Min husbil och jag
Leva & uppleva | Husbil

Min husbil och jag

När hon blev änka för nio år sedan beslöt Kristina Kristiansen, 73, att sälja husbilen. Några månader senare åkte hon och hämtade den igen. "Det är ett beslut jag aldrig ångrat"

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-03-13

När andra säger ”Vad tuff du är” blir Kristina Kristiansen både glad och lite irriterad. När sonens chef säger detsamma och kallar henne sin idol gläds hon. Men ibland skaver det.
– Varför skulle det vara tuffare att jag kör husbil för att jag är kvinna?
När hon och husbilen, som kallas Beda, kommer farande mot parkeringen vid Kypesjön i Borås saktar mötande bilar in och väjer rejält.
Snabbt och ledigt, med exakt precision, backar Kristina in.

Det gäller att minnas att du har överhäng när du svänger. Men annars är det som att köra en vanlig personbil.

Den vitglänsande, nytvättade husbilen som strax ska ställas in för säsongen, hamnar mitt i en parkeringsficka även om längden inte räcker till.
– När du sitter vid ratten har du sex meter bakom dig. Du får tänka på att du är bred, hög och tung. Det gäller att minnas att du har överhäng när du svänger. Men annars är det som att köra en vanlig personbil, förklarar Kristina glatt.
Själv rattade hon den 3,5 ton tunga och enligt registreringsbeviset 7,05 meter långa husbilen redan när den var nyinköpt. Det är elva år sedan nu. När hon och maken Arne gav sig ut i Europa tillsammans kunde han känna sig stressad på Autobahn. Han ville gärna se henne vid ratten när det gick fort.
– Därför körde jag ganska mycket redan då, medger Kristina.

Kristina och maken Arne var vana campare sedan gammalt.
– Jag mådde aldrig dåligt i tält, men efter hand ville min man satsa på hus vagn.
Vi åkte gärna på semester ihop med ett par vänner. När de köpte husbil gjorde vi också det till slut. Det ångrade vi inte, säger Kristina.
Det blev flera längre resor ner i Europa innan maken, som var nio år äldre, gick bort. I november 2011, bara månader innan pensionen, blev hon änka. I ett slag fanns ingen att prata med, säga ”Titta vad fint!”, ”Ser du fjällen?” och allt annat till.
– Han var min livskamrat, min reskamrat. Det var så jäkla tråkigt. Jag trodde vi skulle få några fler år tillsammans, konstaterar hon med en suck.

Husbilen Beda vid Frankrikes Grand Canyon.

Att lägga sig ned var inget alternativ. Nej, hon var tvungen att leva vidare och göra det bästa av läget.
– Jag har två underbara barn som stöttat mig och ställt upp. Men visst var det tufft, medger Kristina.
Som änka beslöt hon att behålla villan i Gånghester. Men hur skulle pensionen räcka till husbilen, med skatt, försäkring, skötsel och service?
Firman i Mellerud där makarna två år innan köpt bilen erbjöd sig att sälja. – Jag grät när jag åkte dit för att lämna bilen, minns Kristina.
Några månader senare var den inte såld. Och hon bestämde sig.
Hon åkte upp och hämtade den. – Det beslutet har jag tackat mig för flera gånger. Jag har haft och har så mycket glädje av bilen. Träffar så mycket människor, har fått så många nya vänner och kan se så mycket fint.

Du har någon att åka med, behöver inte resa själv även om alla har egna bilar.

En ny värld av frihet har öppnat sig, även om det i år, med coronaläget, inte känts aktuellt att övervintra vid Medelhavet.
Blicken glittrar när de senaste årens resor kommer på tal. I början körde hon själv i Sverige. Sedan ut i Europa ihop med vänparet. För fem år sedan hörde hon först talas om Facebook gruppen som nu heter Soloåkare med husbil. 2016 gick Kristina med. Det blev ännu ett beslut att inte ångra.
– Det är fantastiskt trevligt och alla delar ett intresse. Du har någon att åka med, behöver inte resa själv även om alla har egna bilar. Du träffar likasinnade, har någon att fråga och kan umgås.
Första långresan var sju månader, med start i september och vinfest i Mosel. På den andra, förra vintern slog hon och nya väninnan Eva Gus tavsson, som köpt sin första husbil vid 70, följe och var borta i sex månader.
Bland höjdpunkterna nämns Franska rivieran, färd längs serpentinvägar och hisnande bergsmassiv på Route Napoléon och lättsamt umgänge med både soloåkare och par över jul och nyår vid hästgården El Rengo, Fuengirola i Spanien.

Kristina Kristiansen

FAMILJ: Änka sedan 2011. Gift med Arne i 45 år. Två barn, dotter Katarina, son Robert och tre barnbarn, 22, 19
och 13 år gamla.
GÖR: Pensionerad, tidigare undersköterska.
BOR: I lägenhet på Östermalm i Borås, sålde i fjol villan i Gånghester där vi bott sedan barnen var små.
HUSBIL: En Bürstner Marano T 640 med Fiat-motor, årsmodell 2007, inköpt 2009. Kallas Beda.
FRAMTIDSDRÖM JUST NU: Att det går bra för barn och barnbarn. Att vi får bukt med coronan så jag kan ut och åka
i Europa igen nästa år. Vill gärna åka till Spanien/Portugal någon mer gång.
BÄSTA RÅD TILL ANDRA: Särskilt till kvinnor: Var inte rädd att köra husbilen! Om du är del av ett par:
se till att du lär dig köra själv!

BÄSTA GRUPPERNA ATT VARA MED I:
Soloåkare med husbil, Facebook- grupp, socialt forum.
• Singelkvinnor med husbil, Facebook-grupp.
Husbilsklubben www.husbilsklubben.se och på Facebook, Forum för utbyte, erfarenheter, husbilsplatser,
medlemsförmåner. Medlemsavgift 100 kr/ år.
Husbilskompisar www.husbilskompisar. se och på Facebook, Socialt nätverk för husbilsåkare.

BÄSTA APPAR:
Campercontact Erbjuder mot mindre kostnad 35 000 husbilsplatser i 58 länder.
Stor nytta om du reser i Europa.
Ställplatser Visar ställplatser i Sverige, gratis.
Park 4 night Fransk sajt. Smidig hjälp att söka plats för natten i det område där du befinner dig, både gratisplatser
och platser med viss kostnad.

Dölj faktaruta

 

För Kristina är resan viktigare än målet. Cykeln finns alltid med och betalvägar väljs bort. Hon vill uppleva de vackra byarna, inte stanna för länge på samma plats utan gillar att se sig om och upptäcka nytt.
– När coronan började var vi på väg från Spanien upp mot Champagne i Frankrike, där Eva aldrig varit. Men när en annan soloåkare ringde och berättade om utvecklingen i Spanien reste vi hem snabbare än tänkt.
För ett år sedan sålde hon villan, vilket gjort ekonomin något bättre. Det är också skönt att bara kunna stänga lägenhetsdörren, ta bilen och sticka när andan faller på.

Jag trivs, lagar mycket mat och tycker faktiskt inte att något med husbilslivet är svårt.

I somras gick färden i Sverige längs Vildmarksleden, över Stekenjokk, Vilhelmina med reskamraten Eva, träff med soloåkarna och besök hos ny vunna husbilsvänner runtom i landet.
– Det har gått bra trots allt. Men visst hoppas jag få resa längre bort någon mer gång. I husbilens inre med öppen planlösning och taklucka ryms allt från säng till toalett, dusch, bra garderob, spis, kyl och nio skåp i ljus träinredning. När Kristina inte kör kan bekväma säten vändas till en sittgrupp.
– Det är ett litet utrymme. Men jag trivs, lagar mycket mat och tycker faktiskt inte att något med husbilslivet är svårt.
Att lära sig GPS:en är ett måste. Själv använder hon en kartbok för att först skaffa överblick. Att bemästra gasol, toalett och vatten, och se till att byta olja regelbundet är annat nödvändigt.
Vid punktering ställer hon sig inte med domkraften själv. Då bjuds assistans via försäkringsbolaget.

Kristina Kristiansen och Eva Gustavsson i Portugal.

Nattetid spärrar hon ingången med band och väljer aldrig stora parkeringar längs Autobahn, utan föredrar ställplats eller parkering på mindre ort.
– Jag är inte rädd utan sover gott. Idag gläds hon åt att allt fler kvinnor i bekantskapskretsen tar chansen att köra mer, även som del i par. Med ett leende berättas om hur trånga byar kan kräva att du vevar ner rutorna och trycker in speglarna allt du kan. Då gäller att hålla tungan rätt i munnen.
I början var det mest Kristina som körde före och Eva resonerade ”Kommer Kristina förbi kommer jag förbi”.
– Nu turas vi om att vara först. Att köra husbil är inte bara en väldig frihet.
Det är dessutom bra för självförtroendet, intygar Kristina.
När sista gasolen gått till kaffekok och allt vatten tömts ut är årets vintervila här. Men snart hoppas Kristina på nya Facebookinlägg med start ”Minhusbil Beda och jag …”

TEXT: KARIN TUFVESSON
FOTO: STEFAN EDETOFT & PRIVAT

 

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-03-13
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas