talet och 2002-06 var jag först reserv och sedan ordinarie riksdagsledamot för Folkpartiet. Det var givande, även om man ibland kunde bli trött på alla dessa möten.

Jag känner mig fortfarande nyfiken och glad och har lust att upptäcka saker

Astrid Lindgren och Louise höll kontakt genom åren och en gång skrev Astrid i ett brev: ”Jag hoppas du är lycklig.”
Louise svarade något i stil med att hon inte var lycklig alla dagar, men väl vissa.
– Det tyckte Astrid var ett bra svar. Hon var så rättfram och ärlig och uppskattade när man var det tillbaka också. Och det är ju precis så livet är, man är lycklig vissa dagar men förstås inte alla. Med äktenskap är det precis samma sak, det kan inte vara lyckligt rakt igenom.
Även om hon och Sten hade sina upp- och nedperioder är hon glad att de höll ihop och fick dela hela livet ihop. Hon saknar honom som den kloka samtalspartner han var, de hade alltid något att diskutera.
– Det var intellektuellt utmanande att leva med Sten. Var det något han inte var så var det ytlig.
Vill hon diskutera med någon idag har hon ändå en hel del människor att välja bland. Sina barn och deras familjer förstås. Och så bokklubben, bridgeklubben och lunchklubben.
– Jag har alltid haft ett stort kvinnligt nätverk omkring mig, vissa känner jag ända sen vi var barn. Det är en gåva med vänskap. Det är den sortens kärlek man har glädje av allra längst i livet.
Sedan är hon också en som gillar att läsa, gå på teater och bio samt lösa korsord. Därför är ensamheten heller inget som skrämmer henne. Tvärtom kan hon njuta av de dagar då hon är helt ensam och inte träffar någon.

– Men det är ju också för att jag vet att jag har människor att träffa om jag vill. Jag känner mig fortfarande nyfiken och glad och har lust att upptäcka saker. Min pappa brukade säga att efter 75 är det bara repetition i livet. Men jag tror det är vad man gör det till – om man får vara frisk vill säga. Jag är nog lyckligt lottad som känner mig så harmonisk och oneurotisk. Fast samtidigt medveten om att plötsligt ligger man där med en lårbensfraktur eller nåt!
Till dess tänker hon leva livet fullt ut. Det hade Astrid gillat.

TVÅ RÖSTER OM LOUISE

Stephen Lindholm, 67, skådespelare och journalist. Pelle i Saltkråkan:
– Första gången jag träffade Louise var när vi skulle provfilma för Saltkråkan. Tanken var att jag skulle krama henne, men jag var sju och hade kommit på det här med tjejbaciller, så jag ville inte. Jag berättade det för mamma när jag kom hem. Då sa hon med lugn röst att okej, men då kan du inte spela Pelle, det förstår du? Nästa dag ringde jag Olle Hellbom och sa att jag ångrat mig. Vad bra, sa han, för vi satt här, Astrid och jag, och pratade om att du skulle passa så bra! Men så var det det här med kramandet, men då är ju det löst! Louise var snäll och omtänksam och omtyckt i alla läger, både bland barnen och de vuxna under inspelningen.

Sten Friberg, 53, son:
– Min mamma är en sån som jag tror att alla skulle önska att de hade. Det går inte att ta miste på hennes kärlek, värme och välvilja, och hennes lojalitet är imponerande även i lite svårare situationer. Sen är det en lyx att ha fått växa upp med en mamma som i princip alla, män som kvinnor, får något längtansfullt i blicken när de förstår vem det är. Och jag vet vad hon gav upp för att ta hand om mig och min syster. Hon säger att det var ett lätt val, men ändå. Vore jag religiös skulle jag rikta tacksamhet uppåt för att jag fick just den här mamman.

Dölj faktaruta

SPRIDA MENING

Louise är specialgäst i ett avsnitt av Sprida mening, en radiopodd med äldres texter och berättelser. Podden är ett Arvsfondsprojekt som drivs tillsammans med bildningsförbundet Sensus och temat är: ”Vi har alla en historia att berätta”. Här berättar Louise om sitt liv, om Saltkråkan, Astrid Lindgren och Steve McQueen. Läser sina favoritdikter gör hon också. Du hittar den på www.spridamening.se 

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-03-21

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas